2017-01-27 06:00

2017-01-27 06:00

Hej från skräpytan

SKRÄP. Har föreläsaren Kjell A. Nordström tjuvkikat på mitt skrivbord? Det förtjänar stundom epitetet skräpyta. Det blir lätt så med mycket på gång men lite tid. Att kalla hela Värmland för skräpyta är däremot helt bort i tok och självklart kom han inte undan med det.

Värmlänningarna är ett stolt folk, som inte stillatigande tar emot att denna krona bland Svea rikes länder plötsligt stämplas som en överbliven yta, en ”skräpyta”. Kjell A Nordström använde begreppet i ett föredrag för en tid sedan och när detta nådde utanför seminarierummet blev det högljudda protester. Lite mindre arga blir värmlänningen kanske om man vet att han inte säger att Värmland är en skräpyta nu, utan att detta var hans dystra framtidsspaning om hur det KAN bli.

Rätt att gissa och tro har vi alla, men tyvärr finns det en del som talar för att han får åtminstone lite rätt, om ingenting görs åt den utveckling som är i gång. Fram tills invandringen kom och räddade upp siffrorna hade exempelvis Filipstads kommun minskat i befolkning varje år sedan slutet av 50-talet. Ser du dig runt här i stan har antalet butiker minskat, statliga inrättningar som förr var självklara delar av det lokala samhället har flyttat till Karlstad, sjukvårdsservice som röntgen och gyn får Filipstadsbon i dag resa till. Ett bankkontor har stängt – eller ”flyttat”, som det uttrycktes i brevet till kunderna, 6,5 mil bort till Karlstadskontoret. Nöjesställen som får hit rikseliten av artister var det ett bra tag sen vi hade.

Karlstad siktar på att växa till 100 000 invånare, samtidigt som storstäderna också bygger på sig. Men vi är ändå rätt många som gillar landsbygden och de små ställena, som ser värdena i det som finns kvar. Vi ser många små företag med bra service, vi har frisk luft och gratis natur ända in på knuten och billiga hus därtill. Vill vi ha lite större nöjesutbud för en helg eller så tar vi bilen eller buss och tåg till stora staden, slår runt och åker sedan hem. Sen kan de så mycket ”smartare” stockholmarna och andra storstadsbor sitta där med sina löjligt dyra bostäder (med hisnande höga lån), med folk som springer i rulltrapporna till skramlande tunnelbanor, med nogo-zoner, smoggig luft och allt annat dom har men inte vi. Och så kan vi alla fundera över var det är skräpigast, egentligen.

Lena Richardson

Värmlänningarna är ett stolt folk, som inte stillatigande tar emot att denna krona bland Svea rikes länder plötsligt stämplas som en överbliven yta, en ”skräpyta”. Kjell A Nordström använde begreppet i ett föredrag för en tid sedan och när detta nådde utanför seminarierummet blev det högljudda protester. Lite mindre arga blir värmlänningen kanske om man vet att han inte säger att Värmland är en skräpyta nu, utan att detta var hans dystra framtidsspaning om hur det KAN bli.

Rätt att gissa och tro har vi alla, men tyvärr finns det en del som talar för att han får åtminstone lite rätt, om ingenting görs åt den utveckling som är i gång. Fram tills invandringen kom och räddade upp siffrorna hade exempelvis Filipstads kommun minskat i befolkning varje år sedan slutet av 50-talet. Ser du dig runt här i stan har antalet butiker minskat, statliga inrättningar som förr var självklara delar av det lokala samhället har flyttat till Karlstad, sjukvårdsservice som röntgen och gyn får Filipstadsbon i dag resa till. Ett bankkontor har stängt – eller ”flyttat”, som det uttrycktes i brevet till kunderna, 6,5 mil bort till Karlstadskontoret. Nöjesställen som får hit rikseliten av artister var det ett bra tag sen vi hade.

Karlstad siktar på att växa till 100 000 invånare, samtidigt som storstäderna också bygger på sig. Men vi är ändå rätt många som gillar landsbygden och de små ställena, som ser värdena i det som finns kvar. Vi ser många små företag med bra service, vi har frisk luft och gratis natur ända in på knuten och billiga hus därtill. Vill vi ha lite större nöjesutbud för en helg eller så tar vi bilen eller buss och tåg till stora staden, slår runt och åker sedan hem. Sen kan de så mycket ”smartare” stockholmarna och andra storstadsbor sitta där med sina löjligt dyra bostäder (med hisnande höga lån), med folk som springer i rulltrapporna till skramlande tunnelbanor, med nogo-zoner, smoggig luft och allt annat dom har men inte vi. Och så kan vi alla fundera över var det är skräpigast, egentligen.

Lena Richardson