2016-10-04 06:00

2016-10-04 06:00

Mästare i perspektiv

FILIPSTAD: Helena von Zweigbergk gästade biblioteket

Helena von Zweigbergk arbetade som journalist när frågan kom från ett bokförlag – ”kan du skriva en deckare åt oss?”
Ett drömbud skulle många nog säga, men själv var hon tveksam innan hon slog till. Resultatet? En ny karriär.

Författarfestivalen försvann i år och blev i stället till en bredare Kulturmix – men en författare fick i alla fall plats i den blandningen. Helena von Zweigbergk, välbekant för den stora publiken inte minst som vinnare i På spåret och en av Spanarna i radio, gästade biblioteket på lördagskvällen och berättade om sin resa till författaryrket.

Debuten dröjde

Det var en resa som tycks både självklar och lite slumpartad. Å ena sidan: hon var det blyga barnet som älskade att läsa och hon inledde en skrivande yrkesbana som journalist. Å andra sidan: det dröjde länge med författardebuten.

– Jag tror jag var 40 innan min första roman kom ut.

Det som gav impulsen till den nya karriären var en fråga från ett bokförlag, som upptäckt att spänningsromaner ofta sålde bra och därmed var bra att ha i sina kataloger. De behövde en deckarförfattare – och Helena von Zweigbergks namn dök upp i diskussionen.

Tveksam först

Hon tackade dock inte ja direkt i pur glädje och förvåning. Deckare tyckte hon först inte alls var hennes grej. Det fanns ju redan så många – för många? – polisserier och hon är dessutom inte så intresserad av ”vem som gjorde det, utan varför”.

När hon kom på att en deckare inte behöver ha en polis som huvudperson löste det sig dock. Hon uppfann fängelseprästen Ingrid,som skulle ”vara allt som inte den vanliga deckarhjälten var”.

– Hon är ju jätteknäpp, Ingrid, säger författaren när hon blickar tillbaka på sin första romanfigur.

Men succé blev det och Ingrid fick vara med i flera böcker och utvecklas.

Tog i ordentligt

Efter ytterligare några deckare började Helena von Zweigbergk dock känna sig låst av formen och ville skriva en kärleksroman istället. Den nya boken blev en flopp, säger hon själv, men hade det goda med sig att hon blev upptäckt av ett annat förlag som ville att hon skulle utveckla den sidan av sitt skrivande mer.

Då kom genombrottet: boken Ur vulkanens mun.

– Jag hade varit lite ängslig i mina tidigare böcker. Jag ville ta i och göra något som kändes, berättar hon om boken där ett krisande par åker med sina två barn till Sicilien.

Att hitta på personer och att byta perspektiv mellan dem jämför hon med att vara liten och leka med en Barbiedocka i varje hand. Perspektivbytet renodlar hon starkt i sin senaste roman: De behövande, om en mor och en dotter som möts men liksom ändå inte möts, där det som inte sägs rakt ut ofta säger mer än det som faktiskt sägs dem emellan.

– Det är intressant att kunna gå in i andra människor och se saker från olika håll, säger hon.

Förra året kom även en bok där hon verkligen fått träna sig i perspektivbyte – med utgångspunkt från en verklig, levande person. Hon är medförfattare till popstjärnan Marie Fredrikssons memoarbok ”Kärleken till livet” och att skriva den boken var en utmaning på flera sätt, berättade hon för den lilla men engagerade publiken på biblioteket.

Efter föredraget ställde sig i stort sett alla i kö för en pratstund och en signering – nog hittade författaren fram till sin publik med sina ord, även i muntlig form.

Författarfestivalen försvann i år och blev i stället till en bredare Kulturmix – men en författare fick i alla fall plats i den blandningen. Helena von Zweigbergk, välbekant för den stora publiken inte minst som vinnare i På spåret och en av Spanarna i radio, gästade biblioteket på lördagskvällen och berättade om sin resa till författaryrket.

Debuten dröjde

Det var en resa som tycks både självklar och lite slumpartad. Å ena sidan: hon var det blyga barnet som älskade att läsa och hon inledde en skrivande yrkesbana som journalist. Å andra sidan: det dröjde länge med författardebuten.

– Jag tror jag var 40 innan min första roman kom ut.

Det som gav impulsen till den nya karriären var en fråga från ett bokförlag, som upptäckt att spänningsromaner ofta sålde bra och därmed var bra att ha i sina kataloger. De behövde en deckarförfattare – och Helena von Zweigbergks namn dök upp i diskussionen.

Tveksam först

Hon tackade dock inte ja direkt i pur glädje och förvåning. Deckare tyckte hon först inte alls var hennes grej. Det fanns ju redan så många – för många? – polisserier och hon är dessutom inte så intresserad av ”vem som gjorde det, utan varför”.

När hon kom på att en deckare inte behöver ha en polis som huvudperson löste det sig dock. Hon uppfann fängelseprästen Ingrid,som skulle ”vara allt som inte den vanliga deckarhjälten var”.

– Hon är ju jätteknäpp, Ingrid, säger författaren när hon blickar tillbaka på sin första romanfigur.

Men succé blev det och Ingrid fick vara med i flera böcker och utvecklas.

Tog i ordentligt

Efter ytterligare några deckare började Helena von Zweigbergk dock känna sig låst av formen och ville skriva en kärleksroman istället. Den nya boken blev en flopp, säger hon själv, men hade det goda med sig att hon blev upptäckt av ett annat förlag som ville att hon skulle utveckla den sidan av sitt skrivande mer.

Då kom genombrottet: boken Ur vulkanens mun.

– Jag hade varit lite ängslig i mina tidigare böcker. Jag ville ta i och göra något som kändes, berättar hon om boken där ett krisande par åker med sina två barn till Sicilien.

Att hitta på personer och att byta perspektiv mellan dem jämför hon med att vara liten och leka med en Barbiedocka i varje hand. Perspektivbytet renodlar hon starkt i sin senaste roman: De behövande, om en mor och en dotter som möts men liksom ändå inte möts, där det som inte sägs rakt ut ofta säger mer än det som faktiskt sägs dem emellan.

– Det är intressant att kunna gå in i andra människor och se saker från olika håll, säger hon.

Förra året kom även en bok där hon verkligen fått träna sig i perspektivbyte – med utgångspunkt från en verklig, levande person. Hon är medförfattare till popstjärnan Marie Fredrikssons memoarbok ”Kärleken till livet” och att skriva den boken var en utmaning på flera sätt, berättade hon för den lilla men engagerade publiken på biblioteket.

Efter föredraget ställde sig i stort sett alla i kö för en pratstund och en signering – nog hittade författaren fram till sin publik med sina ord, även i muntlig form.