2016-01-16 10:00

2016-01-22 08:32

Har jag lärt mig att "hantera det"?

LÖRDAGSTANKAR: Catarina Forsberg

”Jag fattar inte vad du klagar på, du ser väl fräsch ut, Catta.”

”Det gör jag ju inte, jag ser ut som ett fett ras.”

Helt plötsligt hör jag vad jag svarar min kollega. Jag hör mig själv använda exakt de ord som den senaste i raden av män som idiotförklarat mig använde.

Och jag inser att det inte bara är unga tjejer som anpassar sig...

Och jag skäms.

Under den gångna veckan har debattens vågor om kvinnors rätt till sina egna kroppar gått höga.

Det har varit tafsande män i bubbelpooler och på torg i samband med nyårsfirande och festivaler.

Och det har varit unga tjejer och kvinnor som lugnt konstaterat att så är det bara, man lär sig att hantera det.

Och det har varit en polischef och en inrikesminister som lovat att gå till botten med detta, men som gett ett väldigt handlingsförlamat intryck. De verkar ha en bättre handlingsplan mot terrorister än mot män som inte har vett på att hålla händer och underliv i styr...

Häromkvällen satt jag i soffan och höll på att koka över av ilska. Det som upprörde mig mest var just detta att tjejer och kvinnor anpassar sig. Tar mäns närgångenhet för ett faktum som de lär sig att hantera.

Varför i helvete då?!?!?! Nästan skriker jag i soffan.

Men så hör jag mig själv och inser att jag gjort precis samma sak.

Nu vill jag först som sist slå fast att det inte är synd om mig. Utseendet har aldrig varit en viktig del av min identitet, jag har själv valt mitt jobb och det jag har kallats under åren är en västanfläkt jämfört med vad andra kvinnor i offentligheten får stå ut med.

Men samtidigt som jag skriver detta så känner jag att just detta är en del av problemet.

Sedan jag började skriva ledare och krönikor har jag fått mycket beröm och uppmuntrande tillrop. Många har kommit fram på stan och sagt att de tycker att jag skriver så bra. Vissa mejlar och undrar om de får dela texter vidare (och ja, de får ni absolut).

Naturligtvis har jag också fått arga insändare som uttrycker åsikter som är direkt tvärt emot mina. Då blir jag glad – tillsammans bidrar insändarskribenten och jag till en levande debatt.

Men sedan har vi den sista – och tyvärr ganska stora gruppen – som helt sonika konstaterar att jag inte har fattat någonting och är dum i huvudet (fast inte med de orden, naturligtvis).

Dessa män – för det är uteslutande män – kopplar dessutom ofta min förmenta enfald till min avsaknad av fysiska företräden. Exakt hur ”flodhästlår” och ”hängpattar” kan ha någon bäring på min förmåga att ta in information och dra slutsatser har de dock inte lyckats förklara för mig.

Jag tänker ärligt talat inte så mycket på det. Och om jag gör det så är det mest i termer av lättnad för att de varken hotat mig eller någon i min familj.

Jag har viktigare saker att lägga min energi på än folk som inte kan ta en saklig debatt. Jag slänger mejlen och tänker inte mer på det.

Eller gör jag det?

Om jag använder formuleringar från dessa elaka mejl så har det väl satt sig någonstans? På något vis?

Skulle jag ha svarat dem alla?

Skulle jag ha försökt förklara att det inte leder någon vart att kasta invektiv omkring sig och såra folk? Att man har rätt att ha en åsikt fastän man är kvinna? Att jag till och med har betalt för att ha åsikter?

Skulle jag kanske rent av ha publicerat mejlen och svaren för att eventuellt ge unga kvinnor råg i ryggen?

Är jag en del av förklaringen till varför unga tjejer tvingas lära sig att hantera det?

Det är en hemsk tanke som får mig att skämmas...

Men nu är det dags för oss att göra våra röster hörda!

Om du är flicka, tjej, kvinna, tant eller kärring så är du välkommen med din berättelse av att ha blivit förminskad, förlöjligad, trakasserad och hotad av killar och män.

Skicka in dem till mig så ska vi hitta en bra form att publicera dem i. (Naturligtvis får du vara anonym om du vill).

Så att ingen kan komma och säga att de inte visste....

”Det gör jag ju inte, jag ser ut som ett fett ras.”

Helt plötsligt hör jag vad jag svarar min kollega. Jag hör mig själv använda exakt de ord som den senaste i raden av män som idiotförklarat mig använde.

Och jag inser att det inte bara är unga tjejer som anpassar sig...

Och jag skäms.

Under den gångna veckan har debattens vågor om kvinnors rätt till sina egna kroppar gått höga.

Det har varit tafsande män i bubbelpooler och på torg i samband med nyårsfirande och festivaler.

Och det har varit unga tjejer och kvinnor som lugnt konstaterat att så är det bara, man lär sig att hantera det.

Och det har varit en polischef och en inrikesminister som lovat att gå till botten med detta, men som gett ett väldigt handlingsförlamat intryck. De verkar ha en bättre handlingsplan mot terrorister än mot män som inte har vett på att hålla händer och underliv i styr...

Häromkvällen satt jag i soffan och höll på att koka över av ilska. Det som upprörde mig mest var just detta att tjejer och kvinnor anpassar sig. Tar mäns närgångenhet för ett faktum som de lär sig att hantera.

Varför i helvete då?!?!?! Nästan skriker jag i soffan.

Men så hör jag mig själv och inser att jag gjort precis samma sak.

Nu vill jag först som sist slå fast att det inte är synd om mig. Utseendet har aldrig varit en viktig del av min identitet, jag har själv valt mitt jobb och det jag har kallats under åren är en västanfläkt jämfört med vad andra kvinnor i offentligheten får stå ut med.

Men samtidigt som jag skriver detta så känner jag att just detta är en del av problemet.

Sedan jag började skriva ledare och krönikor har jag fått mycket beröm och uppmuntrande tillrop. Många har kommit fram på stan och sagt att de tycker att jag skriver så bra. Vissa mejlar och undrar om de får dela texter vidare (och ja, de får ni absolut).

Naturligtvis har jag också fått arga insändare som uttrycker åsikter som är direkt tvärt emot mina. Då blir jag glad – tillsammans bidrar insändarskribenten och jag till en levande debatt.

Men sedan har vi den sista – och tyvärr ganska stora gruppen – som helt sonika konstaterar att jag inte har fattat någonting och är dum i huvudet (fast inte med de orden, naturligtvis).

Dessa män – för det är uteslutande män – kopplar dessutom ofta min förmenta enfald till min avsaknad av fysiska företräden. Exakt hur ”flodhästlår” och ”hängpattar” kan ha någon bäring på min förmåga att ta in information och dra slutsatser har de dock inte lyckats förklara för mig.

Jag tänker ärligt talat inte så mycket på det. Och om jag gör det så är det mest i termer av lättnad för att de varken hotat mig eller någon i min familj.

Jag har viktigare saker att lägga min energi på än folk som inte kan ta en saklig debatt. Jag slänger mejlen och tänker inte mer på det.

Eller gör jag det?

Om jag använder formuleringar från dessa elaka mejl så har det väl satt sig någonstans? På något vis?

Skulle jag ha svarat dem alla?

Skulle jag ha försökt förklara att det inte leder någon vart att kasta invektiv omkring sig och såra folk? Att man har rätt att ha en åsikt fastän man är kvinna? Att jag till och med har betalt för att ha åsikter?

Skulle jag kanske rent av ha publicerat mejlen och svaren för att eventuellt ge unga kvinnor råg i ryggen?

Är jag en del av förklaringen till varför unga tjejer tvingas lära sig att hantera det?

Det är en hemsk tanke som får mig att skämmas...

Men nu är det dags för oss att göra våra röster hörda!

Om du är flicka, tjej, kvinna, tant eller kärring så är du välkommen med din berättelse av att ha blivit förminskad, förlöjligad, trakasserad och hotad av killar och män.

Skicka in dem till mig så ska vi hitta en bra form att publicera dem i. (Naturligtvis får du vara anonym om du vill).

Så att ingen kan komma och säga att de inte visste....