2017-04-11 06:00

2017-04-11 06:00

Att våga vara, synas och höras

KRÖNIKA: Gunilla Segerman Eriksson

När jag började att skriva på riktigt kände jag att detta är något jag vill göra jämt. Att skriva om min barndom, saker som står mej nära mitt hjärta, samt det som angangerar mej i både i smått som stort.

Som skribent blir man granskad. ”Varför” är ett stort och jobbigt ord ibland. Vi vill ofta inte bli granskade på något sätt som personer, för vi upplever oss själva som bra, kanske inte perfekta, men ändå bra.

Varför blir vi då så upprörda av det? Ja, jag blir upprörd om saken inte har nån grund för det jag gör eller skriver. Jag vill bara nå ut till människor och då på ett positivt sätt. Min mening är aldrig att vilja såra någon. Men som jag sagt en gång tidigare. Sluta ljuga om mej så slutar jag prata sanning om dej. För visst är sanningen mer obehaglig än att ljuga? Att ljuga kan man ju vinkla om till att nja jag menade inte riktigt så jag fattade nog fel.

Sanning kan ju vara obehagligt på många sätt. Då menar jag sanning som berättar om vem jag är fast jag själv vill förneka det. Tycker jag inte om mitt egna jag? Har jag inte fått den uppskattning som jag tycker jag är värd? Har jag fått stå vid sidan av exempelvis syster eller bror? Har jag lite dålig självkänsla eller självförtroende? Har jag svårt att se andras lycka?

Som barn kunde jag avundas andras barns saker. Flera leksaker, lekstuga och eget rum. Men jag hade det inte dåligt själv. Sen vet jag kompisar som tog saker från andra för de inte hade eget. Tidigt blev de snattare på ett eller annat sätt. Sen kunde de blåneka att de tagit den grejen när det uppdagades att den var borta. Jag vet att en del fortsatte sin bana så i vuxen ålder. Små snatterier som sen blev till mindre stölder. Men sen gick det sämre att rätta till snedstegen.

Alla har rätt till en andra chans låter bra. Då är ju sanningen det första man tänker på i detta fall. Att man sen kan använda ordet : ”varför” finns nog en hel del orsaker till. Varför ska denne få en andra chans? Vad har den som inte jag hade? Är det avundsjuka som börjat spegla sej i det där ordet ”varför” och den där sanningen som jag försökte hålla mej till, vad har jag för nytta av den? Ja den frågan måste man själv ställa sej. Om man sen är ärlig, inte bitter och försöker att sluta ge andra skulden för sitt eget dåliga mående, ja då tror jag man mår bättre.

Människor kan bry sej om saker på olika sätt. Jag värderar inte om någon som inte bor i Karlstad irriterar sej på bostadsbyggandet eller annat . Det är ju en sund inställning. Jag vet att den typiska bymentaliteten är som den är. ”Du ska inte tro du är något...”

Men jag vet att jag är något. Jag vill, jag kan och jag får. Och jag kommer aldrig sluta argumentera.

Var rädda om er därute livet går inte i repris.

När jag började att skriva på riktigt kände jag att detta är något jag vill göra jämt. Att skriva om min barndom, saker som står mej nära mitt hjärta, samt det som angangerar mej i både i smått som stort.

Som skribent blir man granskad. ”Varför” är ett stort och jobbigt ord ibland. Vi vill ofta inte bli granskade på något sätt som personer, för vi upplever oss själva som bra, kanske inte perfekta, men ändå bra.

Varför blir vi då så upprörda av det? Ja, jag blir upprörd om saken inte har nån grund för det jag gör eller skriver. Jag vill bara nå ut till människor och då på ett positivt sätt. Min mening är aldrig att vilja såra någon. Men som jag sagt en gång tidigare. Sluta ljuga om mej så slutar jag prata sanning om dej. För visst är sanningen mer obehaglig än att ljuga? Att ljuga kan man ju vinkla om till att nja jag menade inte riktigt så jag fattade nog fel.

Sanning kan ju vara obehagligt på många sätt. Då menar jag sanning som berättar om vem jag är fast jag själv vill förneka det. Tycker jag inte om mitt egna jag? Har jag inte fått den uppskattning som jag tycker jag är värd? Har jag fått stå vid sidan av exempelvis syster eller bror? Har jag lite dålig självkänsla eller självförtroende? Har jag svårt att se andras lycka?

Som barn kunde jag avundas andras barns saker. Flera leksaker, lekstuga och eget rum. Men jag hade det inte dåligt själv. Sen vet jag kompisar som tog saker från andra för de inte hade eget. Tidigt blev de snattare på ett eller annat sätt. Sen kunde de blåneka att de tagit den grejen när det uppdagades att den var borta. Jag vet att en del fortsatte sin bana så i vuxen ålder. Små snatterier som sen blev till mindre stölder. Men sen gick det sämre att rätta till snedstegen.

Alla har rätt till en andra chans låter bra. Då är ju sanningen det första man tänker på i detta fall. Att man sen kan använda ordet : ”varför” finns nog en hel del orsaker till. Varför ska denne få en andra chans? Vad har den som inte jag hade? Är det avundsjuka som börjat spegla sej i det där ordet ”varför” och den där sanningen som jag försökte hålla mej till, vad har jag för nytta av den? Ja den frågan måste man själv ställa sej. Om man sen är ärlig, inte bitter och försöker att sluta ge andra skulden för sitt eget dåliga mående, ja då tror jag man mår bättre.

Människor kan bry sej om saker på olika sätt. Jag värderar inte om någon som inte bor i Karlstad irriterar sej på bostadsbyggandet eller annat . Det är ju en sund inställning. Jag vet att den typiska bymentaliteten är som den är. ”Du ska inte tro du är något...”

Men jag vet att jag är något. Jag vill, jag kan och jag får. Och jag kommer aldrig sluta argumentera.

Var rädda om er därute livet går inte i repris.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.