Läraryrket – ett av världens viktigaste jobb
;)
Detta skrivs måndagen den 13 augusti och mina kolleger från skolvärlden är på väg till terminens första studiedag. För första gången på 40 år är jag inte delaktig och medger att det känns en aning vemodigt. Men framför allt känner jag stor lättnad – som att just ha tagit av mig en tung ryggsäck och satt mig för att pusta ut. Jag hade tänkt jobba till 70 men ryggsäcken blev tyngre och tyngre, och till slut blev den full av matriser, åtgärdsprogram, bedömningsregler och annan byråkratisk bråte. Där blev knappt plats över till smörgås och kaffetermos.
Hur ska vi få myndigheterna att verkligen inse allvaret i skolans kris? Ungdomarna får nästan släpas till lärarutbildningen, och bland lärarna skulle varannan byta jobb om de kunde. I mitt rektorsområde har bara i år fem lärare (av totalt kanske 25) valt att gå i förtid.
Jag är i den åldern att jag har kunnat sluta med förtida pension utan att det innebär ekonomisk katastrof (bara nästan), så det är inte i egen sak jag gnäller. Det är för eleverna och det är för mina kolleger som är kvar i ett av världens viktigaste jobb. Lärarna måste åter få möjlighet att utföra sitt arbete med heder och känna att de hinner med väsentligheterna och få arbetsglädjen åter.
Knappast någonsin har jag fått så många och starka reaktioner på något jag skrivit som när jag i början av sommaren redogjorde för lärarnas villkor i dagens skola. På fyra dagar kom nästan 400 FB-rekommendationer till NWT-krönikan. Många skickade hälsningar, skrev brev, mejl eller sms, några ringde och grät. Flera hade satt upp tidningssidan i personalrummen på skolorna och någon skulle till och med kosta på en ram. Samtidigt som det kändes uppmuntrande med denna respons var det förfärligt att höra att det överallt tycks vara samma problem. Hela Sveriges lärarkår tycks ha samma dystra erfarenheter. Till slut kom också reaktioner från facket och från Björklund – eller nästan Björklund – sedan jag tillsänt dem en länk till artikeln och bett om deras varma deltagande.
Eva-Lis Sirén i Lärarförbundet håller – föga överraskande – med om mina synpunkter om lärarnas ökade arbetsbörda. Hon menar att statens grepp om skolan under senare år är en stor del av skulden. Själv menar jag att bekymren började med kommunaliseringen av skolan, och sedan har försämringen fortsatt okontrollerat. Dessutom har vi olika syn på vilket som är lärarnas största problem i dag. Facket hävdar att lönen är den stora frågan. Visst, det är en mycket viktig fråga, men de lärare jag talat med har inte slutat för lönens skull utan för att arbetet blivit omöjligt att utföra. Där måste facket agera kraftfullt.
Från utbildningsdepartementet svarar Björklund via en medarbetare att problemet började med kommunaliseringen och instämmer i att byråkratin växt sig alltför tung i dag. Utredningar har tillsatts för att hitta vägar att lätta på bördan och en del förslag ska komma redan detta år. Men många hinner knäckas innan en statlig utredning är klar och en förändring kan komma till stånd.
Varken regering eller fack kommenterar dock orimligheten i de nya bedömningskraven. Trots deras medkännande svar har jag en känsla av att inte ha gjort mig till fullo förstådd.
Bland dem som hört av sig efter min krönika finns lärare i grundskola, särskola, gymnasium, universitet och friskola, pensionerade lärare och rektorer, föräldrar till lärare samt en poet som tillåtit sig dikta om rektorer som marionetter. Han är inte ensam om sin åsikt. Låt mig citera en liten del av de kommentarer jag fått på FB:
Tack Torleif för din sanna artikel! Det är till stor del din förtjänst att jag är lärare idag. Jag brinner för det där som inte riktigt hinns med. Hoppas Björklund läser din artikel också!
Den kommentaren fick bland annat dessa två svar:
Har läst artikeln och kan bara instämma ... Vad rätt din gamle magister har!
Instämmer med din magister. Mycket bra skrivet.
Andra kommentarer:
Oroad är vad hela lärarkåren är!
En sammanfattning av vårt kaos. Sad but true.
Tack så mycket för att du tog dig tid att skriva denna artikel. Du glömde skriva att vi måste hinna göra egna läromedel också då pengar saknas. När finns tid för reflektion, samarbete och planering kollegor emellan? Detta anser ju skolverket att vi ska få tid till, men när?
Känner igen allt du beskrivit, fast i mitt fall gäller det gymnasieskolan ... Hoppas att många läser din artikel!!! Den får betyget MVG eller A enl. Gy11 :-))
Tack, Torleif för att du publicerar det som är vårt liv i skolan idag. Hur ska vi hinna, hur ska vi orka?
När jag gick ut i arbetslivet år 1968 sa mina vänner: ’Lyckliga du som blev lärare!’ Det var tider det.
Jag läste din artikel idag o håller med dej till 100 procent. Utan entusiastiska lärare blir undervisningen ingenting värd. Hur ska vi lärare hitta inspiration så vi kan bli entusiaster igen???
Verkligen bra att Du påtalar detta.
Jag läste detta och det är ju skrämmande attallt ska krånglas till så bedrövligt och allt ska dokumenteras och vändas och vridas på så att fokus på det som är viktigt blir det minst viktiga. Sjukt.
Åh så bra beskrivet! (han glömde ta upp rapporteringen till SCB dock)
Hemskt men sant! Det där med kreativiteten och att man inte kan göra något för att det är stimulerande och kul är ju klockrent ...
Det som är mest skrämmande är att det är sant.
Din krönika borde bli varje skolpolitikers läsning.
Även från föräldrahåll kom kommentarer. Här följer ett par:
Med nuvarande system är det komplicerat att ha barn i skolan också. Man fattar ingenting av alla matriser, IPUer, APUer och LPPer m.m. Vad är det för fel med ett vanligt föräldramöte där man får reda på om det går bra eller dåligt? Vilken förälder orkar eller hinner sätta sig och läsa igenom allt i UNIKUM eller vad dom nu har för system.
Om lärarna slapp dokumentera allt så skulle dom istället kunna ringa upp föräldrarna och prata om det var några problem.
Låt lärarna entusiasmera våra barn att lära istället för att dokumentera vad dom lärt.
Som föräldrar till tre barn i skolåldern ... känner även jag och min fru igen mycket av det du skrev om allt pappersarbete som överhuvudtaget inte gagnar elevens lärande.
Poeten Urban Andersson i Arvika slutade i fjol i förtid som lärare. Här är en av verserna där han avreagerat sig:
Sjâl hann ja gå i livbåten inna ett slutgiltit ’plupp’.
När ja tänker på skolan i dag får ja krupp
å gråtfâli blir ja när ja tänker på
hôlles bârnbârna våre i vârste fall en dag ska få.
I somras träffade jag en förtjusande gammal dam som visade sig vara min favoritlärare Harry Gillstedts snart 90-åriga dotter Greta. Hon var glad för mina ord om fadern i min krönika men menade också att han var ju känd för att vara ganska sträng. Det var han, men när jag hade honom som lärare var han pensionär och med naturlig auktoritet behövde han inte visa så mycket stränghet. Vi bara lyssnade och tog emot.
Med detta ställer jag undan ryggsäcken, släpper skoldebatten och går ut i solen. Nu får lärarkåren sköta debatten.
