2016-04-02 06:00

2016-04-02 06:00

Harald vågade ta klivet in i konsten

FILIPSTAD: Vernissage på Kvarnen i helgen

Harald Schioldborg är direktören som tänkte om – och inledde en ny, parallell, yrkesbana. Nu arbetar han både inom näringslivet och kulturen. Och även i privatlivet är han en man som är van att dela: han växelbor mellan norska Asker och värmländska Asphyttan.

Det flammar på Kvarnen. Det blir lätt så när utställaren är en konstnär vars grundfärger är gult, orange och rött.

Dessa eldens färger är ofta utgångspunkten när Harald Schioldborg skapar sina verk. Han grundar med dessa, tar sedan fram spatlar, knivar och fönsterskrapan och börjar ta bort. Hans rörelser i färgen skapar nya linjer och stråk och utifrån dessa skapar han mer.

Färg tas bort och läggs på, konturer förstärks – ibland dyker det upp ett ansikte, ibland ett troll, ibland en rörelse.

Han målar vått i vått och vått på torrt och det blir en upptäcktsfärd för honom själv när han skapar, men också för betraktaren. Att se på en målning av Harald Schioldborg är att få chansen att hela tiden hitta nya detaljer. Det som först ser ut som ett ansikte kan också vara en kropp – på någon annan figur som dyker upp från ett annat håll. Ett landskap skymtar i det som annars vore ett tomrum mellan två kroppar.

Han berättar att han från början målade landskap och många norrsken, men snart växlade han om från det rent föreställande till det mer abstrakta. I dag gör han både och.

– Och någonstans mitt emellan är där jag trivs bäst!

En pärla i Asphyttan

Också i livet i stort är det ”både och” som gäller. Frågan ”Bor du i Asker eller Asphyttan” får ett leende till svar:

– Det beror på vilken dag du frågar. I dag bor jag i Sverige, säger han och tillägger att det nog är 50-50 med boendet.

Han är lite delad på annat sätt också: ”svorsk” kallar han sig, hälften svensk, hälften norsk, med svensk mamma, norsk pappa. Harald föddes i Stockholm men familjen bodde sedan i Karlstad, tills Harald var åtta. Då gick flytten till Norge – men familjen hade fritidshus vid Gapern så kontakten med Värmland fanns kvar.

Tillsammans med sin sambo Marit såg han till att stärka kopplingen till Värmland än mer. Paret hittade en pärla i Asphyttan, i form av en gammal bergsmansgård. Där blev det renoveringsprojekt, bostad, en liten hotellrörelse och – så klart – en stor ateljé.

Hängde bort kostymen

Men – apropå både och – så är konsten inte hans enda yrke. Han har jobbat i ledande positioner och haft uppdrag i såväl Mellersta Östern som Spanien.

– 2005 sa jag till företaget där jag var vd att nu vill jag hänga bort kostymen ett tag.

Han ville prova att måla mera och satte i gång med en lokal utställning i Asker som mål. Den blev av – och en knallsuccé. Han sålde nästan allt och än bättre – han fick chansen att göra en utställning till, så uppmärksamheten höll i sig.

Och så vaknade rikspressen. Det är ju nåt lockande i det där med en direktör som plötsligt väljer konstnärsbanan...

– Finansavisen kom och gjorde fyra sidor om mig. Plötsligt lossnade proppen. Jag blev kontaktad av gallerister både inom- och utomlands och jag har fått ställa ut i New York, i Peking och i Paris.

Inte alla som ställt upp på Kvarnen har Louvren på sitt cv!

”Hoppade på igen”

En rubrik i hans samling med pressklipp lyder ”konsten att hoppa av”. Men med facit i hand var det inte riktigt det han gjorde, i vart fall inte i längden.

– Jag hoppade på igen! I sex år var jag av. Men jag har alltid pillat och petat lite i affärslivet. I dag jobbar jag med konsten, men jag jobbar också med affärslivet, inom maritim offshore. Vi bygger om skepp och riggar och reparerar.

Det är förstås en annan historia än den han visar på Kvarnen – men också där har ett och annat skepp smugit sig in.

Gör det han trivs med

I konstvärlden mottogs nykomligen lite blandat. Han har fått bra med uppskattning, men visst har det gnölats också. Inte minst när han blev så framgångsrik kommersiellt och så snabbt sålde så bra. Det var inte riktigt ”fint”:

– Men ska jag leva på det här måste jag väl sälja? säger han och konstaterar att hans tankar i detta ämne väckt både intresse och debatt.

Och han förtydligar:

– Jag målar ju inte för att sälja. Det primära är att jag gör något jag trivs med och tycker om och att jag är förnöjd med resultatet. Så får det bli kommersiellt eller inte sen. Men det här med att konstnärer ska vara bohemer – är inte det lite passé?

Det flammar på Kvarnen. Det blir lätt så när utställaren är en konstnär vars grundfärger är gult, orange och rött.

Dessa eldens färger är ofta utgångspunkten när Harald Schioldborg skapar sina verk. Han grundar med dessa, tar sedan fram spatlar, knivar och fönsterskrapan och börjar ta bort. Hans rörelser i färgen skapar nya linjer och stråk och utifrån dessa skapar han mer.

Färg tas bort och läggs på, konturer förstärks – ibland dyker det upp ett ansikte, ibland ett troll, ibland en rörelse.

Han målar vått i vått och vått på torrt och det blir en upptäcktsfärd för honom själv när han skapar, men också för betraktaren. Att se på en målning av Harald Schioldborg är att få chansen att hela tiden hitta nya detaljer. Det som först ser ut som ett ansikte kan också vara en kropp – på någon annan figur som dyker upp från ett annat håll. Ett landskap skymtar i det som annars vore ett tomrum mellan två kroppar.

Han berättar att han från början målade landskap och många norrsken, men snart växlade han om från det rent föreställande till det mer abstrakta. I dag gör han både och.

– Och någonstans mitt emellan är där jag trivs bäst!

En pärla i Asphyttan

Också i livet i stort är det ”både och” som gäller. Frågan ”Bor du i Asker eller Asphyttan” får ett leende till svar:

– Det beror på vilken dag du frågar. I dag bor jag i Sverige, säger han och tillägger att det nog är 50-50 med boendet.

Han är lite delad på annat sätt också: ”svorsk” kallar han sig, hälften svensk, hälften norsk, med svensk mamma, norsk pappa. Harald föddes i Stockholm men familjen bodde sedan i Karlstad, tills Harald var åtta. Då gick flytten till Norge – men familjen hade fritidshus vid Gapern så kontakten med Värmland fanns kvar.

Tillsammans med sin sambo Marit såg han till att stärka kopplingen till Värmland än mer. Paret hittade en pärla i Asphyttan, i form av en gammal bergsmansgård. Där blev det renoveringsprojekt, bostad, en liten hotellrörelse och – så klart – en stor ateljé.

Hängde bort kostymen

Men – apropå både och – så är konsten inte hans enda yrke. Han har jobbat i ledande positioner och haft uppdrag i såväl Mellersta Östern som Spanien.

– 2005 sa jag till företaget där jag var vd att nu vill jag hänga bort kostymen ett tag.

Han ville prova att måla mera och satte i gång med en lokal utställning i Asker som mål. Den blev av – och en knallsuccé. Han sålde nästan allt och än bättre – han fick chansen att göra en utställning till, så uppmärksamheten höll i sig.

Och så vaknade rikspressen. Det är ju nåt lockande i det där med en direktör som plötsligt väljer konstnärsbanan...

– Finansavisen kom och gjorde fyra sidor om mig. Plötsligt lossnade proppen. Jag blev kontaktad av gallerister både inom- och utomlands och jag har fått ställa ut i New York, i Peking och i Paris.

Inte alla som ställt upp på Kvarnen har Louvren på sitt cv!

”Hoppade på igen”

En rubrik i hans samling med pressklipp lyder ”konsten att hoppa av”. Men med facit i hand var det inte riktigt det han gjorde, i vart fall inte i längden.

– Jag hoppade på igen! I sex år var jag av. Men jag har alltid pillat och petat lite i affärslivet. I dag jobbar jag med konsten, men jag jobbar också med affärslivet, inom maritim offshore. Vi bygger om skepp och riggar och reparerar.

Det är förstås en annan historia än den han visar på Kvarnen – men också där har ett och annat skepp smugit sig in.

Gör det han trivs med

I konstvärlden mottogs nykomligen lite blandat. Han har fått bra med uppskattning, men visst har det gnölats också. Inte minst när han blev så framgångsrik kommersiellt och så snabbt sålde så bra. Det var inte riktigt ”fint”:

– Men ska jag leva på det här måste jag väl sälja? säger han och konstaterar att hans tankar i detta ämne väckt både intresse och debatt.

Och han förtydligar:

– Jag målar ju inte för att sälja. Det primära är att jag gör något jag trivs med och tycker om och att jag är förnöjd med resultatet. Så får det bli kommersiellt eller inte sen. Men det här med att konstnärer ska vara bohemer – är inte det lite passé?