Seems like there ain't nobody wants to come down here no more”...
Låten är en Bruce-klassiker, sistaspåret från det massiva rock-rakt-på-albumet Born in the USA.
På Springsteenskt vis skildras här en hel stads utveckling genom en person, en kille som minns hur han som åttaåring åkte genom stan i pappas knä i bilen, en ung man som sett sin hemstad förändras: sett jobb försvinna, butiksfönster gapa tomma, vänner flytta.
En ganska dyster bild, kan tyckas, men det finns som vanligt i Bruce-världen också ett hopp, ett driv framåt och en dröm om något bättre.
”Last night me and Kate we laid in bed
talking about getting out
Packing up our bags maybe heading south
I'm thirty-five we got a boy of our own now
Last night I sat him up behind the wheel and said son take a good look around
This is your hometown”
Hög igenkänningsfaktor
– Jag associerar väldigt mycket till min egen hemstad, mina egna rötter. Man kan se sin egen hemstad i den texten, säger Rolf Carlsson.• Men dysterheten...?
– Jo, det är ju på sätt och vis en dyster bild. Men jag är ju så där, lite vemodig. I alla fall när jag skriver. Annars kan jag vara glad och skojfrisk.
• Men är det här din bild av Filipstad?
– Jag tror många har den känslan i sin hemmiljö. Att det alltid kunde vara lite bättre, vart tog allt vägen, drömmar som slagits i spillror – det är ju så det ser ut här också. Det är nog därför Springsteen är så stor som han är, han tilltalar väldigt många. Springsteen står ju för väldigt mycket som vi kan känna igen också i vår vardag, i vårt samhälle, tankar, drömmar, kärlek, längtan. Det är nog lite New Jersey-feeling här. Om rockhistorien började med Elvis och Dylan, kan man väl säga att Springsteen fyllt i luckorna som de glömde.
Och, säger Rolf, både låten och boken präglas av kärlek och lite hatkärlek, men mest kärlek ändå.
Utanför och innanför
Boken han nu ger ut på cd och via nedladdning heter ”En värld utanför”.I princip hade den kunnat heta ”en värld innanför”, för det är ju en skildring av vad som sker innanför 50-skyltarna, men det där ”innanför” kan ju vara utanför något annat:
– Den värld som beskrivs är en värld utanför – utanför 08-området, eller är det utanför civilisationen? Utanförskapet? Lite så är det väl, det är lite dubbelt. Jag skriver ju också pekpinneaktigt på ett ställe att ”det finns en värld utanför” och uppmanar folk att våga se det som finns utanför. Vi kan faktiskt åka till Florida!
Boken består av korta texter, kombinerade med svartvita bilder från Filipstad. De flesta fotona har Rolf själv tagit och tanken som projektet bygger på började formas redan på 80-talet.
– När jag bodde i Karlstad och längtade hem lite. Jag var 17 när Born in the USA och My Hometown kom, jag började skriva på den då men sen skrev jag massa annat. Runt 98 tog jag upp idén igen, ja – jag har haft 20 år på mig att skriva 30 sidor. Om jag gjort 10 sidor per år i alla fall, då hade det varit en tjock bok, säger han och skrattar.
Gillar tryckta ord
Under åren som gått har inte bara Rolf och Filipstad förändrats. Tekniken har också tagit nya vägar. Det som började som ett bokprojekt, har blivit något mera elektroniskt.Att boken inte finns tryckt på papper, utan levereras på cd, ger författaren själv blandade känslor.
– Jag tycker det är för jäkligt! Jag älskar det tryckta ordet, papperstidningarn och doften av trycksvärta. Känslan av att öppna en nytryckt bok är speciell. Samtidigt tycker jag att den nya tekniken är ganska suverän! Men inget slår en tryckt bok, så på sikt kanske den ges ut som tryckt bok också.
Papper eller digitalt – oavsett vilket är ”En värld utanför” något av en comeback i poesins värld för Rolf Carlsson, som gav ut sin senaste diktsamling 1995.
– Det har gått så lång tid för att jag hållit på med så mycket annat. Jag har mest hållit på med musiken, gett ut skivor. Och så har jag ju uppfostrat tre barn och två katter också under tiden. Nu kanske det dröjer tio år igen.
• Eller kanske inte?
– Ja, det känns som att skrivandet måste få ta större utrymme framöver. Jag har börjat skriva igen, poesi framförallt. Det här gav mersmak.
There was nothing you could do
Jag kommer ihåg när dom kom med honom. Vi ungar var alltid med och snokade när det hände nånting i stan, och vi var med när dom kom med Nils Johan Einar. Han var lika tyst då som idag.
Han blev sittande där, propert klädd med cigarett i hand. Från årstid till årstid, år för år.
Om han bara kunnat hade han nog rest sej och gått för länge sen.




















































– 













































