2015-09-12 06:00

2015-09-13 09:30

Tur att jag inte har ett servicejobb

LÖRDAGSTANKE: Catarina Forsberg

Har ni tänkt på hur svårt det måste vara att arbeta i affär? Eller på restaurang? Eller i en reception?

Inte jag heller, om jag ska vara ärlig.

Inte förrän jag var i Istanbul med lillasyster förra helgen.

Men då slog det mig med full kraft.

Hur fin gränsen är mellan att vara serviceinriktad och påflugen. Mellan att vara charmigt flirtig och klistrigt frånstötande.


Första kvällen hamnade
vi på en restaurang där kyparna var helt fantastiska på just det sistnämnda. De flirtade med oss halvgamla tanter och fick oss att känna oss välkomna och uppassade utan att det en enda gång kändes jobbigt eller påträngande. Allt de sa och gjorde var med en äkta glimt i ögat som var oemotståndlig.

I förvånande många affärer (jo, jag har fördomar) var det samma sak.

De sa goddag och välkomna och höll sedan ett öga på oss om det var något vi ville ha hjälp med. Svarade vänligt på frågor, men lämnade oss för övrigt ifred att jämföra, skvallra och titta.

Där stannade man gärna kvar (framför allt om det fanns luftkonditionering) medan så fort försäljaren blev för påstridig så smet man ut fortare än kvickt – eller gick inte in alls.

Och när jag började fundera så är det ju precis samma sak hemma.

I vissa affärer känner man sig uppmärksammad utan att det blir för mycket. I andra står expediten och pratar i telefon och i en tredje hinner man inte in innan de kommer rusande och frågar om man vill ha hjälp med något.

Gissa vilken jag går tillbaka till.

Men när jag hade funderat såhär långt så insåg jag att de som står i affär eller arbetar på restaurang har ytterligare ett problem.

Och det är att de ska läsa av vilket humör jag är på.


Vissa dagar vill jag bara in i affären, köpa det jag ska ha och går ut igen.

Andra dagar har jag gett mig själv långlunch och vill strosa och titta.

Ibland är jag på humör för att prata och skvallra, andra dagar är jag mer eller mindre folkilsk.

Vilket i sin tur innebär att det sätt en servitör eller expedit tar emot mig en dag kan vara klockrent ena dagen och fullständigt fel den andra.

Och hur bär man sig åt för att veta vilket bemötande varje enskild kund vill ha? Hur utvecklar men den radarn?

Jag har absolut ingen aning.

Det enda jag vet med säkerhet är att det är en väldig tur att jag inte har ett serviceyrke.

Jag har ingen radar för det.

Inte jag heller, om jag ska vara ärlig.

Inte förrän jag var i Istanbul med lillasyster förra helgen.

Men då slog det mig med full kraft.

Hur fin gränsen är mellan att vara serviceinriktad och påflugen. Mellan att vara charmigt flirtig och klistrigt frånstötande.


Första kvällen hamnade
vi på en restaurang där kyparna var helt fantastiska på just det sistnämnda. De flirtade med oss halvgamla tanter och fick oss att känna oss välkomna och uppassade utan att det en enda gång kändes jobbigt eller påträngande. Allt de sa och gjorde var med en äkta glimt i ögat som var oemotståndlig.

I förvånande många affärer (jo, jag har fördomar) var det samma sak.

De sa goddag och välkomna och höll sedan ett öga på oss om det var något vi ville ha hjälp med. Svarade vänligt på frågor, men lämnade oss för övrigt ifred att jämföra, skvallra och titta.

Där stannade man gärna kvar (framför allt om det fanns luftkonditionering) medan så fort försäljaren blev för påstridig så smet man ut fortare än kvickt – eller gick inte in alls.

Och när jag började fundera så är det ju precis samma sak hemma.

I vissa affärer känner man sig uppmärksammad utan att det blir för mycket. I andra står expediten och pratar i telefon och i en tredje hinner man inte in innan de kommer rusande och frågar om man vill ha hjälp med något.

Gissa vilken jag går tillbaka till.

Men när jag hade funderat såhär långt så insåg jag att de som står i affär eller arbetar på restaurang har ytterligare ett problem.

Och det är att de ska läsa av vilket humör jag är på.


Vissa dagar vill jag bara in i affären, köpa det jag ska ha och går ut igen.

Andra dagar har jag gett mig själv långlunch och vill strosa och titta.

Ibland är jag på humör för att prata och skvallra, andra dagar är jag mer eller mindre folkilsk.

Vilket i sin tur innebär att det sätt en servitör eller expedit tar emot mig en dag kan vara klockrent ena dagen och fullständigt fel den andra.

Och hur bär man sig åt för att veta vilket bemötande varje enskild kund vill ha? Hur utvecklar men den radarn?

Jag har absolut ingen aning.

Det enda jag vet med säkerhet är att det är en väldig tur att jag inte har ett serviceyrke.

Jag har ingen radar för det.