2016-07-01 06:00

2016-07-01 14:42

Plast i stället för åtgärd

När rikspolischefen Dan Eliasson i veckan presenterade polisens nya giv, plastarmband med texten ”avspärrat” och ”tafsa inte”, så var det säkert välment. Han vill visa att polisen uppmärksammat ett problem och vill väcka opinion.

Det är bara det att den stora allmänheten redan har uppmärksammat problemet och att den diskussion som pågått om detta i cirka ett år, sedan länge passerat stadiet där en klatschig paroll känns fräsch eller ens hjälpsam.

Armbandsinitiativet väcker frågor inte så mycket om problemet det är tänkt att lyfta, som kring hur polisen egentligen använder sina resurser. Nog för att polisen ska arbeta förebyggande, men att twitter-kampanja och komma med flåshurtiga tillrop, kan det verkligen ses som en uppgift för en myndighet? Och tror de kampanjansvariga på fullt allvar att män som tafsar på kvinnor bryr sig om ett plastband runt armen?

När människor känner en oro för att polisen, inte minst här i glesbygd, inte dyker upp i alla lägen där de skulle behövas. När polisen som myndighet verkar handfallen inför hur man ska tackla problem som sextrakasserier i större skala och även om hur man ska kommunicera kring dem. När polisen som organisation anklagas internt för toppstyrning och tysthetskultur. Ja, inte är ett plastband att sätta runt handleden vad vi gått och väntat på.

Snarare än att lägga pengar på att värka fram plastiga kampanjer bör polisen och för all del även politiker prioritera reella åtgärder när en stor grupp medborgare vittnar om ett problem som kräver lösning.

Ett alternativ är förstås att vi sätter avspärrningsband runt våra villor: ”gör inte inbrott här”. Gå ut med klisterlappar på parkeringen: stjäl inte min bil. Vad sägs om en t-shirt med skriften ”Förbjudet att mörda mig” eller varför inte trycka upp slipsar med budskapet ”stryp mig inte”?

Nej, kvinnor vill inte ha ett plastband som ”skydd” mot angrepp. Kvinnor vill ha kvinnofrid; i hemmet, på jobbet, på allmän plats. Och när kvinnofriden bryts, vill vi att riktiga poliser griper in med verkliga åtgärder, inte plastpoliser med plaståtgärder.

Fattar polisens högsta ledning inte det budskapet, kanske det är dags att trycka upp några plastkassar med budskapet ”töm skrivbordet och gå hem”.

Lena Richardson

Det är bara det att den stora allmänheten redan har uppmärksammat problemet och att den diskussion som pågått om detta i cirka ett år, sedan länge passerat stadiet där en klatschig paroll känns fräsch eller ens hjälpsam.

Armbandsinitiativet väcker frågor inte så mycket om problemet det är tänkt att lyfta, som kring hur polisen egentligen använder sina resurser. Nog för att polisen ska arbeta förebyggande, men att twitter-kampanja och komma med flåshurtiga tillrop, kan det verkligen ses som en uppgift för en myndighet? Och tror de kampanjansvariga på fullt allvar att män som tafsar på kvinnor bryr sig om ett plastband runt armen?

När människor känner en oro för att polisen, inte minst här i glesbygd, inte dyker upp i alla lägen där de skulle behövas. När polisen som myndighet verkar handfallen inför hur man ska tackla problem som sextrakasserier i större skala och även om hur man ska kommunicera kring dem. När polisen som organisation anklagas internt för toppstyrning och tysthetskultur. Ja, inte är ett plastband att sätta runt handleden vad vi gått och väntat på.

Snarare än att lägga pengar på att värka fram plastiga kampanjer bör polisen och för all del även politiker prioritera reella åtgärder när en stor grupp medborgare vittnar om ett problem som kräver lösning.

Ett alternativ är förstås att vi sätter avspärrningsband runt våra villor: ”gör inte inbrott här”. Gå ut med klisterlappar på parkeringen: stjäl inte min bil. Vad sägs om en t-shirt med skriften ”Förbjudet att mörda mig” eller varför inte trycka upp slipsar med budskapet ”stryp mig inte”?

Nej, kvinnor vill inte ha ett plastband som ”skydd” mot angrepp. Kvinnor vill ha kvinnofrid; i hemmet, på jobbet, på allmän plats. Och när kvinnofriden bryts, vill vi att riktiga poliser griper in med verkliga åtgärder, inte plastpoliser med plaståtgärder.

Fattar polisens högsta ledning inte det budskapet, kanske det är dags att trycka upp några plastkassar med budskapet ”töm skrivbordet och gå hem”.

Lena Richardson