2017-07-28 06:00

2017-07-28 07:25

Hammarö – mer än bara skärgård

VÄRMLANDSRESAN: "Man behöver inte känna folk, de pratar ändå"

Med 83 kilometer kust och endast 54 kvadratkilometer land är det lätt att förknippa Hammarö med vatten, strand, sol och bad. Kommunen själv kallar sig skärgårdskommun men det finns mer att se på den lilla ön i Vänern.

Självklart är alla kuster, stränder och hamnar en stor del av Hammarö. Turisterna dras till Möruddens camping, som har ovanligt många gäster.

– Vi har varit fullbokade en hel vecka och det är mer än tidigare, säger receptionisten Louise Sjödahl.

På campingen finns tält, husvagnar, husbilar, och stugor. Ett par är på väg att packa ihop sitt tält. De har rest på motorcykel från Falun via Norge.

En som dock inte är på väg att packa är Sixten Zetterlund. Han bor permanent på campingen.

Hur kom det sig att du bosatte dig här?

– Blev skild och hade husvagn. Alla mina barn bor runt Skoghall, jag har cykelavstånd till vissa. Det är bara att hitta en plats, man behöver inte hålla på och söka lägenhet.

Sixten har bott på campingen i cirka tre år och han är inte ensam.

– Det är många som har åretruntplatser, säger Louise Sjödahl.

Campingen har stränder och gräsytor och gott om plats för att bada, men det finns mer att se på Hammarö.

Varnade med rött sken

Längst söderut ligger sydspetsen med Skage fyr som uppfördes 1872 av Wenerns Seglations Direktion. När fyren var i bruk användes den som varningsfyr och hade endast blinkande rött sken. Fyren var bemannad och den sista fyrvaktaren flyttade därifrån 1930. Nu ägs byggnaden och marken av föreningen Fyrtornet, som har ett tjugotal medlemmar.

Vägen till sydspetsen är smal och ringlar sig längre och längre söderut. När bilvägen tar slut följer en promenad på 800 meter genom skogen med naturreservat och Hammarö fågelstation. Stationen är en av 20 som finns i Sverige.

Människor hejar på varandra som om det vore ett väldigt litet samhälle där alla känner alla.

Detta har även Marianne Karlsson märkt av.

– Man behöver inte känna folk, de pratar ändå.

Marianne har bott på Hammarö sedan 1972 och besöker för dagen friluftsområdet Kilenegården. Där finns bland annat motionsspår, utegym och bastumöjligheter.

Hon har med sig sina fyra barnbarn.

– Vi har tagit med fika, fotboll och badmintonracket och tänkte vara här. Men först ska vi gå upp och kolla på utegymmet och stugorna runt omkring.

Historiska föremål

Motion och friluftsliv är en stor del av Hammarö, men det finns även historiska kulturarv lite var stans på ön. Bland annat hembygdgård, gravfält, en kolerakyrkogård och flertalet domarringar. En domarring består av ett antal glest placerade stenar i en cirkelform.

Stenarna är oftast udda till antalet och det har funnits en uppfattning om att de användes som en tingsrätt med en domare på varje sten, men senare efterforskning har visat att de i själva verket är gravplatser.

En runsten går också att finna på Hammarö, närmare bestämt i Hovlanda. Stenen är daterad till 1000-talet men det är bara den nedre delen som finns kvar. Anledningen till detta tros vara att stenen under 1800-talet användes som en härd i en smedja.

Enligt en sägen ska smeden ha drabbats av hemska syner och svåra ångestkänslor vilket gjorde att stenen återigen hamnade på sin ursprungliga plats i Hovlanda.

Inskriptionen lyder ”Björn reste denna sten efter Esger”. Männen ska ha varit vikingar och Björn reste stenen för att ära hans son Esger som antagligen dog i strid.

Spår från 1300-talet

Mellan Hammars uddes nordspets och södra kyrkogården finns Hammarö kulturbygd, med en av Sveriges elva medeltida träkyrkor, Hammarö kyrka.

Kyrkan är den enda i Värmland från den tidsperioden och de äldsta delarna av kyrkan är från början av 1300-talet. Kyrkan omges av bland annat Hammars gård, sockenstugan, pilgrimsled och gravhögar från vikingatiden.

Här finns också Hammarö skärgårdsmuseum.

Redan utanför museet hopar sig de historiska föremålen. Bland annat Ryssebo, en motorbåt som byggdes 1918 på Bröderna Larssons båtbyggeri i Kristinehamn. Vid klipporna finns nät, ankare och en färggryta. Grytan användes för att färga fiskenät så att de skulle synas mindre i vattnet. Färgningen gjorde även näten tåligare och som färgmedel användes karbolineum eller blåsten.

Vänernfiske

Inne på museet finns Arne Ericssons fiskesamling.

– Det är en av de största samlingarna som finns vad gäller Vänernfiske, ett stort kulturarv, säger Caroline Olsen som arbetar på museet.

Arne Ericsson levde själv på Hammarö och museet har ärvt hans samling.

– Det är många som kommer hit och har känt honom och varit i hans fiskebod.

På en tv-apparat syns en inspelning från 1997 där Arne Ericsson är ute på sikfiske.

– Jag tycker att det är ett personligt kulturarv, det är inte något som alla i hela Sverige har varit med om, det är inte om någon kung som levde för 300 år sedan, utan det är väldigt personligt. Det handlar om familjer som har levt här i kring.

På museet finns även en avdelning tillägnad fyrvaktarfamiljer. Väggarna är fulla med personliga fotografier som museet har fått ta del av genom privatpersoner.

– De har levt hårda liv och man får veta mycket personligt om dem och får en personlig kontakt trots att man aldrig träffat dem, säger Caroline Olsen.

Hon tror att det är nyttigt, framför allt för barn, att se hur man levde förr i världen, på platser som ligger nära oss än i dag.

– Jag tror att det är väldigt viktigt för oss som lever i dag, och har det ganska bekvämt, att se hur det var att leva för hundra år sedan. Och inte bara för hundra år sedan utan även på en väldigt isolerad plats som fyren blev.

Förr och nu

Det fanns inga kvällsöppna butiker, inga snabbmatställen som var öppna dygnet runt, ingen frys eller kyl och inga mobiltelefoner.

Livet i dag är annorlunda mot livet förr i tiden, men runt om över hela Hammarö kan man se spår av historien. Få en inblick i hur det var då, och vad som hände.

Självklart är alla kuster, stränder och hamnar en stor del av Hammarö. Turisterna dras till Möruddens camping, som har ovanligt många gäster.

– Vi har varit fullbokade en hel vecka och det är mer än tidigare, säger receptionisten Louise Sjödahl.

På campingen finns tält, husvagnar, husbilar, och stugor. Ett par är på väg att packa ihop sitt tält. De har rest på motorcykel från Falun via Norge.

En som dock inte är på väg att packa är Sixten Zetterlund. Han bor permanent på campingen.

Hur kom det sig att du bosatte dig här?

– Blev skild och hade husvagn. Alla mina barn bor runt Skoghall, jag har cykelavstånd till vissa. Det är bara att hitta en plats, man behöver inte hålla på och söka lägenhet.

Sixten har bott på campingen i cirka tre år och han är inte ensam.

– Det är många som har åretruntplatser, säger Louise Sjödahl.

Campingen har stränder och gräsytor och gott om plats för att bada, men det finns mer att se på Hammarö.

Varnade med rött sken

Längst söderut ligger sydspetsen med Skage fyr som uppfördes 1872 av Wenerns Seglations Direktion. När fyren var i bruk användes den som varningsfyr och hade endast blinkande rött sken. Fyren var bemannad och den sista fyrvaktaren flyttade därifrån 1930. Nu ägs byggnaden och marken av föreningen Fyrtornet, som har ett tjugotal medlemmar.

Vägen till sydspetsen är smal och ringlar sig längre och längre söderut. När bilvägen tar slut följer en promenad på 800 meter genom skogen med naturreservat och Hammarö fågelstation. Stationen är en av 20 som finns i Sverige.

Människor hejar på varandra som om det vore ett väldigt litet samhälle där alla känner alla.

Detta har även Marianne Karlsson märkt av.

– Man behöver inte känna folk, de pratar ändå.

Marianne har bott på Hammarö sedan 1972 och besöker för dagen friluftsområdet Kilenegården. Där finns bland annat motionsspår, utegym och bastumöjligheter.

Hon har med sig sina fyra barnbarn.

– Vi har tagit med fika, fotboll och badmintonracket och tänkte vara här. Men först ska vi gå upp och kolla på utegymmet och stugorna runt omkring.

Historiska föremål

Motion och friluftsliv är en stor del av Hammarö, men det finns även historiska kulturarv lite var stans på ön. Bland annat hembygdgård, gravfält, en kolerakyrkogård och flertalet domarringar. En domarring består av ett antal glest placerade stenar i en cirkelform.

Stenarna är oftast udda till antalet och det har funnits en uppfattning om att de användes som en tingsrätt med en domare på varje sten, men senare efterforskning har visat att de i själva verket är gravplatser.

En runsten går också att finna på Hammarö, närmare bestämt i Hovlanda. Stenen är daterad till 1000-talet men det är bara den nedre delen som finns kvar. Anledningen till detta tros vara att stenen under 1800-talet användes som en härd i en smedja.

Enligt en sägen ska smeden ha drabbats av hemska syner och svåra ångestkänslor vilket gjorde att stenen återigen hamnade på sin ursprungliga plats i Hovlanda.

Inskriptionen lyder ”Björn reste denna sten efter Esger”. Männen ska ha varit vikingar och Björn reste stenen för att ära hans son Esger som antagligen dog i strid.

Spår från 1300-talet

Mellan Hammars uddes nordspets och södra kyrkogården finns Hammarö kulturbygd, med en av Sveriges elva medeltida träkyrkor, Hammarö kyrka.

Kyrkan är den enda i Värmland från den tidsperioden och de äldsta delarna av kyrkan är från början av 1300-talet. Kyrkan omges av bland annat Hammars gård, sockenstugan, pilgrimsled och gravhögar från vikingatiden.

Här finns också Hammarö skärgårdsmuseum.

Redan utanför museet hopar sig de historiska föremålen. Bland annat Ryssebo, en motorbåt som byggdes 1918 på Bröderna Larssons båtbyggeri i Kristinehamn. Vid klipporna finns nät, ankare och en färggryta. Grytan användes för att färga fiskenät så att de skulle synas mindre i vattnet. Färgningen gjorde även näten tåligare och som färgmedel användes karbolineum eller blåsten.

Vänernfiske

Inne på museet finns Arne Ericssons fiskesamling.

– Det är en av de största samlingarna som finns vad gäller Vänernfiske, ett stort kulturarv, säger Caroline Olsen som arbetar på museet.

Arne Ericsson levde själv på Hammarö och museet har ärvt hans samling.

– Det är många som kommer hit och har känt honom och varit i hans fiskebod.

På en tv-apparat syns en inspelning från 1997 där Arne Ericsson är ute på sikfiske.

– Jag tycker att det är ett personligt kulturarv, det är inte något som alla i hela Sverige har varit med om, det är inte om någon kung som levde för 300 år sedan, utan det är väldigt personligt. Det handlar om familjer som har levt här i kring.

På museet finns även en avdelning tillägnad fyrvaktarfamiljer. Väggarna är fulla med personliga fotografier som museet har fått ta del av genom privatpersoner.

– De har levt hårda liv och man får veta mycket personligt om dem och får en personlig kontakt trots att man aldrig träffat dem, säger Caroline Olsen.

Hon tror att det är nyttigt, framför allt för barn, att se hur man levde förr i världen, på platser som ligger nära oss än i dag.

– Jag tror att det är väldigt viktigt för oss som lever i dag, och har det ganska bekvämt, att se hur det var att leva för hundra år sedan. Och inte bara för hundra år sedan utan även på en väldigt isolerad plats som fyren blev.

Förr och nu

Det fanns inga kvällsöppna butiker, inga snabbmatställen som var öppna dygnet runt, ingen frys eller kyl och inga mobiltelefoner.

Livet i dag är annorlunda mot livet förr i tiden, men runt om över hela Hammarö kan man se spår av historien. Få en inblick i hur det var då, och vad som hände.

  • Sandra Dahlskog