2016-02-11 06:00

2016-02-11 06:00

"Mitt krig började 1945"

FILIPSTAD: Norges dåliga samvete lyfts fram – Torgeir Pettersen berättar i tv-dokumentär

De kallades tyskebarn – norskfödda barn vars norska mödrar fått barn med tyskar under kriget. Norska samhällets dom var hård mot kvinnorna, men den slog också skoningslöst mot barnen.

Filipstadsbon Torgeir Pettersen är en av dem som drabbades. Han medverkar i en ny dokumentär, Tyskungarna - barn av de hatade, som sänds i SVT på torsdagskvällen.

I maj 1945 kom freden. Andra världskriget var slut och det firades.

Sommaren 1945 föddes Torgeir. Men hans barndomsår präglades inte av fred, frihet och glädje, tvärtom.

– Mitt krig började 1945, berättar Torgeir.

Anledningen: han var frukten av ett förhållande mellan en norsk kvinna och en tysk soldat. Norge hade varit ockuperat av tyskarna; nu var ockupationen bruten, tyskarna besegrade och allt som hade med dem att göra skulle ut.

Kvinnorna som varit ihop med tyskar straffades benhårt av det norska samhället. De blev trakasserade, i flera fall internerade och sedan allmänt utstötta från samhällsgemenskapen.

Också barnen, frukterna av kärlek mellan tyska soldater och norska kvinnor, drabbades hårt.

För Torgeirs del handlade om förföljelser av olika slag under många år. I skolan blev han slagen, mobbad, hånad och fick inget stöd i vuxenvärlden.

– Jag fick slåss och alla var på mig.

Han utsattes för flera sexuella övergrepp och någon riktig rättvisa fanns inte.

Som 15-16-åring lämnade han Norge, åkte till Sverige och gick till sjöss. Det gick bra – tills norska sjömanskollegor kom på hans ursprung. ”Tyskungarna” straffades även där.

– De pissade på oss och slog oss. Motståndsrörelsen i Norge eldade på det här hela tiden också, säger han.

Inte var det lättare för hans mamma. Den tyska kärleken försvann och kvar i Norge blev hon, utstött ur samhället, utan barnbidrag för sonen, ständigt utsatt för ringaktning från andra norrmän.

– Det var meningen att min mamma skulle följa med min pappa när han blev utvisad från Norge. Först fick han straffarbete; han röjde minor. Efter det blev han hemskickad till Tyskland. Men det var så dåligt i Tyskland efter kriget så vi blev kvar.

Torgeirs mamma berättade nästan ingenting alls om vad hon fick utstå efter kriget.

– Men hon måste ha haft det svårt, säger Torgeir.

Torgeir hann aldrig träffa sin far. Men han hyser inget agg, vare sig mot honom eller mot sin mor, som inte heller är i livet längre. Han berättar att många ”tyskebarn” vänt sig mot sina mödrar, men även om han också gjorde det ibland i yngre år, är det nu med kärlek han talar om sin mor.

Han tycker att samhället i stort också borde ha haft större förståelse för att unga kvinnor och män även i en krigssituation kan falla för varandra.

– Han var med i den tyska armén, utkommenderad som alla andra. Han var en vanlig soldat. De träffades och blev kära. Kärlek är väl världsomfattande; det finns inga gränser, säger han.

Han har dock inget större hopp om att Norge och norrmännen ska göra upp med det förflutna.

– De väntar tills vi dör allihop. När vi dött sopar de igen skiten. Det sitter så djupt rotat. Den roten går inte bort förrän vi är döda. Det hjälper inte vad politikerna snackar. De säger det inte rent ut att det är rätt åt oss, men de menar väl så. Norska folket har dömt oss, det är bara så.

Flera ”tyskebarn” har drivit processer mot norska staten. Torgeir Pettersen var med och drev sitt fall till EU-domstoien i Strasbourg. Där blev det nedslående besked: de tyckte att för många år passerat, berättar han. Sedan stämde han staten.

Han har fått skadestånd och faktiskt även en skriftlig ursäkt av statsministern. Men skadeståndet gjorde inte någon skillnad i sak, vare sig känslomässigt eller rent ekonomiskt:

– Jag fick 50 000 i ersättning från norska staten, men advokaten skulle ha 150 000, berättar Torgeir.

Och en stor grundfråga kvarstår. Hur kunde samhället döma även barnen så hårt? ”Jag kan inte rå för att jag är född” säger en medverkande i Per Anders Rudelius dokumentär ”Tyskungarna - barn av de hatade”.

– Vi är femtekolonnare. De trodde att vi skulle bli ett hot mot det norska samhället. De ville bli av med oss, säger Torgeir och berättar att det till och med fanns ett förslag om att skicka alla ”tyskungar” till Australien.

– Vad skulle de ge sig på efter kriget? Vad fanns kvar efter att de kastat ut alla tyskar? Jo, mödrar och barn.

Att kvinnor straffats efter krigsslutet för samröre med tyskarna är inte unikt för Norge, däremot att deras barn drabbades så hårt, hävdar Torgeir.

– Det är bara i Norge det har hänt.

Men varför?

– De är så satans patriotiska och allt som inte är norskt är skit. De glömmer aldrig heller, säger han.

Ännu i dag kan ”tyskungarna” – som nu uppnått pensionsåldern – få utstå glåpord och elaka kommentarer. Torgier Pettersen tycker inte att det officiella Norge har lyckats göra upp med det här kapitlet i sin historia.

För hans egen del gav den tuffa uppväxten en dålig start i livet och det fick effekter långt upp i åren.

– Jag blev alkoholist så klart. Jag dövade smärtorna med alkohol – tills jag kom underfund med att det fungerar ju inte heller.

Vägen ut gick via LP-stiftelsen och frälsning. Tron gav honom styrkan han aldrig fått del av förut.

– Jag kom underfund med att jag var lika värdefull som alla andra, säger han – en insikt som inte var lätt att erövra efter alla år.

– Jag hade ju fått höra hela livet att jag inte var värd något alls, säger han.

Dokumentären som visas på SVT nu i veckan kommer även att visas i norsk tv. Det blir i april och Torgeir Pettersen ser fram emot att också norrmännen ska få ta del av den här ofta förträngda delen av landets efterkrigshistoria.

Han har varit med i flera artiklar och tv-program förut. Det är många minnen som är jobbiga att tänka på, men han väljer att berätta ändå.

– För att jag hoppas att det inte ska hända en gång till. Det är nog med krig ändå i världen. Det är ju bara att titta på hur det är i Syrien. Många kvinnor där blir våldtagna och det föds säkert barn där också.

Det är en på många sätt skrämmande berättelse som vecklas ut när Torgeir berättar om sin bakgrund, sin barndom och uppväxten. Samtidigt verkar han inte vara varken ett ”offer” eller bitter.

– Nej, då förgås man ju själv. Jag ser positivt på livet i dag. Det är min kristna tro som gjort det.

I maj 1945 kom freden. Andra världskriget var slut och det firades.

Sommaren 1945 föddes Torgeir. Men hans barndomsår präglades inte av fred, frihet och glädje, tvärtom.

– Mitt krig började 1945, berättar Torgeir.

Anledningen: han var frukten av ett förhållande mellan en norsk kvinna och en tysk soldat. Norge hade varit ockuperat av tyskarna; nu var ockupationen bruten, tyskarna besegrade och allt som hade med dem att göra skulle ut.

Kvinnorna som varit ihop med tyskar straffades benhårt av det norska samhället. De blev trakasserade, i flera fall internerade och sedan allmänt utstötta från samhällsgemenskapen.

Också barnen, frukterna av kärlek mellan tyska soldater och norska kvinnor, drabbades hårt.

För Torgeirs del handlade om förföljelser av olika slag under många år. I skolan blev han slagen, mobbad, hånad och fick inget stöd i vuxenvärlden.

– Jag fick slåss och alla var på mig.

Han utsattes för flera sexuella övergrepp och någon riktig rättvisa fanns inte.

Som 15-16-åring lämnade han Norge, åkte till Sverige och gick till sjöss. Det gick bra – tills norska sjömanskollegor kom på hans ursprung. ”Tyskungarna” straffades även där.

– De pissade på oss och slog oss. Motståndsrörelsen i Norge eldade på det här hela tiden också, säger han.

Inte var det lättare för hans mamma. Den tyska kärleken försvann och kvar i Norge blev hon, utstött ur samhället, utan barnbidrag för sonen, ständigt utsatt för ringaktning från andra norrmän.

– Det var meningen att min mamma skulle följa med min pappa när han blev utvisad från Norge. Först fick han straffarbete; han röjde minor. Efter det blev han hemskickad till Tyskland. Men det var så dåligt i Tyskland efter kriget så vi blev kvar.

Torgeirs mamma berättade nästan ingenting alls om vad hon fick utstå efter kriget.

– Men hon måste ha haft det svårt, säger Torgeir.

Torgeir hann aldrig träffa sin far. Men han hyser inget agg, vare sig mot honom eller mot sin mor, som inte heller är i livet längre. Han berättar att många ”tyskebarn” vänt sig mot sina mödrar, men även om han också gjorde det ibland i yngre år, är det nu med kärlek han talar om sin mor.

Han tycker att samhället i stort också borde ha haft större förståelse för att unga kvinnor och män även i en krigssituation kan falla för varandra.

– Han var med i den tyska armén, utkommenderad som alla andra. Han var en vanlig soldat. De träffades och blev kära. Kärlek är väl världsomfattande; det finns inga gränser, säger han.

Han har dock inget större hopp om att Norge och norrmännen ska göra upp med det förflutna.

– De väntar tills vi dör allihop. När vi dött sopar de igen skiten. Det sitter så djupt rotat. Den roten går inte bort förrän vi är döda. Det hjälper inte vad politikerna snackar. De säger det inte rent ut att det är rätt åt oss, men de menar väl så. Norska folket har dömt oss, det är bara så.

Flera ”tyskebarn” har drivit processer mot norska staten. Torgeir Pettersen var med och drev sitt fall till EU-domstoien i Strasbourg. Där blev det nedslående besked: de tyckte att för många år passerat, berättar han. Sedan stämde han staten.

Han har fått skadestånd och faktiskt även en skriftlig ursäkt av statsministern. Men skadeståndet gjorde inte någon skillnad i sak, vare sig känslomässigt eller rent ekonomiskt:

– Jag fick 50 000 i ersättning från norska staten, men advokaten skulle ha 150 000, berättar Torgeir.

Och en stor grundfråga kvarstår. Hur kunde samhället döma även barnen så hårt? ”Jag kan inte rå för att jag är född” säger en medverkande i Per Anders Rudelius dokumentär ”Tyskungarna - barn av de hatade”.

– Vi är femtekolonnare. De trodde att vi skulle bli ett hot mot det norska samhället. De ville bli av med oss, säger Torgeir och berättar att det till och med fanns ett förslag om att skicka alla ”tyskungar” till Australien.

– Vad skulle de ge sig på efter kriget? Vad fanns kvar efter att de kastat ut alla tyskar? Jo, mödrar och barn.

Att kvinnor straffats efter krigsslutet för samröre med tyskarna är inte unikt för Norge, däremot att deras barn drabbades så hårt, hävdar Torgeir.

– Det är bara i Norge det har hänt.

Men varför?

– De är så satans patriotiska och allt som inte är norskt är skit. De glömmer aldrig heller, säger han.

Ännu i dag kan ”tyskungarna” – som nu uppnått pensionsåldern – få utstå glåpord och elaka kommentarer. Torgier Pettersen tycker inte att det officiella Norge har lyckats göra upp med det här kapitlet i sin historia.

För hans egen del gav den tuffa uppväxten en dålig start i livet och det fick effekter långt upp i åren.

– Jag blev alkoholist så klart. Jag dövade smärtorna med alkohol – tills jag kom underfund med att det fungerar ju inte heller.

Vägen ut gick via LP-stiftelsen och frälsning. Tron gav honom styrkan han aldrig fått del av förut.

– Jag kom underfund med att jag var lika värdefull som alla andra, säger han – en insikt som inte var lätt att erövra efter alla år.

– Jag hade ju fått höra hela livet att jag inte var värd något alls, säger han.

Dokumentären som visas på SVT nu i veckan kommer även att visas i norsk tv. Det blir i april och Torgeir Pettersen ser fram emot att också norrmännen ska få ta del av den här ofta förträngda delen av landets efterkrigshistoria.

Han har varit med i flera artiklar och tv-program förut. Det är många minnen som är jobbiga att tänka på, men han väljer att berätta ändå.

– För att jag hoppas att det inte ska hända en gång till. Det är nog med krig ändå i världen. Det är ju bara att titta på hur det är i Syrien. Många kvinnor där blir våldtagna och det föds säkert barn där också.

Det är en på många sätt skrämmande berättelse som vecklas ut när Torgeir berättar om sin bakgrund, sin barndom och uppväxten. Samtidigt verkar han inte vara varken ett ”offer” eller bitter.

– Nej, då förgås man ju själv. Jag ser positivt på livet i dag. Det är min kristna tro som gjort det.