Gustaf Schröder upplevde en lycklig tid i Dalby
KRÖNIKA
;)
;)
Därför känner jag att jag måste höja rösten och ta honom i försvar. Jag har läst mycket som flutit ur hans penna och har inte sett något som talar för att berättelserna skulle vara lögnaktiga.
Det finns dessutom – tack och lov – uttalanden bevarade från ögonvittnen. Erik Edgren växte upp som granne till den store jägaren då han på 1850-talet bodde i Vingäng i Dalby. I ett brev till hembygdsforskaren och arkitekten Lars Bäckvall berättar Edgren att Gustaf Schröder var en skidlöpare, skytt och jägare av första rang. Hans make i den vägen torde ej vara gott att uppleta. Och – viktigast av allt – han skriver dessutom att allt i böckerna så vitt han kan bedöma är sant och riktigt beskrivet, men att Schröder möjligen ökat längden och vikten på fisken han fångat. Men vilken storfiskare har inte fallit för den frestelsen?
Jaktkamraten, författarpseudonymen Kalle på Udden, har också intygat att Schröders skildringar var autentiska, även om han inte kunde gå i god för att orden fallit si eller så vid de beskrivna händelserna. Huvuddragen var riktigt återgivna.
Det är nog i stället så att det är andra som bättrat på den gode värmlandsjägarens storhet genom överdrivna berättelser. Att han skulle ha stått på trappan till lillstugan i Nedergården och skjutit pipan ur munnen på husbonden som stod på trappan till huvudbyggnaden något tiotal meter därifrån är givetvis en överdrift, som kommit till i beundran av hans skjutskicklighet. En annan överdrift som berättats i Dalby var att han stod uppe på backen, på hia, och utförde samma bedrift på kanske hundra meters avstånd.
Något som kan ha bidragit till ryktet om överdrifter kan vara att Schröder skrev några skönlitterära berättelser om finnskogarna. Där kan man ju inte ställa samma krav på sanningshalt som i de rent dokumentära skildringarna, men missförstånd och sammanblandningar kan ha uppstått i läsekretsen.
För mig var Gustaf Schröder en ögonöppnare. Jag forskade i min egen släkt i Dalby och råkade komma över någon av hans skrifter. Där fanns bekanta namn som jag mött i muntliga berättelser, där fanns helt autentiska uttryck på Dalbymål, där fanns namn på platser, där fanns beskrivningar av finnpörten och sätrar, där fanns beskrivet vad människorna åt, vad de jagade, vad de arbetade med, där fanns umgängesvanor, kommunikationsmedel, ja, en hel skatt som mycket väl beskrev hur mina släktingar och andra i trakten levde på den tiden.
Mycket tack vare Gustaf Schröder gled mitt intresse över från släkthistoria till lokalhistoria, och jag insåg att det var en märkvärdig bygd jag levde i. Jag följde helt enkelt med Gustaf på besök in i 1800-talet.
Jaktintresserad har jag aldrig varit, så därför hade Schröderböckerna inte tidigare lockat mig, men av en händelse öppnade jag en bok – ack, så mycket mer än jakt de innehåller.
Gustaf Schröder köpte den gamla tullstugan i Vingäng och bodde där på 1850-talet. De beskrivna minnena från Dalby är oftast ljusa och detaljrika, och författaren tycks ha upplevt en lycklig tid under sin period där – inte bara med geväret i hand; han blev far åtminstone ett par gånger i bygden innan han fick sig en hustru på annan ort.
Just i år är det 100 år sedan Gustaf Schröder gick ur tiden, och vi har mycket att tacka honom för. Vid en ålder då vanligt folk pensionerar sig satte han sig ner och skrev ner sina minnen i bok efter bok. Då hade han – konstigt nog – bosatt sig i Stockholm, faktiskt i en Östermalmslägenhet i en byggnad som ritats av ovan nämnde Lars Bäckvall.
En sentida Gustaf Schröder skulle man kanske kunna kalla Verner Jonsson i Branäs för. Han var ingen författare men upplevde många jaktäventyr, som skulle kunna fylla flera böcker. Han ropade en gång på en auktion i Sysslebäck in ett gevär som skulle ha tillhört Gustaf Schröder och som har ärvts av sonen Christer. Nu är Christer och flera med honom intresserade av att få bekräftat att detta vapen verkligen tillhört Gustaf Schröder. Verner själv ansåg att det var det mest värdefulla vapnet han hade i sin samling. Enligt vapenkännaren Rolf Johansson i Branäs är det ett vapen som användes på Schröders tid.
Om någon kan kasta nytt ljus över detta gevärs historia och dess koppling till Schröder går det bra att höra av sig till undertecknad (montana.forlag@telia.com) . Den information jag har fått beskriver det som ett dubbelgevär med slätborrade pipor, ca 17 mm diameter, mynningsladdare med slaglås, märke Rubans D’acier från Liège.
