150 år sedan - en tid av omvandling
KRÖNIKA
;)
I Nord-Amerika pågick inbördeskriget för fullt. John Ericssons Monitor besegrade sydstaternas Merrimac, något vi fick lära oss redan på mellanstadiet, mest för att Ericsson var värmlänning.
I Norge öppnades järnvägen Kongsvingerbanen.
I Sverige regerade Karl XV.
En stor förändring som infördes 1862 var att socknarna ersattes av kommuner för världsliga ärenden och församlingar för andliga.
Allt fler svenskar kom till världen och trängseln var stor i stugorna. I nordligaste Värmland ökade dessutom befolkningen dubbelt så mycket som på värmländska landsbygden i övrigt. 1800-talets stora befolkningsökning berodde enligt Esaias Tegnér på tre faktorer, nämligen freden, vaccinet och potäterna (men skulle då dessa ingredienser finnas i större utsträckning i norra Värmland?)
Hur fick alla nya människor plats? De fick inte plats. Torpstugor växte upp tätt i utkanten av byarna, där många medellösa och även bondbarn som blev utan ärvd gård fick nöja sig med denna enkla form av levnad. Men inte ens torpsystemet lyckades ta hand om alla nya människor, utan många såg sig tvingade att emigrera. USA blev räddningen för många, och utvandringen dit ökade drastiskt framför allt efter det amerikanska inbördeskrigets slut 1865.
Den förste kände utvandraren från norra Värmland till USA var den 36-årige torparen Mattes Danielsson från Höljes, som flyttade med fru och fyra barn redan 1850. De skulle få många efterföljare. Andra flyttade mot öster och mot norr.
De som blev kvar levde ännu mest av jordbruk och boskapsskötsel, och säterbruket var på väg mot sin höjdpunkt. Arbete i skogen blev en allt vanligare sysselsättning. Järnbruken erbjöd en alternativ sysselsättning, men där började konjunkturerna vika. De järnbruk som hade anlagts i Femtan och Likan ett tjugotal år tidigare lades ner 1862, och om några år skulle det stolta Letafors bruk gå samma öde till mötes.
En ny industri fast i lite mindre skala var nystartad. Det var bryggeriet i Västby som anlades 1860 och som skulle bestå i närmare hundra år.
Gammalt och nytt blandades; Dalbys gamla storbönder gick klädda i sina gammaldags vadmalsrockar samtidigt som man kunde märka hur byggnadsstilen sakta började förändras sedan arbetsvandrarna tagit med sig idéer utifrån. De gamla enplans parstugorna på de större gårdarna fick påbyggd övervåning, något det knappast fanns behov av. Det behov som fanns var kanske böndernas vilja att visa att de hade det gott ställt och att de ville övertrumfa grannarna. Pengar hade nu flutit in i gårdarna sedan stora skogstrakter sålts – låt vara till förfärande underpriser – och något skulle ju dessa pengar användas till.
Bygatorna var kringgärdade av gärdsgårdar för kreaturens skull, husen var timrade och grå. En stor omvälvning hade förändrat utseendet på många av byarna – det var laga skifte som nyligen genomförts och som innebar att många helt enkelt fick riva sina hus och flytta dem till annan mark som de blivit tilldelade. Allt detta därför att tegarna genom generationers arv och delning blivit för små att bruka rationellt. I vissa fall fick bönder flytta sina hus från östsidan av Klarälven och bygga upp dem på nytt på västsidan, långt från tidigare grannar. Så skedde i Uggenäs, Slättne och Tutstad. För bygemenskapen måste detta ha varit på gränsen till katastrof.
På grund av usla landsvägar utfördes tyngre frakter helst vintertid, gärna på den jämna älvisen. Myrhö hämtades från skogslador när vinterföret tillät. På somrarna roddes eller stakades fraktbåtar på älven. Till och med tunga järnlass stakades motströms i båtar från Edebäck ända upp till Vingäng, en älvsträcka på cirka tio mil.
Men 1862 hände något som skulle revolutionera trafiken i Klarälvdalen. Då bildades det första ångbåtsbolaget för trafik på älven. Det var ångaren Klara som var först ut året därpå och visade denna (vatten-)väg till ett nytt transportsätt. Klara gick i trafik bara fyra år men fick så småningom flera efterföljare. Ännu skulle det dröja innan landsvägstrafiken fick någon större betydelse.
Supandet var omfattande men ännu låg nykterhetsrörelsen i sin linda. Av andra folkrörelser hade friförsamlingen gjort sitt inträde i bygden och Dalby friförsamling var nystartad. Ett antal skarpskytteföreningar hade bildats, bland andra ett Finnskoga skjutsällskap 1862.
Det nordvärmländska prästerskapet bestod vid den här tiden av två profiler som länge skulle bli ihågkomna. Det var Johan Petersson i Dalby och Fredrik Thorelius i Finnskoga kapellförsamling. De skulle kommas ihåg av helt olika orsaker.
I Peterssons eftermäle finns inte många positiva inslag mer än att han var en god predikare. Herdaminnena berättar att biskopen förmanat honom på grund av att han gjort sig skyldig till svordom och råhet i umgänget samt dryckenskap och försummelse i tjänsten. Många generande historier cirkulerade om denne Dalbypräst.
Präst av ett helt annat slag var Thorelius, finnskogaprästen. Under de svåra nödåren på 1860-talet verkade han för insamlingar åt de svältande på finnskogen och dessutom ställde han sig själv och hela sitt hus till de nödlidandes disposition. I prästgårdens kök kokades från morgon till kväll mat för utdelning till de hungrande.
Skolundervisning hade förekommit redan före folkskolestadgans tillkomst 1842, men stadgan medförde krav på en fastare organisation och dessutom uppförande av skolhus. Emellertid kom det att dröja ända till 1862 innan det beslutades om att uppföra skolhus i de större byarna i Dalby (Skyllbäck, Hole, Branäs, Transtrand och Backa). På finnskogen tycks man ha varit något tidigare med sina skolhusbyggen.
När det gällde småskoleundervisningen hoppades skolstyrelsen i Dalby ännu 1862 att hemmen skulle ansvara för den, men 1866 blev den fast organiserad. I Norra Finnskoga medgav sockenstämman 1862 att en andra lärartjänst fick inrättas
1862 tillsattes en provinsialläkare i Dalby för de fem nordliga värmlandssocknarna. Han hette Walfrid Friberg och kom från Geijersholms bruk utanför Hagfors. Han klagade över att han hade för få patienter under sina första Dalbyår. Människorna var ovana att konsultera läkare och fortsatte att bota sig själva och andra så långt som möjligt. Dessutom var väl pengar också då en bristvara hos de flesta.
Samma bekymmer hade barnmorskan på sin nyinrättade tjänst. Förlossningarna klarades ofta i hemmen med hjälp av någon klok gumma. Men så småningom insåg befolkningen värdet i dessa tjänster, och en sjukstuga uppfördes i Långav efter ett landstingsbeslut 1867.
1862 planterades den småningom berömda Dalbybjörken på Pollackgården, senare inlemmad i kyrkogården och nertagen 2006.
Från denna tid förmäler den muntliga traditionen hur Dalbyknekten Slättgubben knäppte rygg (brottades) med Karl XV, när denne var på inspektion på Axevalla hed. När Slättgubben blev lovad att verkligen ta i allt vad han orkade dängde han majestätet i backen så hans kappa sprack i ryggen. För sin uppvisning blev han belönad med en tvåkrona av denne friskus till konung.
