2016-02-06 06:00

2016-02-06 06:00

Kreativa och färgstarka damer

FILIPSTAD: Munkfors- och Sunnekonstnärer ställer ut

Fyra vänner, fyra olika stilar men med ett och samma stora intresse – att måla. Den nya utställningen på Museet Kvarnen är en färgsprakande uppvisning fylld med glädje och skaparlust.

I skapandet ryms spår av den egna personen – den ena målar detaljrikt, den andra mer flytande. Den tredje med stor variation och den fjärde med en rik färgförståelse. Mitt i allt det egna finns dock den stora gemensamma nämnaren – glädjen och friheten i att kunna låta penseln, liksom tankarna, löpa fritt .

– Måla är som terapi, förklarar Lena-Pia Ericsson.

Det är på hennes initiativ som vännerna från Munkfors och Sunne håller utställning på Museet Kvarnen. Med start från i dag, lördag, kommer besökarna kunna njuta av framför allt vacker akvarellkonst frambringad av Ingegerd Mårtensson, Gudrun Boström, Ing-Britt Nilsson och Lena-Pia Ericsson själv.

– Vi har målat ihop i olika konstellationer länge, säger Gudrun.

När konstnärerna (ett substantiv de själva gärna sätter ”hobby” framför) träffas för att måla upphör tid och rum, många timmar kan med lätthet passera. Att måla tillsammans, att vara i sin egna kreativa värld men ändå inte vara själv i sitt skapande, är något de alla värdesätter. De är bra på att hylla varandra men även på att ge konstruktiv kritik.

– Vi är inte rädda att säga till varandra vad vi tycker. Sedan är det väldigt socialt också, det är roligt att träffas, säger Gudrun.

– Efter att vi målat kan vi lägga ut bilderna på golvet för att granska dem. Då kan man säga – den här frimärksstora biten gjorde du riktigt bra! säger Ingegerd och får ett medhållande skratt.

Ingegerd får fler instämmande nickningar när hon berättar att beslutet att börja måla tavlor är ett av de bästa hon fattat.

– Det var 1995. Och det är det roligaste jag gjort någon gång!

För Ingegerd, Lena-Pia och Gudrun är det framför allt akvarellkonst som gäller medan Ing-Britt växlar mer mellan olika tekniker.

– Jag började med olja, på något sätt tycker jag det blir så levande att måla på det sättet. Efter det övergick jag till akryl, berättar Ing-Britt.

Alla fyra har gått i lära hos flera stora målare, en del mer omtalade än andra. Många visa lärdomar har de fått med sig från bland andra Konstantin Serkhov, Sven-Åke Modin och Arne Isacsson. Ett gott råd, som även är en viktig del i processen, är att inte övermåla en tavla – helt enkelt att sluta dutta.

– Efter jag träffade Arne Isacsson blev jag helt såld på akvarell! Han visade hur man kan blanda färger och lärde att man inte kan dirigera akvarell så som man dirigerar olja – det är färgerna som bestämmer. Isacsson var en fantastisk pedagog, menar Ingegerd.

Något de fyra vännerna också lärt sig med tiden är att vissa verk behöver lite tid på sig att växa, eller rättare sagt mogna. Bland det 70-tal tavlor som häger innanför Kvanens väggar finns en och annan skapelse som först avfärdats av konstnären, glömts bort, hittats och sedan setts med nya ögon.

– Något man kasserat förut kan man plocka fram och se att det visst är riktigt bra, säger Ingegerd.

Även om det är Ingegerd som sätter ord på det, instämmer de andra konstnärerna i att det inte är målandet som är målet utan själva resan dit. Och att nu få visa upp en del av sin konstnärliga färd just i Filipstad är roligt och speciellt, inte minst för Lena-Pia och Gudrun som har sina rötter i dessa trakter.

– Det vore ju verkligen kul om det kom förbi någon man känner igen!

I skapandet ryms spår av den egna personen – den ena målar detaljrikt, den andra mer flytande. Den tredje med stor variation och den fjärde med en rik färgförståelse. Mitt i allt det egna finns dock den stora gemensamma nämnaren – glädjen och friheten i att kunna låta penseln, liksom tankarna, löpa fritt .

– Måla är som terapi, förklarar Lena-Pia Ericsson.

Det är på hennes initiativ som vännerna från Munkfors och Sunne håller utställning på Museet Kvarnen. Med start från i dag, lördag, kommer besökarna kunna njuta av framför allt vacker akvarellkonst frambringad av Ingegerd Mårtensson, Gudrun Boström, Ing-Britt Nilsson och Lena-Pia Ericsson själv.

– Vi har målat ihop i olika konstellationer länge, säger Gudrun.

När konstnärerna (ett substantiv de själva gärna sätter ”hobby” framför) träffas för att måla upphör tid och rum, många timmar kan med lätthet passera. Att måla tillsammans, att vara i sin egna kreativa värld men ändå inte vara själv i sitt skapande, är något de alla värdesätter. De är bra på att hylla varandra men även på att ge konstruktiv kritik.

– Vi är inte rädda att säga till varandra vad vi tycker. Sedan är det väldigt socialt också, det är roligt att träffas, säger Gudrun.

– Efter att vi målat kan vi lägga ut bilderna på golvet för att granska dem. Då kan man säga – den här frimärksstora biten gjorde du riktigt bra! säger Ingegerd och får ett medhållande skratt.

Ingegerd får fler instämmande nickningar när hon berättar att beslutet att börja måla tavlor är ett av de bästa hon fattat.

– Det var 1995. Och det är det roligaste jag gjort någon gång!

För Ingegerd, Lena-Pia och Gudrun är det framför allt akvarellkonst som gäller medan Ing-Britt växlar mer mellan olika tekniker.

– Jag började med olja, på något sätt tycker jag det blir så levande att måla på det sättet. Efter det övergick jag till akryl, berättar Ing-Britt.

Alla fyra har gått i lära hos flera stora målare, en del mer omtalade än andra. Många visa lärdomar har de fått med sig från bland andra Konstantin Serkhov, Sven-Åke Modin och Arne Isacsson. Ett gott råd, som även är en viktig del i processen, är att inte övermåla en tavla – helt enkelt att sluta dutta.

– Efter jag träffade Arne Isacsson blev jag helt såld på akvarell! Han visade hur man kan blanda färger och lärde att man inte kan dirigera akvarell så som man dirigerar olja – det är färgerna som bestämmer. Isacsson var en fantastisk pedagog, menar Ingegerd.

Något de fyra vännerna också lärt sig med tiden är att vissa verk behöver lite tid på sig att växa, eller rättare sagt mogna. Bland det 70-tal tavlor som häger innanför Kvanens väggar finns en och annan skapelse som först avfärdats av konstnären, glömts bort, hittats och sedan setts med nya ögon.

– Något man kasserat förut kan man plocka fram och se att det visst är riktigt bra, säger Ingegerd.

Även om det är Ingegerd som sätter ord på det, instämmer de andra konstnärerna i att det inte är målandet som är målet utan själva resan dit. Och att nu få visa upp en del av sin konstnärliga färd just i Filipstad är roligt och speciellt, inte minst för Lena-Pia och Gudrun som har sina rötter i dessa trakter.

– Det vore ju verkligen kul om det kom förbi någon man känner igen!