2017-07-07 06:00

2017-07-07 06:00

Marit räddade pärlan

ASPHYTTAN: Bergmansgård väcktes ur Törnrosasömnen

När Marit Ruud första gången såg bergsmansgården i Asphyttan var trädgården fylld av sly, fönstren trasiga, innertak hängde ner och i sovrummet fanns en stor vattenpöl.
– Här vill jag bo! sa jag och Harald sa ”Du är tokig”.
Nu bor de där båda två, och huset har förvandlats till den pärla som Marit såg att det kunde bli.

– Det är tur att kärleken gör en blind, säger hon. Annars hade man nog aldrig gett sig på något sånt här.

Nu såg hon trots det uppenbara förfallet också många bra saker i och kring huset. Det var detaljer som fina lister, en vacker trappa, flera kakelugnar.

Vid närmare eftertanke stämde den gamla bergsmansgården riktigt bra in på kravlistan hon satt upp:

– Jag ville ha ett gammalt hus, med gamla fönster och plats för hela min familj, jag har fyra syskon. Och så skulle det vara vid en sjö och ha en gammal trädgård, berättar hon.

När FT hälsar på är det försommar, men vid Marits första möte med huset var det vinter. Hon och Harald hade åkt från Norge för att ta en titt på det där huset som Marit sett på nätet och inte lyckats glömma.

– Vi kom en vinterdag och det var så mycket snö att vi var nära att vända tillbaka till Norge flera gånger. När vi kom till Liksta (strax norr om Asphyttan) stod det en lastbil på tvären över vägen, men vi fick tips om en omväg och till sist så stod vi här, berättar hon.

Pulsade fram

De parkerade bilen och pulsade fram till huset.

– Vi kom in här och det blåste tvärs igenom för det fattades fönster och innertak hängde ner. Jag stod här och såg tvärs genom huset och så såg jag de stora träden och utsikten över sjön. Och så sa jag ”här ska jag bo”.

– Det var ett impulsköp, så gott som, hävdar hon.

Hennes man Harald var också med, men blev till skillnad från Marit inte blixtförälskad i huset.

– Harald sa att jag är tokig! Det här är mitt projekt. Men han har varit en stor stöttepelare och han har lagt ner lika mycket själ i det här som jag.

Men så är det ju med kärleken, ibland kommer den som en blixt, ibland får den växa fram. Och både hon och Harald visste från början att ett förvandlingsnummer var möjligt. Marit hade redan hunnit renovera ett par hus i Norge, om än inget lika stort som detta.

Det var 2011 hon slog till och kontrasten mellan ”före”- och ”efter”-bilderna är total. När hon och Harald fick husnycklarna och tog över var det första gången på mycket länge som den gamla byggnaden hade en ägare på plats.

– Cirka 35 år hade det stått tomt när vi köpte det. Några grannar kallade det för Törnrosa-huset. Det stod tomt och hela trädgården var full med sly, berättar hon.

Orsakerna till att en ståtlig bergsmansgård blir stående tom går bara att spekulera i, roligare är att prata om hur det blivit nu. När vi går husesyn är det i ett mysigt, luftigt och vackert inrett hem med många vackra saker.

– Det här är ett gammalt hus och jag har inrett efter det. I ett modernt hus skulle jag inte ha det så här.

Mycket loppis

Marit berättar att hon hittat mycket på loppis.

– Jag putsar upp och målar eller behåller det som det är, berättar hon.

Också trädgården har fått en översyn och ett par tillskott. Ett gulligt lusthus med somriga möbler i vitt står strax bredvid en damm där guldblänkande fiskar simmar.

Att det varit mycket jobb med renoveringen framgår, men Marit har aldrig ångrat att hon vågade slå till.

– Nej, min drivkraft är att rädda gamla hus.

Kärleken till huset består. Till Norge åker hon numera bara på semester. Asphyttan har blivit hemma.

– Det är så lugnt och fridfullt och jag älskar att komma hit. Jag älskar hela Asphyttan.

Faktum är att husköpet och renoveringen också lett fram till ett nytt företag i byn.

I vinkel mot det 300 kvadratmeter stora boningshuset står strax bredvid en länga med fyra lägenheter, som hon hyr ut via sitt företag, Bergsmansgårdens gästhus.

På gården finns också en kombinerad ateljé och utställningshall. Både Marit och Harald målar.

Idyllen är komplett, kan tyckas, bara en enda sak återstår på önskelistan just nu:

– Vi saknar fiber, men hoppas att vi kommer att få det i sommar eller i höst. Det behöver vi.

Fast färdig med sitt hus, det vill hon inte påstå att hon är, vare sig nu eller sen.

– Nej, det blir man inte! Här är mycket att ta tag i fortfarande.

– Det är tur att kärleken gör en blind, säger hon. Annars hade man nog aldrig gett sig på något sånt här.

Nu såg hon trots det uppenbara förfallet också många bra saker i och kring huset. Det var detaljer som fina lister, en vacker trappa, flera kakelugnar.

Vid närmare eftertanke stämde den gamla bergsmansgården riktigt bra in på kravlistan hon satt upp:

– Jag ville ha ett gammalt hus, med gamla fönster och plats för hela min familj, jag har fyra syskon. Och så skulle det vara vid en sjö och ha en gammal trädgård, berättar hon.

När FT hälsar på är det försommar, men vid Marits första möte med huset var det vinter. Hon och Harald hade åkt från Norge för att ta en titt på det där huset som Marit sett på nätet och inte lyckats glömma.

– Vi kom en vinterdag och det var så mycket snö att vi var nära att vända tillbaka till Norge flera gånger. När vi kom till Liksta (strax norr om Asphyttan) stod det en lastbil på tvären över vägen, men vi fick tips om en omväg och till sist så stod vi här, berättar hon.

Pulsade fram

De parkerade bilen och pulsade fram till huset.

– Vi kom in här och det blåste tvärs igenom för det fattades fönster och innertak hängde ner. Jag stod här och såg tvärs genom huset och så såg jag de stora träden och utsikten över sjön. Och så sa jag ”här ska jag bo”.

– Det var ett impulsköp, så gott som, hävdar hon.

Hennes man Harald var också med, men blev till skillnad från Marit inte blixtförälskad i huset.

– Harald sa att jag är tokig! Det här är mitt projekt. Men han har varit en stor stöttepelare och han har lagt ner lika mycket själ i det här som jag.

Men så är det ju med kärleken, ibland kommer den som en blixt, ibland får den växa fram. Och både hon och Harald visste från början att ett förvandlingsnummer var möjligt. Marit hade redan hunnit renovera ett par hus i Norge, om än inget lika stort som detta.

Det var 2011 hon slog till och kontrasten mellan ”före”- och ”efter”-bilderna är total. När hon och Harald fick husnycklarna och tog över var det första gången på mycket länge som den gamla byggnaden hade en ägare på plats.

– Cirka 35 år hade det stått tomt när vi köpte det. Några grannar kallade det för Törnrosa-huset. Det stod tomt och hela trädgården var full med sly, berättar hon.

Orsakerna till att en ståtlig bergsmansgård blir stående tom går bara att spekulera i, roligare är att prata om hur det blivit nu. När vi går husesyn är det i ett mysigt, luftigt och vackert inrett hem med många vackra saker.

– Det här är ett gammalt hus och jag har inrett efter det. I ett modernt hus skulle jag inte ha det så här.

Mycket loppis

Marit berättar att hon hittat mycket på loppis.

– Jag putsar upp och målar eller behåller det som det är, berättar hon.

Också trädgården har fått en översyn och ett par tillskott. Ett gulligt lusthus med somriga möbler i vitt står strax bredvid en damm där guldblänkande fiskar simmar.

Att det varit mycket jobb med renoveringen framgår, men Marit har aldrig ångrat att hon vågade slå till.

– Nej, min drivkraft är att rädda gamla hus.

Kärleken till huset består. Till Norge åker hon numera bara på semester. Asphyttan har blivit hemma.

– Det är så lugnt och fridfullt och jag älskar att komma hit. Jag älskar hela Asphyttan.

Faktum är att husköpet och renoveringen också lett fram till ett nytt företag i byn.

I vinkel mot det 300 kvadratmeter stora boningshuset står strax bredvid en länga med fyra lägenheter, som hon hyr ut via sitt företag, Bergsmansgårdens gästhus.

På gården finns också en kombinerad ateljé och utställningshall. Både Marit och Harald målar.

Idyllen är komplett, kan tyckas, bara en enda sak återstår på önskelistan just nu:

– Vi saknar fiber, men hoppas att vi kommer att få det i sommar eller i höst. Det behöver vi.

Fast färdig med sitt hus, det vill hon inte påstå att hon är, vare sig nu eller sen.

– Nej, det blir man inte! Här är mycket att ta tag i fortfarande.