2016-03-04 06:00

2016-03-04 06:00

Tiden är inne för en ny tid

KRÖNIKA: IDA THUNBERG

Så bestämde vi oss en dag för att sälja vårt hus. Ett på många sätt väldigt stort, och även väldigt vemodigt, beslut.

Både jag och Patrik hade ju, när vi köpte huset år 2007, sett framför oss att det var här vi skulle bo, typ jämt.

Bara några dagar efter att vi hade flyttat in gjordes graviditetstestet som visade att vi väntade vårt första barn. Det blev en högt älskad Milo, och knappt två år senare kom en lika högt älskad Jack.

De har levt sina första viktiga år här, är till och med döpta här i Gräsholmen av sin mormor.

Här har vi firat, levt och haft den där alldeles vanliga vardagen. Skapat en tillvaro som kanske inte alltid varit toppen men ändå våran.

Den främsta orsaken till att vi bestämt oss för detta just nu är att vi vill resa Jorden runt. Vi vill uppleva en frihet som är svårt att få om man nu råkar äga ett hus samtidigt som man längtar efter den där friheten.
 

Vi vill kunna dra ut på vårt Jorden runt-äventyr, samtidigt som vi vill känna oss fria att göra precis vad vi vill utan att ha tickande autogiron och frågor från eventuella hyresgäster som följer oss längs vägen.

Mycket i den här processen passerar ganska obemärkt förbi, rent känslomässigt. Det ska packas ner glas, tallrikar, ljuslyktor och kläder i lådor, och helst slängas eller säljas en massa saker innan dess så att man slipper ta med sig för mycket.

Det är helt okej. Jag har inte så svårt att skiljas från saker som har gjort sitt i mitt liv, eller att packa ner dem i lådor.

Men det finns en del under den här resan som för med sig betydligt mer känslor.

Den här veckan har jag gått runt i vårt stall (det som fungerat mest som snickeri och förråd under våra år här) och plockat bland mina gamla saker. Jag har läst mina gamla skoluppsatser, visat mina barn vilken förvånansvärt fin skrivstil jag presterade vid åtta års ålder, och jag har hittat så många foton, album, dagböcker och gamla hemuppgifter att det har varit alldeles fantastiskt.


En tidsresa som tagit mig tillbaka till såväl farmors som mormors kök via brev och vykort från dem, och till konfirmationsläger, den första stora kärleken och husvagnssemestrar med familjen.

Vi har också packat ner foton på barnen som har hängt på väggar, och de har själva uttryckt nostalgiliknande tongångar inför bilderna på sig själva som småttingar.

Vi har pratat om huset, om barnens födelsedagskalas, fotbollsmatcher med kompisarna och våra många mysstunder framför brasan. Det är naturligtvis en separation för dem med allt vad det innebär, det är det enda hem de har haft som de nu ska lämna. Och även om de nog börjat vänja sig vid tanken så är det klart att det känns.

Och jag tänker att det är bra.

Det är bra att vi har minnen. Det är bra att vi känner saker. Det är bra att vi är lite ledsna emellanåt.

För det betyder ju att vi har haft det bra. Det betyder att vi har trivts här, till och med älskat att leva här.

Sen är tiden inne för en ny tid, och det är också bra.

Eftersom vi går in i det nya tillsammans så blir det ju bra, det också.

Vi har ju varandra, och det är trots allt viktigare än alla hus och saker i världen.

Både jag och Patrik hade ju, när vi köpte huset år 2007, sett framför oss att det var här vi skulle bo, typ jämt.

Bara några dagar efter att vi hade flyttat in gjordes graviditetstestet som visade att vi väntade vårt första barn. Det blev en högt älskad Milo, och knappt två år senare kom en lika högt älskad Jack.

De har levt sina första viktiga år här, är till och med döpta här i Gräsholmen av sin mormor.

Här har vi firat, levt och haft den där alldeles vanliga vardagen. Skapat en tillvaro som kanske inte alltid varit toppen men ändå våran.

Den främsta orsaken till att vi bestämt oss för detta just nu är att vi vill resa Jorden runt. Vi vill uppleva en frihet som är svårt att få om man nu råkar äga ett hus samtidigt som man längtar efter den där friheten.
 

Vi vill kunna dra ut på vårt Jorden runt-äventyr, samtidigt som vi vill känna oss fria att göra precis vad vi vill utan att ha tickande autogiron och frågor från eventuella hyresgäster som följer oss längs vägen.

Mycket i den här processen passerar ganska obemärkt förbi, rent känslomässigt. Det ska packas ner glas, tallrikar, ljuslyktor och kläder i lådor, och helst slängas eller säljas en massa saker innan dess så att man slipper ta med sig för mycket.

Det är helt okej. Jag har inte så svårt att skiljas från saker som har gjort sitt i mitt liv, eller att packa ner dem i lådor.

Men det finns en del under den här resan som för med sig betydligt mer känslor.

Den här veckan har jag gått runt i vårt stall (det som fungerat mest som snickeri och förråd under våra år här) och plockat bland mina gamla saker. Jag har läst mina gamla skoluppsatser, visat mina barn vilken förvånansvärt fin skrivstil jag presterade vid åtta års ålder, och jag har hittat så många foton, album, dagböcker och gamla hemuppgifter att det har varit alldeles fantastiskt.


En tidsresa som tagit mig tillbaka till såväl farmors som mormors kök via brev och vykort från dem, och till konfirmationsläger, den första stora kärleken och husvagnssemestrar med familjen.

Vi har också packat ner foton på barnen som har hängt på väggar, och de har själva uttryckt nostalgiliknande tongångar inför bilderna på sig själva som småttingar.

Vi har pratat om huset, om barnens födelsedagskalas, fotbollsmatcher med kompisarna och våra många mysstunder framför brasan. Det är naturligtvis en separation för dem med allt vad det innebär, det är det enda hem de har haft som de nu ska lämna. Och även om de nog börjat vänja sig vid tanken så är det klart att det känns.

Och jag tänker att det är bra.

Det är bra att vi har minnen. Det är bra att vi känner saker. Det är bra att vi är lite ledsna emellanåt.

För det betyder ju att vi har haft det bra. Det betyder att vi har trivts här, till och med älskat att leva här.

Sen är tiden inne för en ny tid, och det är också bra.

Eftersom vi går in i det nya tillsammans så blir det ju bra, det också.

Vi har ju varandra, och det är trots allt viktigare än alla hus och saker i världen.