Vissångaren, Elvistolkaren, entreprenören och Filipstadsprofilen Arne Stjernlöf har skrivit en bok om sitt liv. Nu är den färdig och han hoppas att många ska tycka det är roligt att läsa och minnas. "Den handlar ju inte bara om mig!" säger han.
Arne har skrivit en bok om sitt liv
STORHÖJDEN: "Två lösa Boy i Bakelinas kiosk"
”Så mycket som du varit med om så skulle du skriva en bok” sa en vän.
”Nej. Det ska jag inte” sa Arne Stjernlöf.
Nu är boken klar.
Det blev 235 sidor i ord och bild om Arne och hans liv i Filipstad och på Storhöjden.
”Nej. Det ska jag inte” sa Arne Stjernlöf.
Nu är boken klar.
Det blev 235 sidor i ord och bild om Arne och hans liv i Filipstad och på Storhöjden.
Publicerad: 2012-08-02 08:11 | Uppdaterad: 2012-08-07 11:43
;)
Arne och hans fru Inger bor i ett gult hus på Storhöjden. Det här är hans hemtrakter och han uppskattar mycket att få leva nära naturen. [Förstora]
;)
Boken är på 235 sidor och innehåller många roliga episoder från Arnes upplevelserika liv. [Förstora]
;)
När Arne berättar om Storhöjden låter det som paradiset. Till och med vindruvor finns det här! [Förstora]
I höst fyller Arne Stjernlöf 75 år. En sådan milstolpe kan förstås firas på sedvanligt sätt med tårta och kalas, och kanske blir det så när själva dagen kommer, men i allt jubilerande ingår väl också ett visst mått av tillbakablickande. Och på den punkten klår Arne Stjernlöf de flesta.
I fyra år har han nämligen jobbat med en bok som handlar om honom själv, hans liv, Filipstad och Storhöjden.
– Men den handlar inte bara om mig, säger han.
Visst är det sitt eget liv han utgår från, med start från födseln i kammarsoffan i föräldrahemmet Mariedal på Storhöjden, men hans berättelse ger glimtar som rör alltifrån bygdens nöjeshistoria till idrottsliv och affärsliv. Här kommer många att känna igen sig!
– Det är väl lite Filipstadshistoria. Jag hoppas att folk ska tycka det är roligt att läsa, och att de ska komma ihåg mycket, säger han.
Stort och smått
Han berättar om små saker, som när drickköraren kom varje torsdag till Storhöjden och levererade Loranga och svagdricka, och om livets stora händelser: som när hans lillasyster Maj-Lis kom hem från BB eller när han själv fick en son.
Han berättar om när norska flyktingar kom till Filipstad under kriget, och om hur det var när Strandvägsskolan byggdes. Åren med Storhöjdsrestaurangen och Persbergsparken avhandlas förstås också.
– Tänk vad många man träffade, säger han och räknar upp en radda som börjar med ABBA-Frida och slutar med Jokkmokks-Jokke.
Det egna musicerandet får också sin plats i boken. Han berättar om karriären som Filipstads Elvis, men också om de tidiga åren och om hur Syner i lövsprickningen blev hans signaturmelodi.
Det är förresten tiden med turnéer och spelningar han rankar som den roligaste i livet.
– Det måste ju varit när man bildade egen orkester och träffade Inger, och vi åkte över hela Värmland. Inger körde och tänk alla ställen vi varit runt och spelat på.
Men frågan vad han är mest stolt över, den funderar han på ett tag.
– Stolt det var man väl första gången man hoppade från högst upp i stora backen i Hastaberget. Men mest stolt, ja det är jag nog över Ragnar Forsbergs väg. Jag vet vad han hade kämpat för att vägen skulle bli verklighet.
Den 5 juli 1986 blev det invigning av den nya vägen, som går från stora vägen upp Storhöjden.
En glad bok
Arne Stjernlöf skriver rakt och enkelt, i kronologisk ordning, och kryddar med bilder. En hel del av dem är tagna med en liten kamera han köpte sedan han jobbat ihop en slant som springpojke.
Att få prylar av sådant slag var ingen självklarhet: han växte upp under enkla förhållanden, men han tycker ändå att han varit lyckligt lottad.
– Vi bodde ju på Storhöjden! Med tjärnar och fisking och Stinas berg att klättra i. Vad privilegierad man var som pojk att ha allt det där, bara man klev av trappan hemma så var man där.
Överhuvudtaget är det en glad bok. Det framgår förstås att livet haft sina med- och motgångar, men till och med när han berättar om den svåra sjukdomen han kämpat mot, är det inte svärtan som dominerar. Det var också tanken när han skrev det kapitlet:
– Jag tycker att det gav ett budskap. Först talar man om vad eländigt det är, och sen att man kommer tillbaka i livet. Det är inte helt nattsvart – även om det kändes så när man låg i Örebro.
Gillar att berätta
Arne Stjernlöf tycker det känns roligt att ha gjort en bok, men han värjer sig mot att få etiketten ”författare” på sig.
– Jag är berättare, jag är ingen författare. De som är författare, de hittar på och det blir spännande och ett innehåll som är proffsigt. Jag bara berättar. Och jag står stadigt med bägge fötterna på jorden, säger han.
Men han gillade att skriva – trots att han inte alls tänkt skriva någon bok. Det var för att några kompisar stötte på som han fick för sig att göra ett försök. Han satte sig med kollegieblock och penna och bara började, lite rätt upp och ner så där.
– När jag väl satte i gång, så var det verkligen roligt. Det blev mer och mer spännande. Ibland kom det någon tår, ibland skrattade jag.
490 handskrivna sidor blev det, som han fick hjälp av Tomas Lindberg att få in i en dator.
Blir det någon mer bok?
– Jag har börjat lite grann. Jag skriver om Storhöjdsberget och det lilla gruvfältet. Det finns mycket folk och öden här, ja, det finns massor att skriva om!
