2016-02-19 16:33

2016-02-19 16:33

Stor sorg efter John

FILIPSTAD: "Det går fortfarande inte att förstå"

– En rolig prick som alla visste vem han var. Han hade vänner överallt.
Så beskriver Carina Nilsson sin pappa John Melin som kvällen den 11 februari mördades på Bronellsgatan.
Insikten om att inget mer kommer bli sig likt börjar infinna sig.

På söndag, den 21 februari, skulle John Melin ha fyllt 61 år.

Planen var att han tillsammans med sin stora familj skulle fira förelsedagen med hembakad tårta.

– Han hade bett Maria att baka en.

Carina Nilsson, dotter till John, slår sig ner vid bordet i lägenhetsköket. Mitt emot sitter Maria Franzén.

– Maria är som en extrasyster för mig, pappa såg henne som en dotter, förklarar Carina.

Sorgen mellan kvinnorna i köket är påtagbar men hålls tyglad av stöttningen de ger varandra.

– Det har gått en vecka sedan pappa mördades men man kan fortfarande inte förstå.

Tankarna och frågorna som snurrar i huvudet är många, svaren få.

– Varför är väl det man undrar mest. Men jag tror inte jag kommer få något svar på det.

Lät uppstressad

För både Carina och Maria kommer kvällen den 11 februari alltid finnas inom dem som ett svart hål.

– John hade varit hemma hos oss samma kväll. Han ville visa min dotter Spångbergsgymnasiet. Jag tyckte det var lite sent för dem att gå då men John insisterade. Han var så glad och pratsam den kvällen, berättar Maria.

Enligt vad hon och Carina sedan fått berättat för sig, var det när John och Marias dotter var på väg hem igen som de stötte på 33-åringen som misstänks ha bragt John om livet.

– Min dotter tyckte att mannen de träffade var lite underlig så hon gick före. När hon sedan ringde till John, kanske en kvart senare, lät han så konstig, liksom uppstressad tyckte hon. Han sa till henne att han var på väg hem till oss då, så vi väntade, säger Maria.

Väntan var dock förgäves, John kom aldrig fram. Kort senare var det ofattbara verklighet. Maria ringde omgående till Carina, båda bor i närheten av där dådet inträffade, och de skyndade till platsen.

– Jag höll på att springa dit i bara pyjamas, allt jag tänkte på var att ta mig dit så fort som möjligt, säger Carina.

När hon kom fram stod polis och ambulans innanför de blåvita avspärrningsbanden.

– Jag frågade en polis om det var min pappa som låg där och tyvärr, sa de, det var det. Helt ofattbart.

Bredvid Johns kropp stod hans rullator, vilken han precis hade börjat använda.

– Han var så glad över den! Han hade annars så ont i benen men med rullatorn fick han inte ont alls, han sprang nästan fram, säger Maria.

Hat och sorg

Både hon, Carina och de äldre barnbarnen översköljs stundtals av den förlamande sorgen, men även av ilska och frustration över att något sådant här kan hända.

– Jag känner hat. Men bara mot han som har gjort det, inte mot hans anhöriga. Det hade kunnat vara någon annan, pappa hade bara otur att han var där just då.

När de pratar om John är det dock de ljusa, härliga minnena som dominerar. Carina och Maria vittnar om en familjekär man som var fenomenal på att berätta sagor.

– Det kommer jag ihåg ända sedan jag var liten, säger Carina och ler åt minnet.

– Han var en händig man som kunde mycket, tyckte om att fixa och dona, säger Maria.

Precis som hos oss alla hade även John saker att tampas med i sitt liv. Det han dock värdesatte allra mest var sina barn, barnbarn, bonusbarnbarn och barnbarnsbarn som han älskade över allt annat.

– Han var omtyckt och snäll, en känd profil här i stan med många vänner.

Tuff tid väntar

Tiden som ligger framför Carina, Maria och deras familjer kommer bli tuff. Värst kommer begravningen att bli, säger Carina.

– Rättegången är jag inte så orolig för, just nu är jag bara så arg så jag skulle vilja se han som gjorde det i ögonen.

Nu måste de dock få tid att landa, tid att känna och tid att förstå. Trots att allt är som det är kommer det ändå att stå en hembakad tårta på bordet på söndag.

– Vi vill ändå fira pappa för att minnas honom.

På söndag, den 21 februari, skulle John Melin ha fyllt 61 år.

Planen var att han tillsammans med sin stora familj skulle fira förelsedagen med hembakad tårta.

– Han hade bett Maria att baka en.

Carina Nilsson, dotter till John, slår sig ner vid bordet i lägenhetsköket. Mitt emot sitter Maria Franzén.

– Maria är som en extrasyster för mig, pappa såg henne som en dotter, förklarar Carina.

Sorgen mellan kvinnorna i köket är påtagbar men hålls tyglad av stöttningen de ger varandra.

– Det har gått en vecka sedan pappa mördades men man kan fortfarande inte förstå.

Tankarna och frågorna som snurrar i huvudet är många, svaren få.

– Varför är väl det man undrar mest. Men jag tror inte jag kommer få något svar på det.

Lät uppstressad

För både Carina och Maria kommer kvällen den 11 februari alltid finnas inom dem som ett svart hål.

– John hade varit hemma hos oss samma kväll. Han ville visa min dotter Spångbergsgymnasiet. Jag tyckte det var lite sent för dem att gå då men John insisterade. Han var så glad och pratsam den kvällen, berättar Maria.

Enligt vad hon och Carina sedan fått berättat för sig, var det när John och Marias dotter var på väg hem igen som de stötte på 33-åringen som misstänks ha bragt John om livet.

– Min dotter tyckte att mannen de träffade var lite underlig så hon gick före. När hon sedan ringde till John, kanske en kvart senare, lät han så konstig, liksom uppstressad tyckte hon. Han sa till henne att han var på väg hem till oss då, så vi väntade, säger Maria.

Väntan var dock förgäves, John kom aldrig fram. Kort senare var det ofattbara verklighet. Maria ringde omgående till Carina, båda bor i närheten av där dådet inträffade, och de skyndade till platsen.

– Jag höll på att springa dit i bara pyjamas, allt jag tänkte på var att ta mig dit så fort som möjligt, säger Carina.

När hon kom fram stod polis och ambulans innanför de blåvita avspärrningsbanden.

– Jag frågade en polis om det var min pappa som låg där och tyvärr, sa de, det var det. Helt ofattbart.

Bredvid Johns kropp stod hans rullator, vilken han precis hade börjat använda.

– Han var så glad över den! Han hade annars så ont i benen men med rullatorn fick han inte ont alls, han sprang nästan fram, säger Maria.

Hat och sorg

Både hon, Carina och de äldre barnbarnen översköljs stundtals av den förlamande sorgen, men även av ilska och frustration över att något sådant här kan hända.

– Jag känner hat. Men bara mot han som har gjort det, inte mot hans anhöriga. Det hade kunnat vara någon annan, pappa hade bara otur att han var där just då.

När de pratar om John är det dock de ljusa, härliga minnena som dominerar. Carina och Maria vittnar om en familjekär man som var fenomenal på att berätta sagor.

– Det kommer jag ihåg ända sedan jag var liten, säger Carina och ler åt minnet.

– Han var en händig man som kunde mycket, tyckte om att fixa och dona, säger Maria.

Precis som hos oss alla hade även John saker att tampas med i sitt liv. Det han dock värdesatte allra mest var sina barn, barnbarn, bonusbarnbarn och barnbarnsbarn som han älskade över allt annat.

– Han var omtyckt och snäll, en känd profil här i stan med många vänner.

Tuff tid väntar

Tiden som ligger framför Carina, Maria och deras familjer kommer bli tuff. Värst kommer begravningen att bli, säger Carina.

– Rättegången är jag inte så orolig för, just nu är jag bara så arg så jag skulle vilja se han som gjorde det i ögonen.

Nu måste de dock få tid att landa, tid att känna och tid att förstå. Trots att allt är som det är kommer det ändå att stå en hembakad tårta på bordet på söndag.

– Vi vill ändå fira pappa för att minnas honom.