Julien från Schweiz åkte till Rya för att finna rytmen i sin själ

Inte nog med detta. Texten var skriven på franska: Café la Station de Train med tillägget No WiFi. No telefon, vilket väl inte bidrog till att minska förvåningen. Skylten satt uppe en knapp vecka, och den som stannade och tog reda på fakta fick sin förklaring. Och kaffe.

Den fyra mil långa vägen har genom tiderna haft mycket stor betydelse som förbindelseled mellan bygderna kring Klarälven och Västerdalälven. Mitt på sträckningen finns Rya, ett tidigare säterställe som visserligen ligger på Dalasidan men som brukats av folk från Dalby.

Nära Rya rinner älven Femtan som bär sjön Femtens vatten ner till Klarälven. Där, strax väster om Ryas fäbodar, fanns från 1760-talet och ett femtiotal år framåt ett järnbruk, Femtåfors bruk, ej att förväxla med Femtå bruk i Klarälvdalen. Att ett järnbruk blev förlagt hit beror på att det fanns god tillgång på myrmalm. Olof Hampus har fått fram uppgifter om att Rya före brukets tid var ett värmländskt torp.

Även efter järnbrukets tid var Rya en viktig plats för vägfarande mellan Dalarna och Klarälvdalen och vidare mot Norge. De flesta vägarna över skogen var enkla klövjestigar, medan den viktigaste färdvägen gick över Rya och benämndes den stora vintervägen. Här färdades timmerkörare, hästhandlare och handelsmän, och Ryans fäbod var lämpligt natthärbärge. Trafiken var intensiv på den tid den mesta handeln företogs på marknader. Varor som transporterades för försäljning eller bytesaffärer kunde vara smidesvaror som liar, hästskor och spik, och dalkarlarna hämtade hästar så långt bort som i Gudbrandsdalen. Stora hästkaravaner drog då fram förbi Rya. Ett stort färdstall kunde ta emot upp till 30-talet hästar. Där måste ha gått livligt till ibland på den nu så stilla platsen.

Mycket timmer fraktades över Rya till flottning på Klarälvens vattensystem, och handeln var en tid så omfattande att en timmeruppköpare hade sitt tillhåll i Rya. Andra bofasta har också funnits där, så litet mer än en säter har det varit. 1855 flyttade Per Amundsson från Likenäs dit som nygift och odlade upp myrmarkerna. Han hade en stor kreatursbesättning och byggde ett stort bostadshus, som sedan blev flyttat till Likenäs, kallat Ryanäs. Familjen bodde kvar i Rya till in på 1890-talet. Allt enligt Hampus.

Säterdriften var igång till 1950-talet, därefter följde en period med populära säterfester. Då var också bilväg utbyggd hela sträckan Västra Fors – Likenäs.

Omkring 1910 stakades en järnvägslinje som via Nordvärmland skulle förbinda Dalarna med Flisa i Norge. Den (alltför) förutseende Tran-Bengt Jönsson från Transtrand i Dalby timrade då upp stommen till en stuga, där han tänkte starta ett kafé. Planerna föll då det inte blev något järnvägsbygge, men huset byggdes klart.

Då börjar vi närma oss förklaringen till den kaféskylt jag nämnde i inledningen. Läsåret 2011–2012 arbetade den unge schweizaren Julien Rey-Sjölund som lärare i franska i Sysslebäck och Stöllet. Hans mor härstammar från Sverige och han ville lära känna den svenska folksjälen, naturen och språket. En stor del av tiden bodde han i ödebyn Rya, då närmast för att finna rytmen i sin egen själ i ensamheten och tystnaden.

Julien kom som en frisk fläkt med sitt sätt att tänka utanför de invanda ramarna och pröva sådant som de flesta nöjer sig med att fundera över. Han genomförde utan föregående träning ett Vasalopp för att få veta hur det kändes och senare en cykeltur till Trondheim över en helg för att prova pilgrimernas väg. Ibland kändes det skönt att fiska en natt eller att sätta sig på en stubbe och spela concertina för fåglarna. Med stort intresse har han också hunnit sätta sig in i bygdens språk och historia.

– Jag tror det är viktigt att prova på ensamheten en tid, säger han själv. Jag trivs med tystnaden. I Rya fick man också prova att klara sig utan större utgifter och utan moderniteter. Telefon och WiFi fungerade inte där, och det kan faktiskt upplevas som en ren lyx i dessa dagar.

Julien hörde talas om de gamla planerna på järnväg förbi Rya och att huset han hyrde var uppfört som järnvägskafé. Nu var tiden kommen. Han satte upp kaféskylt (på sitt eget språk), laddade kaffekokaren och gräddade crêpes. Så inväntade han kafégästerna. På de fyra försöksdagarna hade han fem gäster. Fem förvånade gäster.

– De sa inget, men deras miner sa är han inte klok? säger Julien. Sedan de fått förklaring tyckte de idén var god.

I de delar av Europa som Julien kommer från är kaféerna de naturliga samlingsplatserna, där folk möts i stället för hemma hos varandra. Och visst kunde det vara trevligt att testa. För att inte stöta sig med myndigheterna lät Julien bli att ta betalt. De som ville kunde lägga en slant i en korg. Det blev tillräckligt mycket pengar för att köpa kaffe och en smörgås på cykelturens mål i Trondheim.

Nu är Julien återbördad till Schweiz, varifrån han distansundervisar i franska på Dalarnas högskola samtidigt som han själv distansstuderar på Sorbonne och sysslar med film. Några nya kaféplaner finns inte.

Under älgjakten tog han en tur till Värmland. Han var ju tvungen att uppleva även den delen av den svenska folksjälen.