2017-07-14 06:00

2017-07-14 06:00

Grävande kamp mot lupinerna

BRATTFORSHEDEN: Lupinen är en invasiv art – riskerar att tränga ut rarare arter

Med ett par resoluta spadtag ser Sven-Åke Berglind till att göra en insats för en blommande vägkant. Bort grävs en lupinplanta – som hotar att ta över och tränga ut andra, mindre expansiva arter.
– Lupinen är växtvärldens mördarsnigel.

Det som nyss var de gröna bladen och de utblommade resterna av en lupin, lyfts bort med rötterna – därmed också hotet om att just den här vägkanten ska utarmas.

Men det finns många vägkanter, och lupinens växtkraft är något utöver det vanliga...

– Tar vi inte bort lupinen här, kan det här området vara helt täckt av lupiner om tio år, säger Sven-Åke Berglind.

Han är naturvårdsbiolog vid länsstyrelsen i Värmland och hans arbete handlar i allmänhet om att värna arter, men för blommorna vi träffas för att prata om denna dag, har han helt motsatt agenda.

Lupinerna, som blommar så vackert i vägrenarna på försommaren, skulle han helst av allt vilja rota ut.

– I Norge är det förbjudet att sälja lupiner. Det borde det vara i Sverige också, säger han.

Gräver upp dem

Själv åker han omkring med en spade i bakluckan och han drar sig inte för att använda den. Lupintuvan vid Stegla är inte den första han grävt upp, långt ifrån.

Men varför vill du ha bort lupinerna?

– Problemet är att de senaste tio-tjugo åren har lupinerna ökat explosionsartat i antal. Får de fortsätta blir det monokulturer av bara lupiner. Då kan inte de vanliga svenska ängsblommorna leva kvar längre.

När lupinerna drar in, trängs nämligen andra arter bort. Ut ur bilden försvinner bockrot, kattfot, vädd och fibbla – och med dem försvinner också flera arter av insekter och fjärilar, som är beroende av ängsväxterna för att överleva.

– Vissa vildbin riskerar att trängas bort av lupinerna, säger Sven-Åke och visar en tjock och lång lupinrot.

– Det är ingen tvekan om att får de hållas, tar lupinerna över!

Lupinerna har kraftiga rötter, de sätter många frön och har dessutom egenskapen att de binder kväve i jorden och därmed fixar sin egen gödning. Har de väl börjat etablera sig, går det ganska fort för dem att sprida sig.

Lupinerna är en så kallad invasiv art, det vill säga en art som inte förekom här från början men trivs så bra att den blir ett problem. En annan känd invasiv art, från djurriket, är mördarsniglarna. De sprids med odlande människor, men också lupinerna har tagit trädgårdsodlare till hjälp.

– Lupinerna kom från västra Nordamerika och introducerades i Sverige omkring 1870, som en trädgårdsväxt.

Slåtter och grävning

I början var det dock inga större problem med dem och varför arten numera fått sådan genomslag i naturen är det ingen som riktigt vet. Det kan ha göra med klimatförändringar, som gynnat arten, eller att man ändrat slåttervanorna.

Slåtter är också ett sätt att mota lupinerna. Sven-Åke önskar att väghållarna slår ned lupinerna längs vägarna innan de sätter frö och sedan även en andra gång, när de blommat om.

Han är inte ensam om att föreslå åtgärder. Centrum för biologisk mångfald vid SLU i Uppsala gav nyligen ut en rapport om Invasiva arter, där det bland annat föreslås att Naturvårdsverket ska sätta upp en nationell ”svartlista” över arter och förslag till bekämpningsmetoder. Blomsterlupinen är självklar på en sådan listan och ett sådant initiativ tror Sven-Åke skulle ge både Trafikverket, länsstyrelserna och kommunerna mer ansvar, inte minst för lupinerna.

Tills vidare gräver han på – och han gör det noggrant, som vore det sommarens allra sista potatisar han bärgar ur myllan där i vägkanten, och han hittar många rötter som strålar ut från den enda plantan.

– En obligatorisk utrustning i alla människors bilar skulle vara en lupinspade, säger han med glimten i ögat.

Fast helt och hållet skojar han inte. Han tror att alla måste hjälpas åt, om det ska bli någon hejd på lupinerna.

– Vi kan aldrig bli av med lupinerna, men vi kan nog begränsa spridningen. Jag tror inte det är helt hopplöst att begränsa spridningen om allmänheten också hjälper till.

Det som nyss var de gröna bladen och de utblommade resterna av en lupin, lyfts bort med rötterna – därmed också hotet om att just den här vägkanten ska utarmas.

Men det finns många vägkanter, och lupinens växtkraft är något utöver det vanliga...

– Tar vi inte bort lupinen här, kan det här området vara helt täckt av lupiner om tio år, säger Sven-Åke Berglind.

Han är naturvårdsbiolog vid länsstyrelsen i Värmland och hans arbete handlar i allmänhet om att värna arter, men för blommorna vi träffas för att prata om denna dag, har han helt motsatt agenda.

Lupinerna, som blommar så vackert i vägrenarna på försommaren, skulle han helst av allt vilja rota ut.

– I Norge är det förbjudet att sälja lupiner. Det borde det vara i Sverige också, säger han.

Gräver upp dem

Själv åker han omkring med en spade i bakluckan och han drar sig inte för att använda den. Lupintuvan vid Stegla är inte den första han grävt upp, långt ifrån.

Men varför vill du ha bort lupinerna?

– Problemet är att de senaste tio-tjugo åren har lupinerna ökat explosionsartat i antal. Får de fortsätta blir det monokulturer av bara lupiner. Då kan inte de vanliga svenska ängsblommorna leva kvar längre.

När lupinerna drar in, trängs nämligen andra arter bort. Ut ur bilden försvinner bockrot, kattfot, vädd och fibbla – och med dem försvinner också flera arter av insekter och fjärilar, som är beroende av ängsväxterna för att överleva.

– Vissa vildbin riskerar att trängas bort av lupinerna, säger Sven-Åke och visar en tjock och lång lupinrot.

– Det är ingen tvekan om att får de hållas, tar lupinerna över!

Lupinerna har kraftiga rötter, de sätter många frön och har dessutom egenskapen att de binder kväve i jorden och därmed fixar sin egen gödning. Har de väl börjat etablera sig, går det ganska fort för dem att sprida sig.

Lupinerna är en så kallad invasiv art, det vill säga en art som inte förekom här från början men trivs så bra att den blir ett problem. En annan känd invasiv art, från djurriket, är mördarsniglarna. De sprids med odlande människor, men också lupinerna har tagit trädgårdsodlare till hjälp.

– Lupinerna kom från västra Nordamerika och introducerades i Sverige omkring 1870, som en trädgårdsväxt.

Slåtter och grävning

I början var det dock inga större problem med dem och varför arten numera fått sådan genomslag i naturen är det ingen som riktigt vet. Det kan ha göra med klimatförändringar, som gynnat arten, eller att man ändrat slåttervanorna.

Slåtter är också ett sätt att mota lupinerna. Sven-Åke önskar att väghållarna slår ned lupinerna längs vägarna innan de sätter frö och sedan även en andra gång, när de blommat om.

Han är inte ensam om att föreslå åtgärder. Centrum för biologisk mångfald vid SLU i Uppsala gav nyligen ut en rapport om Invasiva arter, där det bland annat föreslås att Naturvårdsverket ska sätta upp en nationell ”svartlista” över arter och förslag till bekämpningsmetoder. Blomsterlupinen är självklar på en sådan listan och ett sådant initiativ tror Sven-Åke skulle ge både Trafikverket, länsstyrelserna och kommunerna mer ansvar, inte minst för lupinerna.

Tills vidare gräver han på – och han gör det noggrant, som vore det sommarens allra sista potatisar han bärgar ur myllan där i vägkanten, och han hittar många rötter som strålar ut från den enda plantan.

– En obligatorisk utrustning i alla människors bilar skulle vara en lupinspade, säger han med glimten i ögat.

Fast helt och hållet skojar han inte. Han tror att alla måste hjälpas åt, om det ska bli någon hejd på lupinerna.

– Vi kan aldrig bli av med lupinerna, men vi kan nog begränsa spridningen. Jag tror inte det är helt hopplöst att begränsa spridningen om allmänheten också hjälper till.