2015-12-17 10:14

2015-12-17 10:38

Ung kärlek och påklädningsbekymmer

KRÖNIKA: GABRIELLA LAGERSTAM

Vår yngsta son har hittat kärleken. Han har hittat tjejen som han vill gifta sig med. De har hållit i handen och pussat på kinden.

När de har gift sig så kommer de flytta in hos oss de första dagarna sen kanske de köper ett eget hus. Men bara om det är på samma gata som vi bor på. Annars så blir de kvar. Sonen var väldigt klar i sina direktiv.

”Hur känns det att vara kär då?” frågar jag honom lite nyfiket.

”Men mamma! Vet du inte det?!”

”Jo, det vet jag ju men alla kanske inte känner samma saker.”

”Vad synd om dig ifall inte du känner som jag. Jag blir glad, lite pirrig och vet inte riktigt om jag är hungrig i magen.”

 

Det känns lite tidigt att berätta att jag har min bröllopsklänning kvar, jag vill ju inte tvinga på någon men den är väldigt tidlös, det är allt jag säger.

Vädret är ju helt klart väldigt ostabilt ute. Vilket genererar i en hel del påklädningsbekymmer hemma.

Som ni vet har ju vår dotter en väldigt fritänkande syn på att just ha på sig kläder. Hemma är det en ständig kamp att se till så kläderna stannar kvar på kroppen.

Jag frågade på förskolan om problemet uppstod även där, men där behöll hon kläderna på utan problem.

Ni förstår på förskolan så är det sällan problem med dottern. Pedagogerna är proffs, helt makalösa människor med det längsta tålamodet man kan tänka sig tror jag.

Hemma är det en brottningsmatch att få på dottern vantar. Hon skriker sig högröd och svettig.

 

Jag blir lika svettig av att jaga henne och försöka resonera med henne. Självklart är det ju hon som vinner. Mitt tålamod tar slut och jag blir som en vrång unge jag med och säger att hon får skylla sig själv om hon blir kall om händerna.

På förskolan? Näe, där är det inga problem. Hon sitter som ett fromt lamm och sträcker ut händerna.

Hemma testade vi hjälmen som hon skulle ha med sig de dagarna då det är halt och de är ute och leker. Det var det hemskaste hon upplevt om man ska sätta in hennes gallskrik i någon slags skala.

Även där vann hon. Men häromdagen när jag ville se om det funkade på förskolan då satte hon sig på golvet när hon såg att jag tog ner den. På med mössa och hjälm. Utan några problem. Inte ett ljud. Perfekt tänkte jag tog med hjälmen hem för att använda under helgen. Tji fick jag. Efter tio minuter med tårar och gallskrik så gav jag återigen upp.

Hjälmen ska tydligen bara användas på förskolan. Förstår inte vart hon fått sin vilja ifrån. Men det förstår min man säger han och tittar länge på mig. Det är inte så att han skyller på mig men hans anklagande blick säger desto mer. Till mitt försvar vill jag säga att jag inte lägger mig på golvet och gråter, det kan vara så att min man tycker den där kvävande tystnaden är tillräckligt jobbig för att sedan låta min vilja gå igenom. Men det är inget jag kan svära på.

 

Julafton om mindre än en vecka och jag har precis fått tummen ur att börja jobba av julklappslistan som hängt på kylskåpet ett par veckor.

Det är lego, spel och diverse gubbar jag knappt kan uttala men det ska nog lösa sig.

Julklapparna är ju ingen big deal egentligen. Jag menar först måste vi fixa gran, julskinkan, pepparkakshus och lite andra nödvändiga julsaker.

Julklappar eller ej är ju inte så noga. Tror nog mina barn håller med...

När de har gift sig så kommer de flytta in hos oss de första dagarna sen kanske de köper ett eget hus. Men bara om det är på samma gata som vi bor på. Annars så blir de kvar. Sonen var väldigt klar i sina direktiv.

”Hur känns det att vara kär då?” frågar jag honom lite nyfiket.

”Men mamma! Vet du inte det?!”

”Jo, det vet jag ju men alla kanske inte känner samma saker.”

”Vad synd om dig ifall inte du känner som jag. Jag blir glad, lite pirrig och vet inte riktigt om jag är hungrig i magen.”

 

Det känns lite tidigt att berätta att jag har min bröllopsklänning kvar, jag vill ju inte tvinga på någon men den är väldigt tidlös, det är allt jag säger.

Vädret är ju helt klart väldigt ostabilt ute. Vilket genererar i en hel del påklädningsbekymmer hemma.

Som ni vet har ju vår dotter en väldigt fritänkande syn på att just ha på sig kläder. Hemma är det en ständig kamp att se till så kläderna stannar kvar på kroppen.

Jag frågade på förskolan om problemet uppstod även där, men där behöll hon kläderna på utan problem.

Ni förstår på förskolan så är det sällan problem med dottern. Pedagogerna är proffs, helt makalösa människor med det längsta tålamodet man kan tänka sig tror jag.

Hemma är det en brottningsmatch att få på dottern vantar. Hon skriker sig högröd och svettig.

 

Jag blir lika svettig av att jaga henne och försöka resonera med henne. Självklart är det ju hon som vinner. Mitt tålamod tar slut och jag blir som en vrång unge jag med och säger att hon får skylla sig själv om hon blir kall om händerna.

På förskolan? Näe, där är det inga problem. Hon sitter som ett fromt lamm och sträcker ut händerna.

Hemma testade vi hjälmen som hon skulle ha med sig de dagarna då det är halt och de är ute och leker. Det var det hemskaste hon upplevt om man ska sätta in hennes gallskrik i någon slags skala.

Även där vann hon. Men häromdagen när jag ville se om det funkade på förskolan då satte hon sig på golvet när hon såg att jag tog ner den. På med mössa och hjälm. Utan några problem. Inte ett ljud. Perfekt tänkte jag tog med hjälmen hem för att använda under helgen. Tji fick jag. Efter tio minuter med tårar och gallskrik så gav jag återigen upp.

Hjälmen ska tydligen bara användas på förskolan. Förstår inte vart hon fått sin vilja ifrån. Men det förstår min man säger han och tittar länge på mig. Det är inte så att han skyller på mig men hans anklagande blick säger desto mer. Till mitt försvar vill jag säga att jag inte lägger mig på golvet och gråter, det kan vara så att min man tycker den där kvävande tystnaden är tillräckligt jobbig för att sedan låta min vilja gå igenom. Men det är inget jag kan svära på.

 

Julafton om mindre än en vecka och jag har precis fått tummen ur att börja jobba av julklappslistan som hängt på kylskåpet ett par veckor.

Det är lego, spel och diverse gubbar jag knappt kan uttala men det ska nog lösa sig.

Julklapparna är ju ingen big deal egentligen. Jag menar först måste vi fixa gran, julskinkan, pepparkakshus och lite andra nödvändiga julsaker.

Julklappar eller ej är ju inte så noga. Tror nog mina barn håller med...

  • Gabriella Lagerstam