2015-10-01 06:00

2015-10-01 06:00

Envishet och jävlar-anamma

LESJÖFORS: Sabina Johansson – första rullstolsburna kvinnan att klara Tjejklassikern

En inspiration. Trött men överlycklig korsade Sabina Johansson Lidingöloppets mållinje – på sju månader har hon genomfört Tjejklassikern. Där med är hon den första rullstolsburna kvinnan att klara alla utmaningarna.
– Det känns verkligen speciellt!

En gång – sedan aldrig mer. Det var Sabina Johansson helt bestämd på. Men efter att ha fått smälta alla intryck av den stora bedrift hon åstadkommit är tanken inte främmande för att genomföra ännu en Tjejklassiker.

– Men inte nästa år, kanske året efter det.

När FT hälsar på hemma i Lesjöfors hos idrottaren som omges av en enorm kämparglöd, har det gått två dagar sedan hon avklarat Lidingöloppet och därmed fullbordat alla fyra klassikermoment– Tjejvättern (cykel 100 kilometer), Kortvasan (30 kilometer skidor) och Vansbrosimmet (1 kilometer).

– Jag var jätteglad efter målgången i söndags, det var så härligt att känna att man klarat av det. Cykel och skidorna är det jag är mest nöjd med. I simningen var det så mycket motströms och i Lidingöloppet var det så mycket backar – en kallade de tillexempel för Väggen, berättar Sabina.

Med sig längs hela resan har hon haft sällskap av sin goda vän Camilla Björkman. Tillsammans har väninnorna tagit sig igenom alla prövningar, till exempel nyss nämna Lidingöloppsbackar.

– Redan efter 200 meter kom den första jättebacken, man hade ju inte hunnit komma i gång än då!

Envis som hon är började Sabina metodiskt beta av backe för backe. När en funktionär dessutom hade den osmakliga stilen att fälla kommentaren: ”Det här är verkligen inget för rullstolsburna. Här kommer vi ju få stå hela dagen” var det ren tändvätska för Sabinas jävlar anamma.

– Jag tänkte att det ska då inte bero på mig att ni får stå här hela dagen. Det var bara att köra på, sista biten gick riktigt lätt, då njöt jag hela vägen in i mål.

En stor morot och som triggat Sabina genom alla moment har varit att ingen annan rullstolsburen kvinna tidigare lyckats fullborda en Tjejklassiker. Förberedelserna har inte otippat bestått av mastiga träningspass mellan tre och fem gånger i veckan. Lesjöfors kuperade terräng och rika vattendrag, som Sabina har utanför ytterdörren, har även kommit till stor nytta.

– Det finns många bra backar att träna i. Jag brukar starta nere vid museet och jobba mig upp mot det vi kallar Höjda. Och på somrarna när det varit stängt i simhallen har jag simmat i sjön.

Sabina har alltid varit en sportig person, innan trafikolyckan som gjorde att hon blev rullstolsburen, höll hon på med många bollsporter.

– Idrott har alltid varit en väldigt stor del av mitt liv.

Närmast på schemat för Sabinas del står lördagens invigning av asfaltbanorna på Kalhyttan. Där ska hon möta elitidrottaren, tillika vännen, Anders Olsson, i en uppvisningstävling.

– Anders är verkligen en enorm inspirationskälla. Vi kom i kontakt med varandra när jag ville prova längdskidåkning och behövde en kälke.

En gång – sedan aldrig mer. Det var Sabina Johansson helt bestämd på. Men efter att ha fått smälta alla intryck av den stora bedrift hon åstadkommit är tanken inte främmande för att genomföra ännu en Tjejklassiker.

– Men inte nästa år, kanske året efter det.

När FT hälsar på hemma i Lesjöfors hos idrottaren som omges av en enorm kämparglöd, har det gått två dagar sedan hon avklarat Lidingöloppet och därmed fullbordat alla fyra klassikermoment– Tjejvättern (cykel 100 kilometer), Kortvasan (30 kilometer skidor) och Vansbrosimmet (1 kilometer).

– Jag var jätteglad efter målgången i söndags, det var så härligt att känna att man klarat av det. Cykel och skidorna är det jag är mest nöjd med. I simningen var det så mycket motströms och i Lidingöloppet var det så mycket backar – en kallade de tillexempel för Väggen, berättar Sabina.

Med sig längs hela resan har hon haft sällskap av sin goda vän Camilla Björkman. Tillsammans har väninnorna tagit sig igenom alla prövningar, till exempel nyss nämna Lidingöloppsbackar.

– Redan efter 200 meter kom den första jättebacken, man hade ju inte hunnit komma i gång än då!

Envis som hon är började Sabina metodiskt beta av backe för backe. När en funktionär dessutom hade den osmakliga stilen att fälla kommentaren: ”Det här är verkligen inget för rullstolsburna. Här kommer vi ju få stå hela dagen” var det ren tändvätska för Sabinas jävlar anamma.

– Jag tänkte att det ska då inte bero på mig att ni får stå här hela dagen. Det var bara att köra på, sista biten gick riktigt lätt, då njöt jag hela vägen in i mål.

En stor morot och som triggat Sabina genom alla moment har varit att ingen annan rullstolsburen kvinna tidigare lyckats fullborda en Tjejklassiker. Förberedelserna har inte otippat bestått av mastiga träningspass mellan tre och fem gånger i veckan. Lesjöfors kuperade terräng och rika vattendrag, som Sabina har utanför ytterdörren, har även kommit till stor nytta.

– Det finns många bra backar att träna i. Jag brukar starta nere vid museet och jobba mig upp mot det vi kallar Höjda. Och på somrarna när det varit stängt i simhallen har jag simmat i sjön.

Sabina har alltid varit en sportig person, innan trafikolyckan som gjorde att hon blev rullstolsburen, höll hon på med många bollsporter.

– Idrott har alltid varit en väldigt stor del av mitt liv.

Närmast på schemat för Sabinas del står lördagens invigning av asfaltbanorna på Kalhyttan. Där ska hon möta elitidrottaren, tillika vännen, Anders Olsson, i en uppvisningstävling.

– Anders är verkligen en enorm inspirationskälla. Vi kom i kontakt med varandra när jag ville prova längdskidåkning och behövde en kälke.