2016-01-09 06:00

2016-01-09 06:00

Åsas saga fick ett lyckligt slut

KARLSKOGA: En egen Mio min Mio - från Serbien

Mamma till slut. Efter flera års kämpande och väntan har Åsa Faeser till sist fått sin högsta önskan uppfylld, att få bli mamma. I november fick hon äntligen komma hem med sin son, Mio.

Åsa Faesers resa mot moderskapet började för nästan fem år sedan. Hon och hennes dåvarande sambo påbörjade en IVF-behandling, så kallad provrörsbefruktning, en påfrestande process med många förberedelser och hormonbehandlingar. Efter fyra försök, kantade av komplikationer, rasade deras förhållande. Åsa gav dock inte upp utan gjorde ytterligare tre IVF-behandlingar själv men utan någon framgång.

Hennes dröm om att få bli mamma grusades dock inte. I stället vände hon sig till Adoptionscentrum och en ny process tog sin början. Utvärderingar, intervjuer, psykologtester och föräldrautbildning följde och efter att hon fått ett medgivande för adoption ställde hon sig i kö för ett barn från Sydafrika.

– Man får svara på väldigt tuffa frågor, man lämnar ut sig själv totalt. Men det är ju bra, de måste ju se till att det är bra personer som barnen kommer till, säger Åsa.

Därefter stod hon i kö i ytterligare sex länder, bland annat Panama, där hon stod på väntelistan i tio månader innan alla adoptionerna stängdes. Hon var på väg att ställa sig i kö för ett barn från Kina, men nekades då hon översteg landets adoptionskrav på max-BMI.

– De tyckte att jag var för tjock. Och som ensamstående är det också svårt, det är inte alla länder som godkänner det.

Tiden rinner ut

I mars i år matchades Åsa med ett barn i Filippinerna och de följande månaderna ordande hon med alla förberedelser och dokument. Men beslutet dröjde och tiden var knapp.

– Det var så himla frustrerande. Ska det vara omöjligt att hitta ett barn som söker en familj? Det var också bara sex månader kvar på mitt medgivande.

Motgångarna till trots lät hon sig inte slås ner och snart lönade sig all väntan.

I mitten av september fick Åsa ett samtal från sin handläggare på Adoptionscentrum som frågade om hon kunde tänka sig att ta emot ett lite äldre barn. Det kunde hon, under förutsättningen att barnet var friskt.

Då berättade handläggaren att det i Serbien fanns en sjuårig pojke som väntade på ett nytt hem. Åsa mejlades information om barnet samma dag, och även några foton.

– Jag blev så himla glad, han var så fin. Men jag ville inte gå för fort fram, jag kände ändå en oro eftersom jag väntat i så många år.

Hon skickade in en presentation av sig själv till Serbien för ett godkännande och klockan 09.39 på torsdagsmorgonen, ett knappt dygn efter samtalet med handläggaren, kom beskedet att allt var klart, att hon skulle få adoptera pojken. Det enda som saknades var tidpunkten för resan ner till Serbien.

Spänd väntan

Efter det följde två nervösa veckor, där jobb varvades med förberedelser. Inte minst med att få i ordning pojkens rum, som hon hade gjort i ordning för ett yngre barn. Det är ett krav i adoptionsprocessen att barnet ska ha ett eget rum som är klart i förväg.

Åsa tog ledigt från jobbet och väntade på samtalet som skulle avgöra när hon skulle få hämta hem sin son.

– Jag behövde landa lite, förbereda mig. Och så på måndagen den tolfte oktober ringde de från Adoptionscentrum och frågade om jag kunde åka på lördagen.

Mitt i allt hade Åsa lovat en vän att hjälpa till med inredningen. Något stressad tänkte hon att lovat är lovat men meddelade att hon inte kunde stanna så länge.

– Men när jag kommer dit så sitter nästan alla mina vänner där och har ordnat en baby shower. Det var så underbart och fantastiskt fint gjort.

Kvällen innan avresan var spänd och Åsa fick inte mycket sömn den natten. På lördagen tog hon och vännen Jorunn flyget från Arlanda till Belgrad, där de fick träffa Adoptionscentrums serbiska handläggare.

– På måndagen började själva processen, med jurister, socialsekreterare, pedagog, psykolog och tolk. Även pojkens fostermamma var med och det var ett mycket känslosamt möte. Hon har ju alltid varit medveten om att han skulle adopteras men det är ju ändå en förlust. Jag var glad men samtidigt kände jag med henne, att hon var ledsen.

Lärde känna varandra

Pojken, Nemanja, hade lämnats till ett barnhem i Belgrad när han var ungefär ett och ett halvt år gammal.

Efter flera flyttar och separationer fick han till slut komma till en fosterfamilj utanför Sombor, norr om Belgrad, och det var där Åsa fick träffa honom.

– Vi var där i två veckor. Det var väldigt tufft, annorlunda än vad vi är vana vid. Det är väldigt fattigt ute på landsbygden.

Första dagen som Åsa träffade Nemanja fick de tillbringa två timmar tillsammans och tiden utökades dag för dag. Åsa försökte följa hans rutiner för att göra möten så lätta som möjligt men märkte snabbt att det var mycket som var nytt för pojken.

– Vi gick runt i affärer och shoppade och det hade han nog inte gjort förut. Vi hyrde även en bil och åkte ut på utflykter. Jag berättade för honom om Sverige, om hans rum och visade bilder, men han trodde inte på det, han kunde inte tro att det var sant.

En dag tog Åsa med Nemanja till en tandläkare och fick låna dennes dator för att visa satellitkartor på Karlskoga och huset som hon bor i.

– Då började han förstå lite mer, att det var på riktigt. Tandläkaren och hans fru hjälpte oss jättemycket.

Åsa och Nemanja fick tillbringa mer och mer tid tillsammans och slutligen var han hos henne på heltid. Han fick ta farväl av sin fosterfamilj och tillsammans med Åsas vän Jorunn åkte de tillbaka till Belgrad för att ordna med det sista pappersarbetet.

– Den andre november var den lyckligaste dagen i mitt liv. Då firade vi adoptionen med champagne och choklad och vi fick presenter. Hans klasskamrater, lärare och fosterfamilj hade skickat gåvor och även minnessaker från när han var liten, teckningar och fotografier.

Overklig känsla

Efter några dagar var det dags att resa tillbaka till Sverige.

Trots att alla papper var påskrivna och adoptionen var klar var Åsa rädd för att något skulle gå fel, att hon inte skulle få ta med sig sin pojke.

– Det har varit en så lång resa, med många tårar. Jag kunde inte riktigt tro att det var klart, att jag skulle få ge ett barn ett bättre liv.

Den 6 november kom de hem till Karlskoga, Åsa och hennes son som i sitt nya hemland fått namnet Mio.

– Jag älskar berättelsen om Mio, min Mio, som handlar om smärta, mod, kraft, evig kärlek och lycklig utgång. Det stämmer in bra på både mig och honom.

Att komma till Karlskoga, till ett helt nytt liv, har varit omtumlande för Mio. Han och Åsa har pratat med hjälp av gester och enkla fraser översatta med en app men allt eftersom har Mio lärt sig lite svenska. Med tiden har han också hittat ett lugn och trygghet.

– Han är en nyfiken kille, varm och kärleksfull. Jag beundrar honom för att han är så framåt. Han har utvecklats så mycket sedan han kom hit.

Kommit i mål

De har fått hjälp med att lära känna varandra och även adoptionsbyrån har varit ett stort stöd. Snart kommer Mio att få börja i skolan, några timmar om dagen först, så att han vänjer sig vid sitt nya liv i ett tryggt tempo.

Åsa är mammaledig med Mio och tillsammans utforskar de hans nya hemstad, lagar mat och leker. Här har han också fått en mormor och morfar, släktingar och kompisar.

– De älskar honom. Jag är själv adopterad så för mina föräldrar har det varit en andra adoptionsprocess. De har verkligen varit till stor hjälp. Det har varit en oerhört tuff resa, man måste ha en drivkraft och vara stark, särskilt om man är ensam. Det känns underbart att ha kommit i mål.

Åsa Faesers resa mot moderskapet började för nästan fem år sedan. Hon och hennes dåvarande sambo påbörjade en IVF-behandling, så kallad provrörsbefruktning, en påfrestande process med många förberedelser och hormonbehandlingar. Efter fyra försök, kantade av komplikationer, rasade deras förhållande. Åsa gav dock inte upp utan gjorde ytterligare tre IVF-behandlingar själv men utan någon framgång.

Hennes dröm om att få bli mamma grusades dock inte. I stället vände hon sig till Adoptionscentrum och en ny process tog sin början. Utvärderingar, intervjuer, psykologtester och föräldrautbildning följde och efter att hon fått ett medgivande för adoption ställde hon sig i kö för ett barn från Sydafrika.

– Man får svara på väldigt tuffa frågor, man lämnar ut sig själv totalt. Men det är ju bra, de måste ju se till att det är bra personer som barnen kommer till, säger Åsa.

Därefter stod hon i kö i ytterligare sex länder, bland annat Panama, där hon stod på väntelistan i tio månader innan alla adoptionerna stängdes. Hon var på väg att ställa sig i kö för ett barn från Kina, men nekades då hon översteg landets adoptionskrav på max-BMI.

– De tyckte att jag var för tjock. Och som ensamstående är det också svårt, det är inte alla länder som godkänner det.

Tiden rinner ut

I mars i år matchades Åsa med ett barn i Filippinerna och de följande månaderna ordande hon med alla förberedelser och dokument. Men beslutet dröjde och tiden var knapp.

– Det var så himla frustrerande. Ska det vara omöjligt att hitta ett barn som söker en familj? Det var också bara sex månader kvar på mitt medgivande.

Motgångarna till trots lät hon sig inte slås ner och snart lönade sig all väntan.

I mitten av september fick Åsa ett samtal från sin handläggare på Adoptionscentrum som frågade om hon kunde tänka sig att ta emot ett lite äldre barn. Det kunde hon, under förutsättningen att barnet var friskt.

Då berättade handläggaren att det i Serbien fanns en sjuårig pojke som väntade på ett nytt hem. Åsa mejlades information om barnet samma dag, och även några foton.

– Jag blev så himla glad, han var så fin. Men jag ville inte gå för fort fram, jag kände ändå en oro eftersom jag väntat i så många år.

Hon skickade in en presentation av sig själv till Serbien för ett godkännande och klockan 09.39 på torsdagsmorgonen, ett knappt dygn efter samtalet med handläggaren, kom beskedet att allt var klart, att hon skulle få adoptera pojken. Det enda som saknades var tidpunkten för resan ner till Serbien.

Spänd väntan

Efter det följde två nervösa veckor, där jobb varvades med förberedelser. Inte minst med att få i ordning pojkens rum, som hon hade gjort i ordning för ett yngre barn. Det är ett krav i adoptionsprocessen att barnet ska ha ett eget rum som är klart i förväg.

Åsa tog ledigt från jobbet och väntade på samtalet som skulle avgöra när hon skulle få hämta hem sin son.

– Jag behövde landa lite, förbereda mig. Och så på måndagen den tolfte oktober ringde de från Adoptionscentrum och frågade om jag kunde åka på lördagen.

Mitt i allt hade Åsa lovat en vän att hjälpa till med inredningen. Något stressad tänkte hon att lovat är lovat men meddelade att hon inte kunde stanna så länge.

– Men när jag kommer dit så sitter nästan alla mina vänner där och har ordnat en baby shower. Det var så underbart och fantastiskt fint gjort.

Kvällen innan avresan var spänd och Åsa fick inte mycket sömn den natten. På lördagen tog hon och vännen Jorunn flyget från Arlanda till Belgrad, där de fick träffa Adoptionscentrums serbiska handläggare.

– På måndagen började själva processen, med jurister, socialsekreterare, pedagog, psykolog och tolk. Även pojkens fostermamma var med och det var ett mycket känslosamt möte. Hon har ju alltid varit medveten om att han skulle adopteras men det är ju ändå en förlust. Jag var glad men samtidigt kände jag med henne, att hon var ledsen.

Lärde känna varandra

Pojken, Nemanja, hade lämnats till ett barnhem i Belgrad när han var ungefär ett och ett halvt år gammal.

Efter flera flyttar och separationer fick han till slut komma till en fosterfamilj utanför Sombor, norr om Belgrad, och det var där Åsa fick träffa honom.

– Vi var där i två veckor. Det var väldigt tufft, annorlunda än vad vi är vana vid. Det är väldigt fattigt ute på landsbygden.

Första dagen som Åsa träffade Nemanja fick de tillbringa två timmar tillsammans och tiden utökades dag för dag. Åsa försökte följa hans rutiner för att göra möten så lätta som möjligt men märkte snabbt att det var mycket som var nytt för pojken.

– Vi gick runt i affärer och shoppade och det hade han nog inte gjort förut. Vi hyrde även en bil och åkte ut på utflykter. Jag berättade för honom om Sverige, om hans rum och visade bilder, men han trodde inte på det, han kunde inte tro att det var sant.

En dag tog Åsa med Nemanja till en tandläkare och fick låna dennes dator för att visa satellitkartor på Karlskoga och huset som hon bor i.

– Då började han förstå lite mer, att det var på riktigt. Tandläkaren och hans fru hjälpte oss jättemycket.

Åsa och Nemanja fick tillbringa mer och mer tid tillsammans och slutligen var han hos henne på heltid. Han fick ta farväl av sin fosterfamilj och tillsammans med Åsas vän Jorunn åkte de tillbaka till Belgrad för att ordna med det sista pappersarbetet.

– Den andre november var den lyckligaste dagen i mitt liv. Då firade vi adoptionen med champagne och choklad och vi fick presenter. Hans klasskamrater, lärare och fosterfamilj hade skickat gåvor och även minnessaker från när han var liten, teckningar och fotografier.

Overklig känsla

Efter några dagar var det dags att resa tillbaka till Sverige.

Trots att alla papper var påskrivna och adoptionen var klar var Åsa rädd för att något skulle gå fel, att hon inte skulle få ta med sig sin pojke.

– Det har varit en så lång resa, med många tårar. Jag kunde inte riktigt tro att det var klart, att jag skulle få ge ett barn ett bättre liv.

Den 6 november kom de hem till Karlskoga, Åsa och hennes son som i sitt nya hemland fått namnet Mio.

– Jag älskar berättelsen om Mio, min Mio, som handlar om smärta, mod, kraft, evig kärlek och lycklig utgång. Det stämmer in bra på både mig och honom.

Att komma till Karlskoga, till ett helt nytt liv, har varit omtumlande för Mio. Han och Åsa har pratat med hjälp av gester och enkla fraser översatta med en app men allt eftersom har Mio lärt sig lite svenska. Med tiden har han också hittat ett lugn och trygghet.

– Han är en nyfiken kille, varm och kärleksfull. Jag beundrar honom för att han är så framåt. Han har utvecklats så mycket sedan han kom hit.

Kommit i mål

De har fått hjälp med att lära känna varandra och även adoptionsbyrån har varit ett stort stöd. Snart kommer Mio att få börja i skolan, några timmar om dagen först, så att han vänjer sig vid sitt nya liv i ett tryggt tempo.

Åsa är mammaledig med Mio och tillsammans utforskar de hans nya hemstad, lagar mat och leker. Här har han också fått en mormor och morfar, släktingar och kompisar.

– De älskar honom. Jag är själv adopterad så för mina föräldrar har det varit en andra adoptionsprocess. De har verkligen varit till stor hjälp. Det har varit en oerhört tuff resa, man måste ha en drivkraft och vara stark, särskilt om man är ensam. Det känns underbart att ha kommit i mål.