2016-02-12 14:14

2016-02-12 14:15

Grannar skärrade

FILIPSTAD: Blev vittnen till insatsen efter knivdådet

Ann-Gret Jörgensen på Bronellsgatan blev ögonvittne till både räddningsinsatsen och polisens första försök att hitta mördaren.
– Det känns obehagligt. Jag känner mig uppriven, säger hon morgonen efter dramat.

Hon satt och såg på teve på torsdagskvällen, när hon hörde ambulanssirener som kom närmare. När hon gick fram till fönstret och tittade, såg hon räddningsinsatsen; ambulanspersonal, poliser, en kvinna som höll en påse dropp, och så någon som låg på marken – och strax bredvid stod en rollator.

– Jag såg hur de höll på för att rädda honom, säger hon. Jag förstod ganska snabbt att det här måste vara något allvarligt.

Hon låter samlad men berättar att hon tycker det känns obehagligt. Medan hon tittade ut mot brottsplatsen såg hon till exempel hur ambulanspersonalen till sist täckte över mannens kropp med ett stycke tyg – hans liv gick inte att rädda.

Men också polisens arbete i området tycker hon skakade om. Hon såg poliser och polishundar och hur hela gårdsområdet söktes av.

– Jag hade vädringsfönstret öppet i köket så jag hörde hur de sökte under mitt fönster. Det var jätteotäckt. Det var inte så lätt att somna sedan i går kväll.

Polisen sökte både högt och lågt.

– Det var som att se en film. Det var hundpatrull med ficklampor och pannlampor. De var uppe på taken här på garagen. De hade stegar med sig och gick upp och tittade, berättar Ann-Gret.

Polisen sökte även igenom källaren, berättar Sten-Åke Berg, som bor i samma hus. Det var han som släppte in poliserna där:

– Jag gick ut på balkongen och frågade om de letade efter något och de frågade mig om jag sett någon springa förbi. Det hade jag inte, men jag berättade att det finns en ytterdörr här som ska låsas automatiskt vid 21, men som ibland inte går i lås. Jag släppte in poliserna i källaren så de kunde söka igenom den, ifall det skulle vara någon som gömt sig där.

Han ser inte brottsplatsen från sitt fönster, men polisarbetet i området såg han från första parkett.

– Det var plastband överallt. Jag förstod att det var något speciellt, eftersom de höll på så intensivt. De var väldigt, väldigt noggranna. De stod länge och lyste och tittade på vissa ställen, berättar han.

Hon satt och såg på teve på torsdagskvällen, när hon hörde ambulanssirener som kom närmare. När hon gick fram till fönstret och tittade, såg hon räddningsinsatsen; ambulanspersonal, poliser, en kvinna som höll en påse dropp, och så någon som låg på marken – och strax bredvid stod en rollator.

– Jag såg hur de höll på för att rädda honom, säger hon. Jag förstod ganska snabbt att det här måste vara något allvarligt.

Hon låter samlad men berättar att hon tycker det känns obehagligt. Medan hon tittade ut mot brottsplatsen såg hon till exempel hur ambulanspersonalen till sist täckte över mannens kropp med ett stycke tyg – hans liv gick inte att rädda.

Men också polisens arbete i området tycker hon skakade om. Hon såg poliser och polishundar och hur hela gårdsområdet söktes av.

– Jag hade vädringsfönstret öppet i köket så jag hörde hur de sökte under mitt fönster. Det var jätteotäckt. Det var inte så lätt att somna sedan i går kväll.

Polisen sökte både högt och lågt.

– Det var som att se en film. Det var hundpatrull med ficklampor och pannlampor. De var uppe på taken här på garagen. De hade stegar med sig och gick upp och tittade, berättar Ann-Gret.

Polisen sökte även igenom källaren, berättar Sten-Åke Berg, som bor i samma hus. Det var han som släppte in poliserna där:

– Jag gick ut på balkongen och frågade om de letade efter något och de frågade mig om jag sett någon springa förbi. Det hade jag inte, men jag berättade att det finns en ytterdörr här som ska låsas automatiskt vid 21, men som ibland inte går i lås. Jag släppte in poliserna i källaren så de kunde söka igenom den, ifall det skulle vara någon som gömt sig där.

Han ser inte brottsplatsen från sitt fönster, men polisarbetet i området såg han från första parkett.

– Det var plastband överallt. Jag förstod att det var något speciellt, eftersom de höll på så intensivt. De var väldigt, väldigt noggranna. De stod länge och lyste och tittade på vissa ställen, berättar han.