2016-03-18 09:51

2016-03-18 09:51

Kjell och Janne hälsar välkommen

FILIPSTAD: Foto och måleri möts i gemensam utställning

Kjell Ekman har fotograferat Filipstad sedan slutet av 50-talet. Janne Samuelsson målar människor och miljöer ur fantasin.
Nu möts de i en gemensam utställning, i Välkomsthuset vid genomfarten. Men publiken får vara på hugget – utställningen är öppen denna helg, och endast denna helg.

Välkomsthuset är före detta församlingshemmet, tidigare gult, numera vitt. På andra våningen i huset har fotografen Kjell Ekman och målande konstnären Janne Samuelsson nu satt upp sina bilder i en välfylld utställning.

Där hänger Kjell Ekmans fotografier, som mestadels visar människor och stadsmiljöer från Filipstad.

Där hänger också Janne Samuelssons underfundiga målningar, ofta med coola typer som motiv.

Kjell Ekman skapar i svartvitt medan Janne Samuelsson skapat sin egen färgskala, som på något vis lyckas vara både dämpad och vibrerande stark samtidigt.

Båda har varit verksamma länge i den lilla Bergslagsstaden, men det här blir första gången de ställer ut tillsammans.

På sätt och vis är de olika; de är från olika generationer och skapar i skilda tekniker, men det går också lätt att hitta gemensamma nämnare. Som att de har öga för detaljer, och så är det något med stämningen i bilderna:

– Jag gillar ju blues och jag tycker det är väldigt mycket blues i Jannes tavlor, säger Kjell.

Kanske kan man säga att också Kjells foton har en blues-ton:

– När man ser hans Filipstadsbilder ser man att han inte värjde för det som var skamfilat. Det är ingen idyll – ingen vykortssmet, säger Janne.

– Det är mycket känsla i det slitna och det finns alltid en historia i det, säger Kjell.

Visst kan gamla Filipstadsbor återupptäcka gamla hus och miljöer, men fotona ger mer än nostalgi. Det är bra bilder också. Man behöver inte ens vara från Filipstad för att tycka om dem.

Nog har Kjell sina åsikter om vad som hänt i Filipstad genom åren, men bilderna ger inga pekpinnar.

– Jag slutade fotografera Filipstad 1970 när de började riva så mycket. Jag tog naturbilder då i stället. Allt kan inte sparas, men jag tycker att de hade kunnat bevara lite mer här. Sedan, 76-77, började jag igen med att fotografera på Åsen, berättar Kjell.

Bilder som berör

Också i Jannes bilder kan man stundom hitta kommentarer till samtiden. Men inte heller han skriver någon på näsan. Snarare tar han en skvätt ironi och en hel del glimt i ögat till hjälp för att belysa fenomen.

– Det är inte politiska pamfletter man målar, men det räcker inte med att det är tjusigt. Det ska vara något som berör, säger han.

Kjell konstaterar att Janne bygger upp sina bilder helt och hållet själv, medan han tar bilder av något som är ”färdigt”. Fast det är väl en sanning med modifikation. Det gäller att ”se” bilderna därute och sedan återstår mycket jobb när han tryckt på knappen.

Väljer mörkrummet

Kjell Ekman fotograferar fortfarande en del, men:

– Mest är jag i mörkrummet och försöker hinna med att kopiera alla negativ jag har.

Det har blivit en hel del, eller med fotografens egna ord rent av en ”jädra massa”, med tanke på att han tog sina första bilder redan i slutet av 50-talet. Och det är det analoga, med film, framkallningsbad och fotopapper som gäller. I mörkrummet kan han göra bilderna så som han vill ha dem.

Men, avslöjar han, han har faktiskt använt dator en gång:

– Jag har scannat in bilder, men inte mina egna utan gamla glasplåtar, avslöjar han. Jag vet hur det går till, men jag har mitt sätt att jobba. Hantverket är roligt!

Nu hälsar de båda välkomna till Välkomsthuset. Men det är bara den här helgen utställningen pågår, så det gäller att passa på:

– Det får räcka! En helg är precis lagom för ett sånt här evenemang, slår Janne fast.

Välkomsthuset är före detta församlingshemmet, tidigare gult, numera vitt. På andra våningen i huset har fotografen Kjell Ekman och målande konstnären Janne Samuelsson nu satt upp sina bilder i en välfylld utställning.

Där hänger Kjell Ekmans fotografier, som mestadels visar människor och stadsmiljöer från Filipstad.

Där hänger också Janne Samuelssons underfundiga målningar, ofta med coola typer som motiv.

Kjell Ekman skapar i svartvitt medan Janne Samuelsson skapat sin egen färgskala, som på något vis lyckas vara både dämpad och vibrerande stark samtidigt.

Båda har varit verksamma länge i den lilla Bergslagsstaden, men det här blir första gången de ställer ut tillsammans.

På sätt och vis är de olika; de är från olika generationer och skapar i skilda tekniker, men det går också lätt att hitta gemensamma nämnare. Som att de har öga för detaljer, och så är det något med stämningen i bilderna:

– Jag gillar ju blues och jag tycker det är väldigt mycket blues i Jannes tavlor, säger Kjell.

Kanske kan man säga att också Kjells foton har en blues-ton:

– När man ser hans Filipstadsbilder ser man att han inte värjde för det som var skamfilat. Det är ingen idyll – ingen vykortssmet, säger Janne.

– Det är mycket känsla i det slitna och det finns alltid en historia i det, säger Kjell.

Visst kan gamla Filipstadsbor återupptäcka gamla hus och miljöer, men fotona ger mer än nostalgi. Det är bra bilder också. Man behöver inte ens vara från Filipstad för att tycka om dem.

Nog har Kjell sina åsikter om vad som hänt i Filipstad genom åren, men bilderna ger inga pekpinnar.

– Jag slutade fotografera Filipstad 1970 när de började riva så mycket. Jag tog naturbilder då i stället. Allt kan inte sparas, men jag tycker att de hade kunnat bevara lite mer här. Sedan, 76-77, började jag igen med att fotografera på Åsen, berättar Kjell.

Bilder som berör

Också i Jannes bilder kan man stundom hitta kommentarer till samtiden. Men inte heller han skriver någon på näsan. Snarare tar han en skvätt ironi och en hel del glimt i ögat till hjälp för att belysa fenomen.

– Det är inte politiska pamfletter man målar, men det räcker inte med att det är tjusigt. Det ska vara något som berör, säger han.

Kjell konstaterar att Janne bygger upp sina bilder helt och hållet själv, medan han tar bilder av något som är ”färdigt”. Fast det är väl en sanning med modifikation. Det gäller att ”se” bilderna därute och sedan återstår mycket jobb när han tryckt på knappen.

Väljer mörkrummet

Kjell Ekman fotograferar fortfarande en del, men:

– Mest är jag i mörkrummet och försöker hinna med att kopiera alla negativ jag har.

Det har blivit en hel del, eller med fotografens egna ord rent av en ”jädra massa”, med tanke på att han tog sina första bilder redan i slutet av 50-talet. Och det är det analoga, med film, framkallningsbad och fotopapper som gäller. I mörkrummet kan han göra bilderna så som han vill ha dem.

Men, avslöjar han, han har faktiskt använt dator en gång:

– Jag har scannat in bilder, men inte mina egna utan gamla glasplåtar, avslöjar han. Jag vet hur det går till, men jag har mitt sätt att jobba. Hantverket är roligt!

Nu hälsar de båda välkomna till Välkomsthuset. Men det är bara den här helgen utställningen pågår, så det gäller att passa på:

– Det får räcka! En helg är precis lagom för ett sånt här evenemang, slår Janne fast.