2016-08-12 06:00

2016-08-12 06:00

Farfars fars storverk håller än

GRYTHYTTAN: På Balundstorp har tiden stått still

I Grythyttan finns en orörd pärla, som inte många känner till. I utkanten av samhället finns en helt unik byggnad, där tiden stannat. 1889 byggde Suzanne och Gunillas farfars far Balundstorp, och mycket i huset ser fortfarande ut precis som då.

– Wow!

Ett steg innanför tröskeln går det bara inte att låta bli att släppa loss ett uttryck av förvåning. Det är takhöjden, glimten av 1800-talssalongen, pardörrarna med dekorerat glas, pärlsponten... ja, kort sagt: wow!

Systrarna Gunilla Sims och Suzanne Carlstedt Maiden ler – de är vana vid den sortens reaktion hos förstagångsbesökarna.

För dem är det vardag att röra sig bland 1800-talstapeter och snickarglädje, men visst känner också de historiens vingslag.

– Jag brukar tänka på vilka som tagit i träet här, säger Suzanne om ledstången i den svängda innertrappan.

En stund senare har hon vecklat ut farfars fars originalritningar på köksbordet. De är detaljerade, sirliga och smakfullt färglagda – och när vi ger oss runt på husesyn i och kring huset är det uppenbart att farfars far Otto Carlstedt lyckades göra verklighet av sina visioner. Huset ser ut som på ritningarna, med undantag bara för fasadfärgen, som drog åt rosa från början, men nu är röd.

– Otto var med och designade huset, berättar Susanne. Han var med på varje steg och ville skapa något här.

– Otto kom hit 1883 som kronolänsman. I februari 1889 köpte han Balundstorp och huset stod färdigt i december 1889, berättar Suzanne.

1884 gifte han sig med Alma, och Susanne och Gunilla har många gånger hört historien berättas om varför det blev just på Balundstorp de byggde hus.

– Otto var på promenad en vacker marsdag med vänner och gick förbi här, och då sa vännerna att ”här skulle du och Alma sätta bo”.

Så blev det. I Ottos gamla kassaböcker kan man utläsa inte bara vad bygget kostade och vad som gjordes när, utan också vilka hantverkare som var med och byggde.

Och nog blev det ett byggnadsverk, för att inte säga ett livsverk, som stod sig. Han och Alma fick åtta barn och den stora släkten har lyckats hålla huset i släkten ända till nu, en prestation i sig. Minst lika unikt är att de också lyckats bevara huset i så nära originalskick. Här finns inga 60-talsfenomen som masonit över spegeldörrarna, de sju kakelugnarna står kvar, ingen har satt in treglasfönster, det ligger inget klickgolv i salen eller vad för konstigheter någon mindre nogräknad hade kunnat hitta på.

– Här på nedervåningen har inte mycket ändrats, säger Suzanne.

– Många möbler här är original från Ottos tid, berättar Gunilla.

Att så mycket bevarats beror till stor del på deras pappa.

– Det här var farfars barndomshem och vår pappa var mycket här också som liten. Han älskade det här stället. Det har var hans hjärtepuls.1956 fick han köpa ut alla de andra och vi flyttade hit julen 1958. Pappa ville ha det som det var, säger Suzanne.

Med det följde att moderniteter som vatten och wc inne inte var något för Balundstorp. El fanns, men inte mycket mer:

– Vi fick vatten indraget 1973, säger Suzanne.

– Och jag tror vi var de sista som fick kylskåp i byn, säger Gunilla.

Ännu i dag har huset inget modernt uppvärmningssystem; det är att skaffa fram ved och bära in och elda som gäller. Utedass har man fortfarande, fast numera finns också en mulltoa inne, och dusch.

Men, påminner de, på 60-talet när de växte upp fanns det fortfarande ganska många som bodde under liknande förhållanden och de tyckte inte att det var jobbigt att vara unga i huset.

– Jag ser tillbaka på min barndom med glädje, för det fanns så mycket frihet här. Vi tänkte inte på att det var omodernt förrän vi kom hem till andra, säger Gunilla.

– Jag tycker fortfarande det är lyx att ha vattenklosett och tvättmaskin! säger Gunilla.

– Och mamma gjorde världens godaste bearnaisesås på vedspisen, säger Suzanne.

Gunilla bor i Australien men är hemma och hälsar på, men Suzanne har Balundstorp som sin permanenta boning.

– Förra året bodde jag här hela vintern. Det är ett tufft arbete men det går eftersom vi är vana att bo här, säger hon.

Veden ska in och så ska det eldas i kaminen i hallen, som värmer upp huset.

– Det är jobbigt när det blir 15-20 minusgrader och vattnet måste gå så att det inte fryser i kranarna, och det är snabba besök i byn för att handla och sen fort hem och elda igen, säger Suzanne.

Visst drar det en del men att ett hus andas är bra:

– Och det är inget som inte Lovikkasockar och Helly Hansen kan ordna, säger Susanne och blir full i skratt – för just denna augustidag har hon faktiskt en fiberpälströja på sig – men det är inte husets fel utan den kalla sommarens!

De talar med kärlek i rösten om huset men nu är det likaväl snart dags för ett nytt, okänt kapitel i Balundstorps historia. Efter moget övervägande har delägarna kommit fram till att huset ska säljas. Det ligger ute hos en mäklarsajt, med skog och allt.

– Vi har vetat att vi måste sälja. Det är mycket som behöver göras och vi är sex delägare, säger Suzanne.

– Det känns ju sorgligt, säger Gunilla. Det har varit i släkten så länge.

Nu väntar de med spänning på att rätt person ska dyka upp. Drömmen är förstås att pärlan ska få fortsätta skimra och skogen omkring susa vidare. Sen återstår att se var Suzanne slår ner bopålarna härnäst. Ett är säkert:

– Jag kommer aldrig att hitta något som slår den här känslan.

– Wow!

Ett steg innanför tröskeln går det bara inte att låta bli att släppa loss ett uttryck av förvåning. Det är takhöjden, glimten av 1800-talssalongen, pardörrarna med dekorerat glas, pärlsponten... ja, kort sagt: wow!

Systrarna Gunilla Sims och Suzanne Carlstedt Maiden ler – de är vana vid den sortens reaktion hos förstagångsbesökarna.

För dem är det vardag att röra sig bland 1800-talstapeter och snickarglädje, men visst känner också de historiens vingslag.

– Jag brukar tänka på vilka som tagit i träet här, säger Suzanne om ledstången i den svängda innertrappan.

En stund senare har hon vecklat ut farfars fars originalritningar på köksbordet. De är detaljerade, sirliga och smakfullt färglagda – och när vi ger oss runt på husesyn i och kring huset är det uppenbart att farfars far Otto Carlstedt lyckades göra verklighet av sina visioner. Huset ser ut som på ritningarna, med undantag bara för fasadfärgen, som drog åt rosa från början, men nu är röd.

– Otto var med och designade huset, berättar Susanne. Han var med på varje steg och ville skapa något här.

– Otto kom hit 1883 som kronolänsman. I februari 1889 köpte han Balundstorp och huset stod färdigt i december 1889, berättar Suzanne.

1884 gifte han sig med Alma, och Susanne och Gunilla har många gånger hört historien berättas om varför det blev just på Balundstorp de byggde hus.

– Otto var på promenad en vacker marsdag med vänner och gick förbi här, och då sa vännerna att ”här skulle du och Alma sätta bo”.

Så blev det. I Ottos gamla kassaböcker kan man utläsa inte bara vad bygget kostade och vad som gjordes när, utan också vilka hantverkare som var med och byggde.

Och nog blev det ett byggnadsverk, för att inte säga ett livsverk, som stod sig. Han och Alma fick åtta barn och den stora släkten har lyckats hålla huset i släkten ända till nu, en prestation i sig. Minst lika unikt är att de också lyckats bevara huset i så nära originalskick. Här finns inga 60-talsfenomen som masonit över spegeldörrarna, de sju kakelugnarna står kvar, ingen har satt in treglasfönster, det ligger inget klickgolv i salen eller vad för konstigheter någon mindre nogräknad hade kunnat hitta på.

– Här på nedervåningen har inte mycket ändrats, säger Suzanne.

– Många möbler här är original från Ottos tid, berättar Gunilla.

Att så mycket bevarats beror till stor del på deras pappa.

– Det här var farfars barndomshem och vår pappa var mycket här också som liten. Han älskade det här stället. Det har var hans hjärtepuls.1956 fick han köpa ut alla de andra och vi flyttade hit julen 1958. Pappa ville ha det som det var, säger Suzanne.

Med det följde att moderniteter som vatten och wc inne inte var något för Balundstorp. El fanns, men inte mycket mer:

– Vi fick vatten indraget 1973, säger Suzanne.

– Och jag tror vi var de sista som fick kylskåp i byn, säger Gunilla.

Ännu i dag har huset inget modernt uppvärmningssystem; det är att skaffa fram ved och bära in och elda som gäller. Utedass har man fortfarande, fast numera finns också en mulltoa inne, och dusch.

Men, påminner de, på 60-talet när de växte upp fanns det fortfarande ganska många som bodde under liknande förhållanden och de tyckte inte att det var jobbigt att vara unga i huset.

– Jag ser tillbaka på min barndom med glädje, för det fanns så mycket frihet här. Vi tänkte inte på att det var omodernt förrän vi kom hem till andra, säger Gunilla.

– Jag tycker fortfarande det är lyx att ha vattenklosett och tvättmaskin! säger Gunilla.

– Och mamma gjorde världens godaste bearnaisesås på vedspisen, säger Suzanne.

Gunilla bor i Australien men är hemma och hälsar på, men Suzanne har Balundstorp som sin permanenta boning.

– Förra året bodde jag här hela vintern. Det är ett tufft arbete men det går eftersom vi är vana att bo här, säger hon.

Veden ska in och så ska det eldas i kaminen i hallen, som värmer upp huset.

– Det är jobbigt när det blir 15-20 minusgrader och vattnet måste gå så att det inte fryser i kranarna, och det är snabba besök i byn för att handla och sen fort hem och elda igen, säger Suzanne.

Visst drar det en del men att ett hus andas är bra:

– Och det är inget som inte Lovikkasockar och Helly Hansen kan ordna, säger Susanne och blir full i skratt – för just denna augustidag har hon faktiskt en fiberpälströja på sig – men det är inte husets fel utan den kalla sommarens!

De talar med kärlek i rösten om huset men nu är det likaväl snart dags för ett nytt, okänt kapitel i Balundstorps historia. Efter moget övervägande har delägarna kommit fram till att huset ska säljas. Det ligger ute hos en mäklarsajt, med skog och allt.

– Vi har vetat att vi måste sälja. Det är mycket som behöver göras och vi är sex delägare, säger Suzanne.

– Det känns ju sorgligt, säger Gunilla. Det har varit i släkten så länge.

Nu väntar de med spänning på att rätt person ska dyka upp. Drömmen är förstås att pärlan ska få fortsätta skimra och skogen omkring susa vidare. Sen återstår att se var Suzanne slår ner bopålarna härnäst. Ett är säkert:

– Jag kommer aldrig att hitta något som slår den här känslan.