2016-01-23 06:00

2016-01-23 06:00

Är vi verkligen bara små lortar?

LÖRDAGSTANKAR: Catarina Forsberg

Under hösten var jag glad och stolt över att vara människa. Medmänniska.

Medan myndigheterna pratade kris och katastrof i flyktingmottagandet tog enskilda människor, organisationer, kyrkan och många andra initiativ till att på olika sätt hjälpa de människor som kommit hit i jakten på en fristad från dödande, svält och krig.

Civilsamhället tog ett stort, bestämt steg fram och ryckte in. Tog ansvar och löste akuta situationer som uppstod.

Men nu känns det mest som att det finns alldeles för många av vad Jonathan Lejonhjärta skulle kalla en liten lort. Ni vet en sådan person som inte vågar, som bara följer med strömmen.

Det är illa nog när höga direktörer bryter mot vad som skulle kunna kallas sunt förnuft och god moral och får avgångsvederlag på flera miljoner.

Men när det är fackföreningsfolk...

När människor som blivit valda för att slåss för sina medlemmar – ofta medlemmar som får jobba hårt för låg lön – glider fram på en räkmacka och verkar tycka att de gjort sig förtjänta av både det ena och det andra.

Då är det riktigt, riktigt illa.

Och helt följdriktigt förfasar sig alla – precis som jag gör nu – och tycker att det är både skrämmande och upprörande och kräver avgå alla.

Men samtidigt måste vi nog se oss i spegeln lite till mans.

Hur mycket engagerar vi oss på vår arbetsplats? Hur noga läser vi företagets och fackföreningens årsberättelse? Hur ofta ställer vi oss upp och erbjuder oss att bli valda till uppdrag?

Och kanske det allra viktigaste: Hur ofta protesterar vi om vi tycker att kollegor eller chefer gör fel?

Jag tycker att det är skrämmande tyst.

Samtidigt som jag åker runt på skolor och pratar yttrandefrihet, tryckfrihet och meddelarskydd så får jag ett mejl som ber mig att inte publicera en insändare som jag fått någon timme tidigare.

Skribenten var rädd att arbetsgivaren skulle kunna räkna ut vem som skrivit och att det i så fall skulle kunna få negativa konsekvenser... ”Jag har ju inte fast jobb”.

Kommunals ordförande gjorde rätt som avgick för några dagar sedan.

Men frågan är om hon avgick av rätt anledning.

Frågan är om inte hela styrelsen borde avgå för att de leder en organisation där det tydligen inte är OK att protestera när ledningen har tappat den moraliska kompassen. Där det inte är OK att påpeka vad det egentligen är organisationen kämpar för. Vad målet är. Vad de är valda att uträtta. Nämligen att slåss för alla människors lika värde.

Och linje med det är jag rädd att det är många ledningar som borde titta sig i spegeln och sedan ställa sina platser till förfogande.

Och jag tror också att vi är många, många fler som ska titta oss i spegeln och fundera på om vi inte vill vara något annat än en liten lort?

 

 

 

 

Medan myndigheterna pratade kris och katastrof i flyktingmottagandet tog enskilda människor, organisationer, kyrkan och många andra initiativ till att på olika sätt hjälpa de människor som kommit hit i jakten på en fristad från dödande, svält och krig.

Civilsamhället tog ett stort, bestämt steg fram och ryckte in. Tog ansvar och löste akuta situationer som uppstod.

Men nu känns det mest som att det finns alldeles för många av vad Jonathan Lejonhjärta skulle kalla en liten lort. Ni vet en sådan person som inte vågar, som bara följer med strömmen.

Det är illa nog när höga direktörer bryter mot vad som skulle kunna kallas sunt förnuft och god moral och får avgångsvederlag på flera miljoner.

Men när det är fackföreningsfolk...

När människor som blivit valda för att slåss för sina medlemmar – ofta medlemmar som får jobba hårt för låg lön – glider fram på en räkmacka och verkar tycka att de gjort sig förtjänta av både det ena och det andra.

Då är det riktigt, riktigt illa.

Och helt följdriktigt förfasar sig alla – precis som jag gör nu – och tycker att det är både skrämmande och upprörande och kräver avgå alla.

Men samtidigt måste vi nog se oss i spegeln lite till mans.

Hur mycket engagerar vi oss på vår arbetsplats? Hur noga läser vi företagets och fackföreningens årsberättelse? Hur ofta ställer vi oss upp och erbjuder oss att bli valda till uppdrag?

Och kanske det allra viktigaste: Hur ofta protesterar vi om vi tycker att kollegor eller chefer gör fel?

Jag tycker att det är skrämmande tyst.

Samtidigt som jag åker runt på skolor och pratar yttrandefrihet, tryckfrihet och meddelarskydd så får jag ett mejl som ber mig att inte publicera en insändare som jag fått någon timme tidigare.

Skribenten var rädd att arbetsgivaren skulle kunna räkna ut vem som skrivit och att det i så fall skulle kunna få negativa konsekvenser... ”Jag har ju inte fast jobb”.

Kommunals ordförande gjorde rätt som avgick för några dagar sedan.

Men frågan är om hon avgick av rätt anledning.

Frågan är om inte hela styrelsen borde avgå för att de leder en organisation där det tydligen inte är OK att protestera när ledningen har tappat den moraliska kompassen. Där det inte är OK att påpeka vad det egentligen är organisationen kämpar för. Vad målet är. Vad de är valda att uträtta. Nämligen att slåss för alla människors lika värde.

Och linje med det är jag rädd att det är många ledningar som borde titta sig i spegeln och sedan ställa sina platser till förfogande.

Och jag tror också att vi är många, många fler som ska titta oss i spegeln och fundera på om vi inte vill vara något annat än en liten lort?