En knippe roliga Värmlandshistorier
KRÖNIKA
;)
Att sätta etiketten humor på en produkt kan vara vanskligt. Humorn är som bäst när den kommer mer oförmodat och överraskande och inte när den ligger under rubriken Humor. Nu tänker jag i alla fall ta risken och i denna krönika släppa några av många historier som jag samlat från min närmiljö. Tanken var en gång att det skulle bli en bok full av roliga Värmlandshistorier, men så har det ännu inte blivit och kommer kanske inte att bli, bland annat av ovan nämnda skäl.
Ett annat hinder har varit att de flesta historierna vid närmare granskning visat sig vara sådana att man helst skulle känna huvudpersonen för att riktigt fatta poängen, och gärna skulle de berättas muntligt.
En känd journalist jag var bekant med sa att en bra story skulle man inte förstöra genom att efterforska sanningshalten för noga. Jag tror att detta hellre kan gälla roliga historier än nyheter, dock har jag för denna krönika noga valt ut historier som jag kan garantera sanningshalten i. De har berättats av personer jag känt väl och som bara i ringa mån och gott syfte kan ha tänjt något litet på sanningen.
Varsågoda, ett litet urval.
En i norra Värmland välkänd glädjespridare var Arvid på Hedbäckmon. Han var mycket slagfärdig och kan kanske ses som Nordvärmlands svar på Elis i Taserud.
När Arvid var inkallad skulle han tas ut som hästskötare och var väl inte så intresserad av detta. Eftersom han kom från en bygd med många timmerkörare blev han tillfrågad om han var van vid hästar. Arvid svarade:
Nej, men jag har en bror som har sett slaga (spåren) efter en.
*
Arvid gick vakt på regementet. Han fick ut två skarpa och fyra lösa skott. Bäst det var fick han se en stor råtta och sköt mot kräket. Dagofficeren kom kutande och frågade vad han sköt på. Arvid pekade på råttan och förklarade: Jag ropade halt fyra gånger, och då inte råttan stannade var jag ju tvungen lyda order och skjuta.
*
Slagfärdigheten hade Arvid möjligen ärvt från sin far Johan. Denne skulle en gång sälja ett kalvskinn till handlaren Janne på Klarabäck, men när han kom till affären med skinnet tyckte Janne att det var ett ynkligt litet skinn. Johan hade snabbt svar på tal:
Det räckte i alla fall bra till för kalven.
*
En kund som ville driva med handlare Karl-Erik Jonsson i ovan nämnda butik kom en dag in och frågade om butiken sålde hålfotsinlägg till julgransfötter.
Nej, sa handlaren, men vi har klackjärn till dretstövlar!
*
Vid tröskningen en höst för länge sen hos Lars Jonsson, Ransby, var bland andra hans söner där och hjälpte till. Karin, Lars hustru, kom in och talade om, att hon sovit dåligt på natten, det hade varit loppor som gått på hennes händer.
Men hon uttryckte sig så att lopporna gått på händerna. Då svarade hennes son Albert:
Det var första gången jag hört, att loppor kan gå på händerna!
*
Farfars bror Olle skulle gifta sig. Det var bråttom, det var långt till kyrkan och brudparet måste ro över Klarälven för att komma dit. Olle hittade inte kragknappen, tiden gick och han blev allt mer irriterad och nervös. Till slut var han i upplösningstillstånd och utbrast:
Jag tror jag skiter i alltihop!
Kragknappen gled slutligen på plats och Olle blev gift.
*
Hols-Per-Siri var säterkulla en sommar, troligen i Syningen. Hon hade aldrig tidigare sett ett flygplan men en dag kom det ett sådant över vallen. Siri ropade:
Jesses min gud, tôcka stora tra’n!
*
Sann är helt visst denna historia. En kvinnlig apotekstekniker på ett apotek i norra Värmland har berättat från sin tid som nyanställd att en dam kom in och ville köpa glidmedel. Flickan bakom disken tyckte att hon sa klimedel och gav henne medel mot klåda. Efter en tid kom damen tillbaka och bad på nytt att få glidmedel. Den unga apoteksteknikern försökte då diskret korrigera sitt misstag från förra besöket genom att erbjuda ett riktigt glidmedel.
Nej, samma sort som förra gången ska det vara, för det var alldeles utmärkt, tyckte damen.
*
Slutligen lite skollärarhumor. Följande två historier har jag från Brattmon och de har berättats av seminarielärare Ingvar Larsson som i ungdomen jobbade en vinter i skogen. Han kom då i kontakt med historieberättaren Nordstu-Johan från Branäs. Denne berättade i timmerkojan:
Det var en käring i Branäs som hade en näsa så lång att den räckte ner till hakan. Nu låg gumman på sitt yttersta, men kan ni förstå, var gång hon tappade andan, gick den tillbaka genom näsan, så någon var till slut tvungen att sticka in ett vykort mellan näsan och munnen för att gumman äntligen skulle få slippa av dagarna (dö).
*
En tokig gubbe på Brattmon stod en dag på vedbacken och högg ved. En nyfiken get kom fram och nosade på huggkubben. Då sa gubben till geten att hon skulle flytta på sig, men geten stod kvar. Då blev gubben arg och sa till på skarpen:
Om du inte gör som jag säger, hugger jag huvudet av dig!
Geten var fortfarande nyfiken, men då brast tålamodet för gubben. Han högg huvudet av geten och sade:
Jag har ju varnat dig, nu fick du se hur det gick.
*
En lärare i Transtrand ville prova lite nya grepp och satte upp en frågelåda, där eleverna fick lägga i frågelappar. Efter en tid skulle lådan tömmas och svar ges. Det visade det sig att den innehöll en enda fråga, och den var väl inte av den art som läraren tänkt sig. På lappen stod:
Hur gammal är Get-Manne?
Get-Manne var en lokal profil i Likenäs.
*
En annan lärare på samma skola men ett århundrade tidigare var mycket närsynt och använde glasögon. Dock hjälpte inte dessa bättre än att han ramlade ner i en rävgrop på gården hos en flicka han smugit sig till på friing i skydd av nattens mörker. På morgonen kom flickans far ut och skulle syna gropen. Nu måste ni komma ut och titta, ropade han, för vi har fått en räv med glasögon. Hur som helst blev visst läraren gift med flickan på stället.
