2016-04-18 17:42

2016-04-18 17:43

Kulturens riddare dukade upp till fest

FILIPSTAD: Med musik, fika och öppna sinnen höll Kulturbomben vårfest

Generationsöverskridande, förenande och utvecklande. Kultur är ett brett utryck inom vars ramar alla får plats.
Med musik, fiskdamm och fika var det just detta som föreningen Kulturbombens vårfest visade prov på.

De ville göra något för stipendiepengarna de prisats med från Filipstads kommun, något som kom alla till gagn. Och då förra årets Stö(l)dgala (som hölls för att samla in pengar för att kunna ersätta den ljudanläggning som stals från föreningen) blev en sådan stor succé, bestämde sig Kulturbomben för att arrangera en vårfest i samma anda.

I lördags var den stora dagen kommen. Ända ut i Trastgårdens trapphus hördes sorlet, skratten och musiken.

– Vi hoppas att alla ska trivas här tillsammans och ha roligt! förkunnade Bettina Norrman från scenen innan hon och musikkollegan Benny Granberg drog igång första akten av eftermiddagens gedigna underhållningsprogram.

Paret lockade sedan publiken till intensiva applåder med sina klassiska, humoristiska och rörande visor.

I ett intilliggande rum hade John Ridell, Henrik Ridell, Björn Ridell och Joakim Lambertsson, också han på plats för att sjunga och spela, slagit sig ner i en soffa för en gemytlig fikastund.

– Det är trevligt, kul att gå hit och träffas lite, tycker John som får medhåll av de andra.

När själva föreningen Kulturbomben, dess verk och ståndpunkt, kommer på tal säger Joakim:

– Kultur är viktigt. Vi är lite som riddare för kulturen i vår förening. Det behövs i vår kommun.

Hur länge dessa riddare tappert kämpat på är dock svårt att svara på. Pia Skoglund, en av de drivande eldsjälarna, berättar att Kulturbomben funnits som föreningen sedan 2001, ungefär.

– Det kan ha varit 2002 också. Men vi har hållit på mycket längre än så. Allt började väl egentligen med att vi ville visa att det inte bara behövde vara karuseller och rostfria saker på Oxhälja.

Pia berättar att föreningens syfte sedan dess har varit att lyfta fram den lokala kulturen och anordna arrangemang som står utan för allt annat.

– Kultur är ju så himla brett och det är precis så som vi vill vara, vi har ingen speciell inriktning. Kultur innefattar även så mycket, det är hur vi är, hur vi utrycker oss...

Att det behövs riddare som värnar om allt som faller inom kulturens vida ramar, är ingen tvekan anser Pia.

– Om jag ska vara ärlig är kulturen verkligen åsidosatt i vår kommun – vi har ju inte ens någon kulturnämnd! Ingen medveten kulturplan.

Utifrån kommentarer och respons från invånarna, tycker dock Pia att det verkar som om föreningen startat positiva vindar för kulturen i kommunen.

– Ett år när vi inte var med på Oxhälja var det mycket folk som sa att de tyckte det var synd, då började man ju tänka att det här faktiskt betyder en hel del för de som brukar vara med på våra arrangemang.

Ytterligare en häftig effekt av kulturens många gånger förenande band är, menar Pia, att den knyter samman människor över generationer. Och bara genom att se sig omkring denna lördag på Trastgården, får påståendet fäste.

Medan de minsta rusar för att hinna först till fiskdammen sitter de som fått lite mer spår i huden och förnöjsamt dricker kaffe, samspråkar eller bara njuter av musiken som aldrig upphör att strömma ur den stora salen.

De ville göra något för stipendiepengarna de prisats med från Filipstads kommun, något som kom alla till gagn. Och då förra årets Stö(l)dgala (som hölls för att samla in pengar för att kunna ersätta den ljudanläggning som stals från föreningen) blev en sådan stor succé, bestämde sig Kulturbomben för att arrangera en vårfest i samma anda.

I lördags var den stora dagen kommen. Ända ut i Trastgårdens trapphus hördes sorlet, skratten och musiken.

– Vi hoppas att alla ska trivas här tillsammans och ha roligt! förkunnade Bettina Norrman från scenen innan hon och musikkollegan Benny Granberg drog igång första akten av eftermiddagens gedigna underhållningsprogram.

Paret lockade sedan publiken till intensiva applåder med sina klassiska, humoristiska och rörande visor.

I ett intilliggande rum hade John Ridell, Henrik Ridell, Björn Ridell och Joakim Lambertsson, också han på plats för att sjunga och spela, slagit sig ner i en soffa för en gemytlig fikastund.

– Det är trevligt, kul att gå hit och träffas lite, tycker John som får medhåll av de andra.

När själva föreningen Kulturbomben, dess verk och ståndpunkt, kommer på tal säger Joakim:

– Kultur är viktigt. Vi är lite som riddare för kulturen i vår förening. Det behövs i vår kommun.

Hur länge dessa riddare tappert kämpat på är dock svårt att svara på. Pia Skoglund, en av de drivande eldsjälarna, berättar att Kulturbomben funnits som föreningen sedan 2001, ungefär.

– Det kan ha varit 2002 också. Men vi har hållit på mycket längre än så. Allt började väl egentligen med att vi ville visa att det inte bara behövde vara karuseller och rostfria saker på Oxhälja.

Pia berättar att föreningens syfte sedan dess har varit att lyfta fram den lokala kulturen och anordna arrangemang som står utan för allt annat.

– Kultur är ju så himla brett och det är precis så som vi vill vara, vi har ingen speciell inriktning. Kultur innefattar även så mycket, det är hur vi är, hur vi utrycker oss...

Att det behövs riddare som värnar om allt som faller inom kulturens vida ramar, är ingen tvekan anser Pia.

– Om jag ska vara ärlig är kulturen verkligen åsidosatt i vår kommun – vi har ju inte ens någon kulturnämnd! Ingen medveten kulturplan.

Utifrån kommentarer och respons från invånarna, tycker dock Pia att det verkar som om föreningen startat positiva vindar för kulturen i kommunen.

– Ett år när vi inte var med på Oxhälja var det mycket folk som sa att de tyckte det var synd, då började man ju tänka att det här faktiskt betyder en hel del för de som brukar vara med på våra arrangemang.

Ytterligare en häftig effekt av kulturens många gånger förenande band är, menar Pia, att den knyter samman människor över generationer. Och bara genom att se sig omkring denna lördag på Trastgården, får påståendet fäste.

Medan de minsta rusar för att hinna först till fiskdammen sitter de som fått lite mer spår i huden och förnöjsamt dricker kaffe, samspråkar eller bara njuter av musiken som aldrig upphör att strömma ur den stora salen.