2016-02-08 06:00

2016-02-08 06:00

"Min döda mamma fick gode man"

KARLSKOGA: Ingrid Andersson försvann spårlöst 1957, men dödförklarades aldrig. 2015 fick hon huvudrollen i en bouppteckning

Barbro Edströms mamma försvann när Barbro bara var några månader gammal. Försvinnandet tystades ner och inte förrän 2011 berättade hennes far hela historien. Så när pappan dog så fick hon begrava även sin mor. Trodde hon i alla fall.

Historien började den 29 augusti 1957 när Barbro föddes.

– Jag var ett efterlängtat barn till min pappa och mamma. De hade varit gifta i sju år och till slut så fick de mig.

Till en början verkade allt normalt. Ingrid och Lennart älskade sin lilla dotter. Men bara några veckor efter födseln blev Ingrid sjuk.

– Mamma drabbades av en förlossningspsykos. Troligtvis orsakad av en havandeskapsförgiftning. Hon började må allt sämre. Pappa berättade långt senare att han oroade sig mycket och ofta åkte hem över lunchen för att se till oss.

– Han var mest orolig för att mamma skulle skada mig. Han såg hur mamma mer och mer sjönk ihop i sin hållning och gick in i en depression.

Blev inskriven

Ingrid blev inskriven på Mariebergskliniken i Kristinehamn, som var ett mentalsjukhus eller sinnessjukhus som man sade då. Alla i hennes omgivning såg att hon behövde vård och Ingrid skrev in sig där frivilligt.

– När jag nu läser hennes journalanteckningar så står det att mamma efter en tid blev bättre och att hon ville åka hem. Den 9 november 1957 var pappa där och besökte henne. Han var glad, läkaren hade sagt att mamma var färdigbehandlad och skulle få åka hem.

Samma dag lämnade Ingrid sjukhuset för att posta ett brev.

– Det var sista gången någon såg henne, hon försvann spårlöst och brevet kom aldrig någonsin fram till någon mottagare, säger Barbro och tittar på en bild av sin mamma.

Första halvåret efter Ingrids försvinnande fanns mormor Edith på plats för att hjälpa till. Sedan placerades Barbro hos sin farbror och faster.

– Där växte jag upp och jag träffade min pappa ibland på helgerna. Trodde att min faster var min mamma. Trodde att det var så min familj såg ut.

Men en dag förändrades allt.

– I femårs-åldern sa en kompis till mig att det inte var min riktiga mamma jag levde med. När jag då frågade min mamma om det var så fick jag till svars att, ”Jamen, vi tycker om dig ändå”. Inte mer än så, och det glömmer jag aldrig.

Ingen sa något

Under hela Barbros uppväxta hörde hon ingen prata om hennes riktiga mamma.

– Jag förstod att något inte stämde, men ingen pratade med mig. Nu i dag inser jag att psykisk ohälsa var väldigt tabubelagt då och något man inte pratade om.

Barbro fick någon ledtråd där och någon berättelse där så under tonåren fick hon en bild av vad som hänt.

– Av någon anledning visste jag att det fanns lite hemligheter i ett skåp hemma hos pappa och vid ett tillfälle passade jag på att ta en titt. Jag kommer bland annat ihåg tidskriften Se. På framsidan fanns rubriken, ”Vad har hänt Barbros mamma”. Jag läste reportaget och det kändes bra men det var samtidigt skrämmande att själv behöva söka information.

Att prata med sin pappa var inte tänkbart då.

– Under hela min uppväxt sedan jag förstod att detta var det ”onämnbara”, har jag försökt att skydda honom från obehagligheter. Jag kände alltid en rädsla för att någon skulle börja prata om mamma och jag var så rädd att pappa skulle blir sårad och ledsen och det ansvaret la jag på mig. Det var något som inte fick ske.

Barbro berättar att hela släkten levde som i en bubbla. Alla visste, men ingen sa något.

– Det låter konstigt, men så var det. Jag var enda barnet, vem skulle jag prata med?

Oöppnat kapitel

Åren gick och mamma Ingrid förblev ett oöppnat kapitel. Barbro åkte ofta med sin pappa till kyrkogården i Rockesholm där Barbros mormor och morfar ligger begravda.

– Vi satt alltid blommor på deras grav och varje gång satt han en blomma lite bredvid graven och sa att han brukade göra så, sedan sa han, Ja du förstår kanske varför. Visste vad han menade men slog bort det. Fortfarande i vuxen ålder så var jag rädd. Jag hade ju intalat mig att det här pratas det inte om.

Allt förändrades den 13 juni 2011. Barbro och hennes pappa kom till kyrkogården för att sommarplantera. När han sätter ner blomman lite bredvid så lossnar allt. Han säger att den här blomman är för din mamma Ingrid.

– Det kom så hastigt, nästan som en chock och vi börjar gråta både han och jag. Alla dessa år av tysthet bara försvann. Tänk vad mycket vi har burit inom oss som bara kom ut. Vi blev kvar länge och vi pratade om mamma och det var en härlig känsla jag hade inom mig länge efter det samtalet.

Lennart berättade allt om Ingrid. Han sa att han aldrig gifte om sig för att hon var den bästa.

– Från den dagen var mamma med oss. Vi satte fram fotografier på henne. Jag fick mammas bröllopsklänning som han sparat i alla år och pappa gav mig sin förlovningsring. Efter den händelsen bar alltid min pappa en bild på Ingrid i sin kavajficka. I dag tänker jag mycket på min pappa. Tänk så mycket smärta han måste burit runt på i alla tider.

– Jag fick reda på att polisen undersökt försvinnandet, men inte hittat något som kunde förklara det. Rykten spreds, men inget som gick att bevisa som sanna.

Lennart berättade hur han själv var ute och letade. På självaste julafton det året hade han tagit bilen till Kristinehamn och letat efter Ingrid.

Göra ett avslut

När Barbros pappa gick bort den 27 mar 2015 fick hon tillfälle att göra ett avslut både för sin mamma och pappa.

– Det var så fint. På pappas kista gjorde jag en plats även för mamma Ingrid och den symboliserades av en fin Mårbackapelargon med namnet Ingrid och ett fotografi på de båda. Det var så fint och efteråt var det som om jag hade läkt. Jag var som hel igen. Nu kunde jag lämna allt det här bakom mig, trodde jag.

Det är nu som Barbros mardröm börjar.

– Pappas försäkringsbolag hör av sig och vill ha ett intyg på pappas bortgång. När jag får intyget från skattemyndigheten står min mamma som änka och det är hon som är dödsbodelägare före mig och pappa stod i intyget fortfarande som gift. Jag fattade ingenting.

Barbro kontaktade skattemyndigheten. De konstaterade att Ingrid fanns i registret för försvunna personer sedan 1961.

Ingen av skatteverkets handläggare verkade veta hur Ingrids försvinnande påverkade bouppteckningen så hon blev kopplad till en jurist. Då kom nästa chock.

– Jag berättade mitt ärende och kvinnan säger då med byråkratisk stålröst: Då får du söka god man för din mamma som bortavarande person och parallellt ansöka om dödförklaring. När jag inte trodde att hon förstått mig och förtydligade att min mamma varit borta sedan 9 november 1957 och inte behövde någon god man så svarade hon "Du kanske levt i tron i hela ditt liv att hon är död, men så behöver det ju inte vara". Hon upplyste också om att dödförklaring av en person kan ta allt från 6 månader till 5 år och bedöms från fall till fall.

Allt blev svart

Allt blev svart för Barbro. Alla gamla obearbetade känslor kring sin mamma dök upp igen.

– Grät sedan i flera dagar och allt kändes hopplöst. Jag har aldrig haft någon mamma som tröstat mig, som hjälpt mig eller som bara funnits där. Nu hade jag en massa skyldigheter mot henne. Jag som aldrig sett min mamma skulle nu ombesörja att hon fick en Gode man som tillvaratog hennes intressen i dödsboet.

Barbro fick ordna med en gode man genom en begravningsbyrå. Samtidigt började hon gå hos en kurator.

– Jag var så nära att gå under. Allt var så hemskt. Och inte blev det bättre efter ett av de mest underligaste möten jag varit med om.

Barbro och hennes man bokade en tid på begravningsbyrån för en ny bouppteckning. Där satt en familjejurist med en assistent. Bredvid satt mammas gode man som var där för att föra Ingrids talan.

– Allt var så hemskt. Jag fick sitta mitt emot mammas representant och göra en ny bouppteckning med mamma Ingrid som dödsbodelägare. Det kändes som att sitta på den anklagades bänk. Allt är vänt upp och ner. Pappa hade inte mycket. Men det han har, äger min mamma som representeras av en för mig främmande person. Mammas intressen ska nu fram till dödförklaringen tillgodoses av en person, som jag aldrig någonsin bett att få in i mitt liv.

Mörka aldrig

Skattemyndighetens regler är klara. Det är Barbro som måste ansöka om dödförklaringen och den lämnades in under förra sommaren. Beslut kom i september att om inget nytt framkommer ska beslutet om dödförklaring kunna tas i mitten av mars i år. Först då ärver hon sin pappa.

På frågan vad hon ska göra när allt är över, tänker Barbro länge innan hon ler.

– Det får bli ännu ett avslut för min mamma. Jag tänker, kanske inte ordagrant, tatuera in meningen, ”Mörka aldrig någonting”. Det har jag lärt mig, ta aldrig något för givet och var ärliga mot varandra. Sanningen kommer alltid ifatt oss.

Hur har det kunna bli så här?

– Min pappa sörjde i många år och jag tror inte han visste att det var han som skulle dödförklara henne. Men samhället måste ha någon slags varningssystem när en person varit borta så länge. För det jag varit med om önskar jag ingen behöver uppleva. Det är så hemskt och fortfarande grubblar jag mycket, gråter ibland och funderar över hur det kunde bli som det blev, säger Barbro som äntligen hoppas se ett slut på det här.

Historien började den 29 augusti 1957 när Barbro föddes.

– Jag var ett efterlängtat barn till min pappa och mamma. De hade varit gifta i sju år och till slut så fick de mig.

Till en början verkade allt normalt. Ingrid och Lennart älskade sin lilla dotter. Men bara några veckor efter födseln blev Ingrid sjuk.

– Mamma drabbades av en förlossningspsykos. Troligtvis orsakad av en havandeskapsförgiftning. Hon började må allt sämre. Pappa berättade långt senare att han oroade sig mycket och ofta åkte hem över lunchen för att se till oss.

– Han var mest orolig för att mamma skulle skada mig. Han såg hur mamma mer och mer sjönk ihop i sin hållning och gick in i en depression.

Blev inskriven

Ingrid blev inskriven på Mariebergskliniken i Kristinehamn, som var ett mentalsjukhus eller sinnessjukhus som man sade då. Alla i hennes omgivning såg att hon behövde vård och Ingrid skrev in sig där frivilligt.

– När jag nu läser hennes journalanteckningar så står det att mamma efter en tid blev bättre och att hon ville åka hem. Den 9 november 1957 var pappa där och besökte henne. Han var glad, läkaren hade sagt att mamma var färdigbehandlad och skulle få åka hem.

Samma dag lämnade Ingrid sjukhuset för att posta ett brev.

– Det var sista gången någon såg henne, hon försvann spårlöst och brevet kom aldrig någonsin fram till någon mottagare, säger Barbro och tittar på en bild av sin mamma.

Första halvåret efter Ingrids försvinnande fanns mormor Edith på plats för att hjälpa till. Sedan placerades Barbro hos sin farbror och faster.

– Där växte jag upp och jag träffade min pappa ibland på helgerna. Trodde att min faster var min mamma. Trodde att det var så min familj såg ut.

Men en dag förändrades allt.

– I femårs-åldern sa en kompis till mig att det inte var min riktiga mamma jag levde med. När jag då frågade min mamma om det var så fick jag till svars att, ”Jamen, vi tycker om dig ändå”. Inte mer än så, och det glömmer jag aldrig.

Ingen sa något

Under hela Barbros uppväxta hörde hon ingen prata om hennes riktiga mamma.

– Jag förstod att något inte stämde, men ingen pratade med mig. Nu i dag inser jag att psykisk ohälsa var väldigt tabubelagt då och något man inte pratade om.

Barbro fick någon ledtråd där och någon berättelse där så under tonåren fick hon en bild av vad som hänt.

– Av någon anledning visste jag att det fanns lite hemligheter i ett skåp hemma hos pappa och vid ett tillfälle passade jag på att ta en titt. Jag kommer bland annat ihåg tidskriften Se. På framsidan fanns rubriken, ”Vad har hänt Barbros mamma”. Jag läste reportaget och det kändes bra men det var samtidigt skrämmande att själv behöva söka information.

Att prata med sin pappa var inte tänkbart då.

– Under hela min uppväxt sedan jag förstod att detta var det ”onämnbara”, har jag försökt att skydda honom från obehagligheter. Jag kände alltid en rädsla för att någon skulle börja prata om mamma och jag var så rädd att pappa skulle blir sårad och ledsen och det ansvaret la jag på mig. Det var något som inte fick ske.

Barbro berättar att hela släkten levde som i en bubbla. Alla visste, men ingen sa något.

– Det låter konstigt, men så var det. Jag var enda barnet, vem skulle jag prata med?

Oöppnat kapitel

Åren gick och mamma Ingrid förblev ett oöppnat kapitel. Barbro åkte ofta med sin pappa till kyrkogården i Rockesholm där Barbros mormor och morfar ligger begravda.

– Vi satt alltid blommor på deras grav och varje gång satt han en blomma lite bredvid graven och sa att han brukade göra så, sedan sa han, Ja du förstår kanske varför. Visste vad han menade men slog bort det. Fortfarande i vuxen ålder så var jag rädd. Jag hade ju intalat mig att det här pratas det inte om.

Allt förändrades den 13 juni 2011. Barbro och hennes pappa kom till kyrkogården för att sommarplantera. När han sätter ner blomman lite bredvid så lossnar allt. Han säger att den här blomman är för din mamma Ingrid.

– Det kom så hastigt, nästan som en chock och vi börjar gråta både han och jag. Alla dessa år av tysthet bara försvann. Tänk vad mycket vi har burit inom oss som bara kom ut. Vi blev kvar länge och vi pratade om mamma och det var en härlig känsla jag hade inom mig länge efter det samtalet.

Lennart berättade allt om Ingrid. Han sa att han aldrig gifte om sig för att hon var den bästa.

– Från den dagen var mamma med oss. Vi satte fram fotografier på henne. Jag fick mammas bröllopsklänning som han sparat i alla år och pappa gav mig sin förlovningsring. Efter den händelsen bar alltid min pappa en bild på Ingrid i sin kavajficka. I dag tänker jag mycket på min pappa. Tänk så mycket smärta han måste burit runt på i alla tider.

– Jag fick reda på att polisen undersökt försvinnandet, men inte hittat något som kunde förklara det. Rykten spreds, men inget som gick att bevisa som sanna.

Lennart berättade hur han själv var ute och letade. På självaste julafton det året hade han tagit bilen till Kristinehamn och letat efter Ingrid.

Göra ett avslut

När Barbros pappa gick bort den 27 mar 2015 fick hon tillfälle att göra ett avslut både för sin mamma och pappa.

– Det var så fint. På pappas kista gjorde jag en plats även för mamma Ingrid och den symboliserades av en fin Mårbackapelargon med namnet Ingrid och ett fotografi på de båda. Det var så fint och efteråt var det som om jag hade läkt. Jag var som hel igen. Nu kunde jag lämna allt det här bakom mig, trodde jag.

Det är nu som Barbros mardröm börjar.

– Pappas försäkringsbolag hör av sig och vill ha ett intyg på pappas bortgång. När jag får intyget från skattemyndigheten står min mamma som änka och det är hon som är dödsbodelägare före mig och pappa stod i intyget fortfarande som gift. Jag fattade ingenting.

Barbro kontaktade skattemyndigheten. De konstaterade att Ingrid fanns i registret för försvunna personer sedan 1961.

Ingen av skatteverkets handläggare verkade veta hur Ingrids försvinnande påverkade bouppteckningen så hon blev kopplad till en jurist. Då kom nästa chock.

– Jag berättade mitt ärende och kvinnan säger då med byråkratisk stålröst: Då får du söka god man för din mamma som bortavarande person och parallellt ansöka om dödförklaring. När jag inte trodde att hon förstått mig och förtydligade att min mamma varit borta sedan 9 november 1957 och inte behövde någon god man så svarade hon "Du kanske levt i tron i hela ditt liv att hon är död, men så behöver det ju inte vara". Hon upplyste också om att dödförklaring av en person kan ta allt från 6 månader till 5 år och bedöms från fall till fall.

Allt blev svart

Allt blev svart för Barbro. Alla gamla obearbetade känslor kring sin mamma dök upp igen.

– Grät sedan i flera dagar och allt kändes hopplöst. Jag har aldrig haft någon mamma som tröstat mig, som hjälpt mig eller som bara funnits där. Nu hade jag en massa skyldigheter mot henne. Jag som aldrig sett min mamma skulle nu ombesörja att hon fick en Gode man som tillvaratog hennes intressen i dödsboet.

Barbro fick ordna med en gode man genom en begravningsbyrå. Samtidigt började hon gå hos en kurator.

– Jag var så nära att gå under. Allt var så hemskt. Och inte blev det bättre efter ett av de mest underligaste möten jag varit med om.

Barbro och hennes man bokade en tid på begravningsbyrån för en ny bouppteckning. Där satt en familjejurist med en assistent. Bredvid satt mammas gode man som var där för att föra Ingrids talan.

– Allt var så hemskt. Jag fick sitta mitt emot mammas representant och göra en ny bouppteckning med mamma Ingrid som dödsbodelägare. Det kändes som att sitta på den anklagades bänk. Allt är vänt upp och ner. Pappa hade inte mycket. Men det han har, äger min mamma som representeras av en för mig främmande person. Mammas intressen ska nu fram till dödförklaringen tillgodoses av en person, som jag aldrig någonsin bett att få in i mitt liv.

Mörka aldrig

Skattemyndighetens regler är klara. Det är Barbro som måste ansöka om dödförklaringen och den lämnades in under förra sommaren. Beslut kom i september att om inget nytt framkommer ska beslutet om dödförklaring kunna tas i mitten av mars i år. Först då ärver hon sin pappa.

På frågan vad hon ska göra när allt är över, tänker Barbro länge innan hon ler.

– Det får bli ännu ett avslut för min mamma. Jag tänker, kanske inte ordagrant, tatuera in meningen, ”Mörka aldrig någonting”. Det har jag lärt mig, ta aldrig något för givet och var ärliga mot varandra. Sanningen kommer alltid ifatt oss.

Hur har det kunna bli så här?

– Min pappa sörjde i många år och jag tror inte han visste att det var han som skulle dödförklara henne. Men samhället måste ha någon slags varningssystem när en person varit borta så länge. För det jag varit med om önskar jag ingen behöver uppleva. Det är så hemskt och fortfarande grubblar jag mycket, gråter ibland och funderar över hur det kunde bli som det blev, säger Barbro som äntligen hoppas se ett slut på det här.

  • Anders Persson