2016-01-16 06:00

2016-01-16 06:00

Loppet är långt ifrån kört för Lesjöfors/Filipstad

FILIP FUNDERAR

I dag lördag sätter sig innebandyspelarna i Lesjöfors/Filipstad i bussen för en resa österut.

På vägen till division 1-mötet med Köping kommer laget passera orter som Karlskoga, Örebro och Arboga.

Några av spelarna kommer att tillbringa större delen av resan med ögonen riktade mot skärmarna i sina mobiler och paddor. Några kommer att passa på att sova medan andra kommer att försöka diskutera taktik med tränarna.

Och säkert kommer det att bli ett och annat skönt skratt, det är garanterat med lirare som Gustaf Ryhed ombord.

Min förhoppning är att samtliga spelare som kliver på bussen under morgonen gör det med en bra känsla i kroppen, trots att laget tycks ligga hjälplöst sist i tabellen och där det mer eller mindre krävs ett mirakel för att det ska klara sig kvar i division 1.

Lesjöfors/Filipstad kommer att strida i botten under de åtta matcher som är kvar, men laget har kapacitet att ta sig över strecket även om det i dagsläget har sex poäng upp till nästjumbon Tillberga och åtta poäng upp till Per-Ols som för tillfället ligger på rätt sida om nedflyttningsstrecket.

I laget finns tekniskt kunnande så att det räcker och blir över. Det finns gott om erfarenhet i laget i form av spelare som Gustaf Ryhed, Magnus Stjernberg och Johan Nordström, liksom härlig ungdomlig entusiasm hos talanger som Victor Haraldsson, Eric Stjerngren Jonestad och Anders Skoog. Dessutom finns ett ton av spelskicklighet hos Markus Ståhl som har vuxit ut till en backklippa.

Dock finns det faktorer som saknas i truppen – faktorer som har bidragit starkt till varför laget ligger sist. För det första handlar det om att laget är alldeles för dåligt tränat. Lesjöfors/Filipstad hänger med de flesta lagen i serien, men oftast bara i två perioder. Att få upp den fysiska statusen på spelarna med endast åtta omgångar kvar är svårt, men små förbättringar kan göra stor skillnad i det här fallet.

Den andra faktorn som jag saknar i säsongens trupp är centern Johan Rolandsson. Enligt de rapporter som jag har fått är lagandan i truppen god, trots det utsatta läget. Och när det är så ska man akta sig som ledare att experimentera för mycket med truppen. Men skulle Lesjöfors/Filipstad få in en startspelare till skulle det nog inte påverka laget negativt.

I den bästa av världar kommer Johan Rolandsson, som slutade efter den förra säsongen, få tillbaka suget för innebandyn igen.

Ja, jag vet. Är man inte motiverad för att spela innebandy ska man inte göra det, då är det bäst att göra som Johan Rolandsson har gjort – lägga klubban på hyllan och låta en yngre spelare få chansen.

Från Lesjöfors/Filipstads sida går det inte att övertala honom att komma tillbaka, han måste vilja själv.

För det är just viljan som är en av hans starkaste sidor. När han spelade var han inte en målskytt i första hand, men med sin outtröttliga förmåga att alltid kämpa in i det sista gjorde han sina medspelare bättre.

Så snälla Rolle – börja tycka att innebandy är roligt igen.

På vägen till division 1-mötet med Köping kommer laget passera orter som Karlskoga, Örebro och Arboga.

Några av spelarna kommer att tillbringa större delen av resan med ögonen riktade mot skärmarna i sina mobiler och paddor. Några kommer att passa på att sova medan andra kommer att försöka diskutera taktik med tränarna.

Och säkert kommer det att bli ett och annat skönt skratt, det är garanterat med lirare som Gustaf Ryhed ombord.

Min förhoppning är att samtliga spelare som kliver på bussen under morgonen gör det med en bra känsla i kroppen, trots att laget tycks ligga hjälplöst sist i tabellen och där det mer eller mindre krävs ett mirakel för att det ska klara sig kvar i division 1.

Lesjöfors/Filipstad kommer att strida i botten under de åtta matcher som är kvar, men laget har kapacitet att ta sig över strecket även om det i dagsläget har sex poäng upp till nästjumbon Tillberga och åtta poäng upp till Per-Ols som för tillfället ligger på rätt sida om nedflyttningsstrecket.

I laget finns tekniskt kunnande så att det räcker och blir över. Det finns gott om erfarenhet i laget i form av spelare som Gustaf Ryhed, Magnus Stjernberg och Johan Nordström, liksom härlig ungdomlig entusiasm hos talanger som Victor Haraldsson, Eric Stjerngren Jonestad och Anders Skoog. Dessutom finns ett ton av spelskicklighet hos Markus Ståhl som har vuxit ut till en backklippa.

Dock finns det faktorer som saknas i truppen – faktorer som har bidragit starkt till varför laget ligger sist. För det första handlar det om att laget är alldeles för dåligt tränat. Lesjöfors/Filipstad hänger med de flesta lagen i serien, men oftast bara i två perioder. Att få upp den fysiska statusen på spelarna med endast åtta omgångar kvar är svårt, men små förbättringar kan göra stor skillnad i det här fallet.

Den andra faktorn som jag saknar i säsongens trupp är centern Johan Rolandsson. Enligt de rapporter som jag har fått är lagandan i truppen god, trots det utsatta läget. Och när det är så ska man akta sig som ledare att experimentera för mycket med truppen. Men skulle Lesjöfors/Filipstad få in en startspelare till skulle det nog inte påverka laget negativt.

I den bästa av världar kommer Johan Rolandsson, som slutade efter den förra säsongen, få tillbaka suget för innebandyn igen.

Ja, jag vet. Är man inte motiverad för att spela innebandy ska man inte göra det, då är det bäst att göra som Johan Rolandsson har gjort – lägga klubban på hyllan och låta en yngre spelare få chansen.

Från Lesjöfors/Filipstads sida går det inte att övertala honom att komma tillbaka, han måste vilja själv.

För det är just viljan som är en av hans starkaste sidor. När han spelade var han inte en målskytt i första hand, men med sin outtröttliga förmåga att alltid kämpa in i det sista gjorde han sina medspelare bättre.

Så snälla Rolle – börja tycka att innebandy är roligt igen.