2016-02-06 06:00

2016-02-06 06:00

Avhandling med avstamp i Degerfors

DEGERFORS: "Vi kan ju sälja det övriga landet till hugade spekulanter"

Med Degerfors som utgångspunkt disputerade i går Susanna Lundberg i sociologi vid Örebro universitet, kring vad som händer med människorna i en mindre ort när tillvaron förändras genom att en dominerande industri minskar personalen och arbetslösheten ökar.

42-åriga Susanna Lundberg bodde i Örebro en tid, men är ursprungligen från det lilla samhället Billesholm, utanför Helsingborg, som hon i vissa delar tycker påminner om Degerfors. I dag bor hon i Malmö och har, som hon säger, haft turen att få jobb som lärare vid Malmö högskola där hon undervisar i socialt arbete på socionomutbildningen.

Doktorsavhandlingen hon i går försvarade har sitt ursprung i en Bergslagenkurs.

– Där var väldigt mycket starka kollektiva berättelser om vilka man är, tydliga figurer som man märker om man inte känner platsen innan. Det andra som jag blev intresserad av är kopplingen, eller banden till lokalorten som har en tydligare påverkan då avstånden är längre. Både berättelserna och avstånden spelar roll för klassrelationerna, säger Lundberg.

Hon lappade på biblioteket, kontaktade näringslivskontoret och fick på lite olika sätt tag på personer som kunde berätta.

– De jag pratat med var arbetslösa eller hade varit det men kommit tillbaka och återskapat arbetsliv och kanske annat. De som återskapat sitt arbetsliv kunde inte fatta hur det skulle vara så svårt att ta sig tillbaka, de hade bara ringt en kompis eller knackat på och det blev en anklagelse mot de andra ”du försöker inte riktigt, du är en slö jävel.”

Den typen av moraliska anklagelser tror hon är ett väldigt effektivt sätt att upprätthålla klassamhället på.

– Verket finns kvar men inte i samma roll som på 1970-talet och när orten behöver hitta nya sätt att fungera så kommer man ingenstans om orten förknippas med arbetslöshet och slöa jävlar. De två grupperna har svårt att prata med varann. Det blir ett glapp som får materiella konsekvenser, en del blir fattigare, säger Lundberg.

Tas inte på allvar

Hon nämner också hur de med nya idéer, speciellt kvinnorna och nu även andra, genom flyktingströmmarna, har svårt att göra sig hörda, eller tas på allvar.

– De tidigare strukturerna är väldigt manliga och plötsligt kommer kvinnor som kör småföretag och satsar på kultur. Det passar illa med det här. Eftersom det fortfarande är de gamla gängen, verket och fotbollen som sitter på pengarna och i kommunens förvaltningar så pratar de inte riktigt med de nya företagarna.

– De nya tas inte in i kretsen. De utvecklas, men hade de upptagits i de stora berättelserna om orten hade de vuxit mer. De som dominerat tidigare fortsätter på samma sätt, de släpper inte in de nya initiativen, säger Lundberg.

Hon tror att man kommer ur det genom att prata och låta alla göra det att alla typer av människor kan vara med och förändra, men också genom att veta att saker går att förändra, något hon tycker vi tappat i hela Sverige.

– Och då har vi ju redan förlorat, men inte om vi släpper in olika röster och slutar att tysta ner folk.

42-åriga Susanna Lundberg bodde i Örebro en tid, men är ursprungligen från det lilla samhället Billesholm, utanför Helsingborg, som hon i vissa delar tycker påminner om Degerfors. I dag bor hon i Malmö och har, som hon säger, haft turen att få jobb som lärare vid Malmö högskola där hon undervisar i socialt arbete på socionomutbildningen.

Doktorsavhandlingen hon i går försvarade har sitt ursprung i en Bergslagenkurs.

– Där var väldigt mycket starka kollektiva berättelser om vilka man är, tydliga figurer som man märker om man inte känner platsen innan. Det andra som jag blev intresserad av är kopplingen, eller banden till lokalorten som har en tydligare påverkan då avstånden är längre. Både berättelserna och avstånden spelar roll för klassrelationerna, säger Lundberg.

Hon lappade på biblioteket, kontaktade näringslivskontoret och fick på lite olika sätt tag på personer som kunde berätta.

– De jag pratat med var arbetslösa eller hade varit det men kommit tillbaka och återskapat arbetsliv och kanske annat. De som återskapat sitt arbetsliv kunde inte fatta hur det skulle vara så svårt att ta sig tillbaka, de hade bara ringt en kompis eller knackat på och det blev en anklagelse mot de andra ”du försöker inte riktigt, du är en slö jävel.”

Den typen av moraliska anklagelser tror hon är ett väldigt effektivt sätt att upprätthålla klassamhället på.

– Verket finns kvar men inte i samma roll som på 1970-talet och när orten behöver hitta nya sätt att fungera så kommer man ingenstans om orten förknippas med arbetslöshet och slöa jävlar. De två grupperna har svårt att prata med varann. Det blir ett glapp som får materiella konsekvenser, en del blir fattigare, säger Lundberg.

Tas inte på allvar

Hon nämner också hur de med nya idéer, speciellt kvinnorna och nu även andra, genom flyktingströmmarna, har svårt att göra sig hörda, eller tas på allvar.

– De tidigare strukturerna är väldigt manliga och plötsligt kommer kvinnor som kör småföretag och satsar på kultur. Det passar illa med det här. Eftersom det fortfarande är de gamla gängen, verket och fotbollen som sitter på pengarna och i kommunens förvaltningar så pratar de inte riktigt med de nya företagarna.

– De nya tas inte in i kretsen. De utvecklas, men hade de upptagits i de stora berättelserna om orten hade de vuxit mer. De som dominerat tidigare fortsätter på samma sätt, de släpper inte in de nya initiativen, säger Lundberg.

Hon tror att man kommer ur det genom att prata och låta alla göra det att alla typer av människor kan vara med och förändra, men också genom att veta att saker går att förändra, något hon tycker vi tappat i hela Sverige.

– Och då har vi ju redan förlorat, men inte om vi släpper in olika röster och slutar att tysta ner folk.