2016-01-16 14:00

2016-01-16 14:00

432 000 mil vid ratten

GÅSBORN: "Det lyste i greve Draculas slott när jag åkte i Transylvanien"

I 43 år har Bror-Erik Olsson kört långtradare. 432 000 mil har det blivit bakom ratten och i drygt 30 år sov han i lastbilshytten 3-4 gånger i veckan.
– Det värsta med det var att trots värmen i hytten, så var bädden kall, säger Bengt-Erik Olsson.

Bror-Erik Olsson jobbade ett par år på Lesjöfors AB. I en lokal där hade de en lastbil som Bror-Erik ofta satt i för det var egentligen lastbilschaufför han ville bli.

Självlärd

– Jag satt i den där lastbilen så ofta jag kunde för att lära mig hur den fungerade, berättar Bror-Erik Olsson när FT kommer på besök. 1969 läste jag teorin själv hemma och körde upp med en timmerbil i Ludvika och fick trafikkortet och sedan har jag kört långtradare i 43 år. Totalt har det blivit 432 000 mil på vägarna.

Alltid anställd

I nio år arbetade Bror-Erik Olsson på Juvels Åkeri i Persberg där ha körde malm och kulsinter till hyttorna i Hagfors och Hofors.

– Jag har varit anställd under alla år jag kört långtradare och det har varit bra, säger Bror-Erik. På 1970-talet var det lugnt i trafiken, men sedan dess har det blivit trängre och trängre. De sista 15 åren har det blivit nästan hopplöst på vägarna. Det är ett under att jag inte varit med om någon olycka. Men det har varit nära några gånger.

Tappade bromsarna

Bror-Erik Olsson minns med förskräckelse när lastbilen förlorade bromsarna.

– Det var en morgon när jag var på väg till Sandviken och när jag började åka nerför Kopparbergsbacken gick ett membran sönder, berättar Bror-Erik. Det innebar att jag blev utan broms. Det gick väldigt fort i kurvorna och jag rullade ända upp till kyrkan. Då kan man säga att både jag och andra på vägen hade änglavakt.

Bror-Erik Olsson är berest och det är inte bara de svenska vägarna han kört på.

– I början på 1980-talet körda jag pappersrullar från Åmotfors till Pampela och Tammerfors, säger Bror-Erik Olsson och fortsätter:

– Jag körde även djurhudar från Stockholm till Lappenranta i Finland som sedan skulle vidare till Ryssland och där fick jag med kalk tillbaka till Grycksbo pappersbruk och Skoghall. Att det blivit många mil beror på olika orsaker. En gång skulle jag köra plåtrullar till Helsingfors och fick höra att det var färjestrejk. Då var det bara att dra i väg norrut på E4:an via Haparanda och Tornio och det blev 100 mil. Sedan skulle lasten ner till Helsingfors och det blev 90 mil till.

Lions och Röda Korset

I början på 1990-talet körde Bror-Erik Olsson hjälpsändningar för Lions och Röda Korset ner till Rumänien. Resor som fått Bror-Erik att bli ödmjuk.

– Det Lions och Röda Korset i Hällefors som ville att jag skulle köra hjälpsändningar till Rumänien, berättar Bror-Erik. Första resan gjorde jag tillsammans med Kent Grängstedt. Vi hade en följebil med oss med sex personer. Det var elektriker, lärare och representanter från Lions och Röda Korset.

Det lyste i slottet

Resan tog 14 timmar på dåliga och kurviga vägar och under tiden de hade ett måltidsuppehåll vräkte det ner blötsnö.

– Det blev en spännande fortsättning på resan när vi åkte i det slingriga bergsmassivet i Transsylvanien, säger Bror-Erik. Vägarna var slingriga och utanför det 20 centimeter höga vägräcket var det stup på flera hundra meter. Vi kunde i alla fall se att det lyste i Draculas slott.

Fastbundna

Målet för resan var ett barnhem i Gorabia, något som fick Bror-Erik att inte må så bra.

– Vi hade med oss tvättmaskiner, tv och video, leksaker och kläder till barnen som bodde där, säger Bror-Erik. Det var barn mellan 1-18 år. De små barnen var fastbundna i rostiga järnsängar och jag mådde inte bra av att se det. Jag knöt lös en lite tjej på ett par år och hon blev väldigt glad och gick efter mig hela dagen.

Bror-Erik berättar att när de sedan skulle äta fanns det inte tallrikar till alla, utan de sköt de tallrikar som fanns mellan sig, så att alls skulle få en bit mat.

– De synerna finns kvar hos mig och man känner sig tacksam över att bo i Sverige, säger Bror-Erik. Man blir ödmjuk.

Bror-Erik Olsson jobbade ett par år på Lesjöfors AB. I en lokal där hade de en lastbil som Bror-Erik ofta satt i för det var egentligen lastbilschaufför han ville bli.

Självlärd

– Jag satt i den där lastbilen så ofta jag kunde för att lära mig hur den fungerade, berättar Bror-Erik Olsson när FT kommer på besök. 1969 läste jag teorin själv hemma och körde upp med en timmerbil i Ludvika och fick trafikkortet och sedan har jag kört långtradare i 43 år. Totalt har det blivit 432 000 mil på vägarna.

Alltid anställd

I nio år arbetade Bror-Erik Olsson på Juvels Åkeri i Persberg där ha körde malm och kulsinter till hyttorna i Hagfors och Hofors.

– Jag har varit anställd under alla år jag kört långtradare och det har varit bra, säger Bror-Erik. På 1970-talet var det lugnt i trafiken, men sedan dess har det blivit trängre och trängre. De sista 15 åren har det blivit nästan hopplöst på vägarna. Det är ett under att jag inte varit med om någon olycka. Men det har varit nära några gånger.

Tappade bromsarna

Bror-Erik Olsson minns med förskräckelse när lastbilen förlorade bromsarna.

– Det var en morgon när jag var på väg till Sandviken och när jag började åka nerför Kopparbergsbacken gick ett membran sönder, berättar Bror-Erik. Det innebar att jag blev utan broms. Det gick väldigt fort i kurvorna och jag rullade ända upp till kyrkan. Då kan man säga att både jag och andra på vägen hade änglavakt.

Bror-Erik Olsson är berest och det är inte bara de svenska vägarna han kört på.

– I början på 1980-talet körda jag pappersrullar från Åmotfors till Pampela och Tammerfors, säger Bror-Erik Olsson och fortsätter:

– Jag körde även djurhudar från Stockholm till Lappenranta i Finland som sedan skulle vidare till Ryssland och där fick jag med kalk tillbaka till Grycksbo pappersbruk och Skoghall. Att det blivit många mil beror på olika orsaker. En gång skulle jag köra plåtrullar till Helsingfors och fick höra att det var färjestrejk. Då var det bara att dra i väg norrut på E4:an via Haparanda och Tornio och det blev 100 mil. Sedan skulle lasten ner till Helsingfors och det blev 90 mil till.

Lions och Röda Korset

I början på 1990-talet körde Bror-Erik Olsson hjälpsändningar för Lions och Röda Korset ner till Rumänien. Resor som fått Bror-Erik att bli ödmjuk.

– Det Lions och Röda Korset i Hällefors som ville att jag skulle köra hjälpsändningar till Rumänien, berättar Bror-Erik. Första resan gjorde jag tillsammans med Kent Grängstedt. Vi hade en följebil med oss med sex personer. Det var elektriker, lärare och representanter från Lions och Röda Korset.

Det lyste i slottet

Resan tog 14 timmar på dåliga och kurviga vägar och under tiden de hade ett måltidsuppehåll vräkte det ner blötsnö.

– Det blev en spännande fortsättning på resan när vi åkte i det slingriga bergsmassivet i Transsylvanien, säger Bror-Erik. Vägarna var slingriga och utanför det 20 centimeter höga vägräcket var det stup på flera hundra meter. Vi kunde i alla fall se att det lyste i Draculas slott.

Fastbundna

Målet för resan var ett barnhem i Gorabia, något som fick Bror-Erik att inte må så bra.

– Vi hade med oss tvättmaskiner, tv och video, leksaker och kläder till barnen som bodde där, säger Bror-Erik. Det var barn mellan 1-18 år. De små barnen var fastbundna i rostiga järnsängar och jag mådde inte bra av att se det. Jag knöt lös en lite tjej på ett par år och hon blev väldigt glad och gick efter mig hela dagen.

Bror-Erik berättar att när de sedan skulle äta fanns det inte tallrikar till alla, utan de sköt de tallrikar som fanns mellan sig, så att alls skulle få en bit mat.

– De synerna finns kvar hos mig och man känner sig tacksam över att bo i Sverige, säger Bror-Erik. Man blir ödmjuk.