2017-09-01 06:00

2017-09-01 06:00

Krönika: Härliga Oxhälja är här

FILIPSTAD: Thomas Jansson – en hemvändare i marknadsstaden njuter av nuet och minnena

På onsdagskväll när jag skulle tanka bilen märktes det tydligt att det är Oxhälja på gång, härligt! Det måste förresten bli en elbil nästa gång jag byter, för jag är en miljöbov så mycket som jag kör. Macken ligger vackert vid södra infarten. Jag småpratar lite med den unge expediten som tar betalt, expedit ett vackert ord men används inte så ofta numera.

Han frågar om det är första gången jag skall bevista marknaden. Nja, det vet jag inte svarar jag och berättar att jag upplevt Oxhälja från och till i 60 år, samt förklarar att när jag gick i skolan var det tjuvstart på marknaden på tisdagskvällen och onsdag var själva marknadsdagen. Vi gick i skolan fram till cirka 11.00 och det var mos och korv i matsalen om jag minns rätt!

När jag sedan körde ut från macken och såg alla tivoliarbetare som var i full gång för att färdigställa alla karusellerna innan fredagen, bestämde jag mig för att ta vägen via Bergslagstorget innan hemfärd. Körde upp mot Skogsryd, bandyplanen där FIF hade sin storhetstid under cirka 10 år. Det var nog perioden 1966 till 1977 som de var som hetast.

Nu är det hockey som gäller! En av de många entusiasterna som gjort det möjligt är Mats, som jag möter några gånger per år i samband med födelsedagsfirande.

Under bilfärden såg jag alla marknadsstånden som färdigställts. Marknaden har genom åren varit en viktig inkomstkälla för föreningslivet.

Blev att fundera på alla de olika aktiviteterna som anordnas i Filipstad under ett år, så som Nationaldagen, Filibjurveckan och Oxhälja med mera, allt detta tack vare ett litet men hårt arbetande team. Ett potpurri av grånande hjältar passerade inne i min hjärna. Hoppas verkligen de får den stora uppskattning de förtjänar och att det finns nya krafter att ta vid så småningom.

När jag ibland arbetar som expertkommentator åt Eurosport eller i den Simpodd jag är en del av, försöker jag få in ett Filipstad, en Ferlin, en Norman eller Wasabröd i programmet. Likaså när jag föreläser om simning och pratar om de tekniska detaljerna i simning, är det förstås John Ericsson, propellerns fader, som jag skryter om. Tekniken är överförbar till de tekniska grunderna inom simningen. Simning kan jag prata om i timmar, ja i dagar. Det är nog kloret som stimulerar eller vad nu är kloret gör med cellerna upp i hjärnan.

Filipstads simhall är också en positiv del av staden, jag hade mitt första riktiga arbete där. Badmästare Sten var min chef och den som försökte hålla styr på mig.

Den trevliga personalen vid simhallen och alla härliga möten i bastun, gör gott i själen. Det blir möten och samtal med människor från Afghanistan, Syrien, Österrike, Danmark, Vietnam, Persberg, Lesjöfors och Nykroppa med flera. Det är en härlig blandning av unga, medelålders, pensionärer, mörkhyade och vita i all dess enkelhet. Allt detta tillsammans med de olika kulturerna som ger sig tillkänna när man vandrar, cyklar eller kör bil genom staden gör mig upprymd.

Blir lycklig av att ”hela världen” finns här, mitt framför mina ögon. Ofta tar jag tillfället i akt att prata med de jag möter, speciellt om jag tror att de är nyinflyttade.

Så fint det också har blivit i centrum, kommuns företrädare har verkligen lyckats gör ”citykärnan” till en fröjd för ögonen. Den stora fina nya målningen vid gamla ICA-parkeringen är mer ögongodis och kanske gör att den som passerar på genomfarten, på väg någonstans, kanske gör ett extra stopp hos oss.

Jag har de senaste åren haft några besök från personer från andra länder i Europa. Ni kan lita på att de fått veta att Wasabröd är världens bästa bröd, samt att OLW-chips är de godaste chipsen. De har ibland frågat var allt kaos är, som en del utländsk media rapporterat om. Jag förklarar det finns absolut inget kaos i landet, vi har aldrig haft så hög standard, som vi har nu. Vi behöver verkligen fler människor till vårt land och till vår stad om vi också i framtiden skall behålla den nivå på vår välfärd som vi har idag. Det kallas att investera!

Som ni märker är jag både nostalgisk, tillfreds och stolt över min uppväxt och hemstad.

Nu är det Oxhälja som gäller, ingen kålsoppa för mig men en härlig promenad på gamla Oxhäljabanan, den är 17 km lång och med massor av höjdmeter att klara av. Det blir med Tony en barndomskamrat jag firar att det är 40 år sedan första Oxhäljaloppet genomfördes.

Jag hade förmånen att vara banansvarig, då det begav sig. Banan hade jag rekat en av de första dagarna i maj samma år. Jag hade min då 2-åriga dotter Kristina i en bärsele på ryggen. Hon pratade hela tiden och jag menar hela tiden och vi var ute i nästan 6 timmar. Tur att hon inte krävde svar på alla de 1000 frågor som hon levererade.

Banan röjdes sedan under sommaren med massor av frivilliga krafter. Minns speciellt Lilian, en skidikon från förr, hon röjde nog 5 km alldeles själv.

Någon halvtimma efter målgång av detta, det första Oxhäljaloppet, hörde jag två äldre gentlemän som vomerade sig över hur hård banan var. En av dem sa med klar stämma ”vad är det för en idiot som hittat på denna bana”. Jag tittade i backen av rädsla att bli igenkänd men nu kan jag avslöja, det var jag!

Mina kamrater i Oxhäljakommittén, testar minnet igen, var Torbjörn, Lennart, Sten och Kjell och de hade förstås godkänt bansträckningen.

Trevlig helg med eller utan kålsoppa!

Thomas Jansson

På onsdagskväll när jag skulle tanka bilen märktes det tydligt att det är Oxhälja på gång, härligt! Det måste förresten bli en elbil nästa gång jag byter, för jag är en miljöbov så mycket som jag kör. Macken ligger vackert vid södra infarten. Jag småpratar lite med den unge expediten som tar betalt, expedit ett vackert ord men används inte så ofta numera.

Han frågar om det är första gången jag skall bevista marknaden. Nja, det vet jag inte svarar jag och berättar att jag upplevt Oxhälja från och till i 60 år, samt förklarar att när jag gick i skolan var det tjuvstart på marknaden på tisdagskvällen och onsdag var själva marknadsdagen. Vi gick i skolan fram till cirka 11.00 och det var mos och korv i matsalen om jag minns rätt!

När jag sedan körde ut från macken och såg alla tivoliarbetare som var i full gång för att färdigställa alla karusellerna innan fredagen, bestämde jag mig för att ta vägen via Bergslagstorget innan hemfärd. Körde upp mot Skogsryd, bandyplanen där FIF hade sin storhetstid under cirka 10 år. Det var nog perioden 1966 till 1977 som de var som hetast.

Nu är det hockey som gäller! En av de många entusiasterna som gjort det möjligt är Mats, som jag möter några gånger per år i samband med födelsedagsfirande.

Under bilfärden såg jag alla marknadsstånden som färdigställts. Marknaden har genom åren varit en viktig inkomstkälla för föreningslivet.

Blev att fundera på alla de olika aktiviteterna som anordnas i Filipstad under ett år, så som Nationaldagen, Filibjurveckan och Oxhälja med mera, allt detta tack vare ett litet men hårt arbetande team. Ett potpurri av grånande hjältar passerade inne i min hjärna. Hoppas verkligen de får den stora uppskattning de förtjänar och att det finns nya krafter att ta vid så småningom.

När jag ibland arbetar som expertkommentator åt Eurosport eller i den Simpodd jag är en del av, försöker jag få in ett Filipstad, en Ferlin, en Norman eller Wasabröd i programmet. Likaså när jag föreläser om simning och pratar om de tekniska detaljerna i simning, är det förstås John Ericsson, propellerns fader, som jag skryter om. Tekniken är överförbar till de tekniska grunderna inom simningen. Simning kan jag prata om i timmar, ja i dagar. Det är nog kloret som stimulerar eller vad nu är kloret gör med cellerna upp i hjärnan.

Filipstads simhall är också en positiv del av staden, jag hade mitt första riktiga arbete där. Badmästare Sten var min chef och den som försökte hålla styr på mig.

Den trevliga personalen vid simhallen och alla härliga möten i bastun, gör gott i själen. Det blir möten och samtal med människor från Afghanistan, Syrien, Österrike, Danmark, Vietnam, Persberg, Lesjöfors och Nykroppa med flera. Det är en härlig blandning av unga, medelålders, pensionärer, mörkhyade och vita i all dess enkelhet. Allt detta tillsammans med de olika kulturerna som ger sig tillkänna när man vandrar, cyklar eller kör bil genom staden gör mig upprymd.

Blir lycklig av att ”hela världen” finns här, mitt framför mina ögon. Ofta tar jag tillfället i akt att prata med de jag möter, speciellt om jag tror att de är nyinflyttade.

Så fint det också har blivit i centrum, kommuns företrädare har verkligen lyckats gör ”citykärnan” till en fröjd för ögonen. Den stora fina nya målningen vid gamla ICA-parkeringen är mer ögongodis och kanske gör att den som passerar på genomfarten, på väg någonstans, kanske gör ett extra stopp hos oss.

Jag har de senaste åren haft några besök från personer från andra länder i Europa. Ni kan lita på att de fått veta att Wasabröd är världens bästa bröd, samt att OLW-chips är de godaste chipsen. De har ibland frågat var allt kaos är, som en del utländsk media rapporterat om. Jag förklarar det finns absolut inget kaos i landet, vi har aldrig haft så hög standard, som vi har nu. Vi behöver verkligen fler människor till vårt land och till vår stad om vi också i framtiden skall behålla den nivå på vår välfärd som vi har idag. Det kallas att investera!

Som ni märker är jag både nostalgisk, tillfreds och stolt över min uppväxt och hemstad.

Nu är det Oxhälja som gäller, ingen kålsoppa för mig men en härlig promenad på gamla Oxhäljabanan, den är 17 km lång och med massor av höjdmeter att klara av. Det blir med Tony en barndomskamrat jag firar att det är 40 år sedan första Oxhäljaloppet genomfördes.

Jag hade förmånen att vara banansvarig, då det begav sig. Banan hade jag rekat en av de första dagarna i maj samma år. Jag hade min då 2-åriga dotter Kristina i en bärsele på ryggen. Hon pratade hela tiden och jag menar hela tiden och vi var ute i nästan 6 timmar. Tur att hon inte krävde svar på alla de 1000 frågor som hon levererade.

Banan röjdes sedan under sommaren med massor av frivilliga krafter. Minns speciellt Lilian, en skidikon från förr, hon röjde nog 5 km alldeles själv.

Någon halvtimma efter målgång av detta, det första Oxhäljaloppet, hörde jag två äldre gentlemän som vomerade sig över hur hård banan var. En av dem sa med klar stämma ”vad är det för en idiot som hittat på denna bana”. Jag tittade i backen av rädsla att bli igenkänd men nu kan jag avslöja, det var jag!

Mina kamrater i Oxhäljakommittén, testar minnet igen, var Torbjörn, Lennart, Sten och Kjell och de hade förstås godkänt bansträckningen.

Trevlig helg med eller utan kålsoppa!

Thomas Jansson

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.