Ångbåtslinjen bra för turismen
TORLEIF STYFFE
Innan landsvägstrafiken till norra Värmland kom igång på allvar på 1920-talet var det båttransporter på Klarälven som gällde. I bortåt 150 år stakade man tunga järnfrakter uppströms älven till Vingäng för vidare transport med häst till Letafors bruk.
Lättare blev det när ångbåtarna började trafikera älven. Ångkraften ersatte det mänskliga slitet, men då var järnbrukens saga i norra Värmland nästan all.
Livet är dock inte bara arbete och nytta. Också rena lustturer infördes med dessa fantastiska ångfartyg, och många har vittnat om den spänning och glädje älvdalens befolkning upplevde när de första ångbåtarna anlände på våren.
Det är i år precis 150 år sedan det första ångbåtsbolaget för Klarälvstrafik upp till Vingängsjön bildades, och året efter var man igång. Givetvis var det den driftige och framsynte löjtnant Wilhelm Edgren i Vingäng som var pådrivande. En ny epok var inledd.
Den första ångbåten hette Klara och den gick till 1867.
Det verkliga genombrottet för ångbåtstrafiken kom efter år 1877, det år som Edebäck fick järnväg. Byns ställning som knutpunkt för handeln i norra Värmland stärktes därmed, och Edebäck blev en naturlig ändstation för ångbåtstrafiken. Ändstation uppe i norr blev Dalboängen vid Vingäng‧sjön.
Klara II som kom i trafik 1879 visade sig vara för djupgående för den grunda älven och blev snart flyttad till Ångermanälven. Så kom ångbåtarna Ny (omdöptes till Svea) och bogserbåten Edebäck. Den senare gjorde resan Edebäck – Dalboängen på två till tre dagar med upp till tre fullastade pråmar på släp. En stor del av båtens returfrakt brukade bestå av kol från kolhus vid älvstränderna. En passagerarpråm drogs av båten och användes ibland på lustresor. Edebäck, som gick från 1879 ända till 1930, var enligt ångbåtskännaren Einar Sundquist bästa båten på den grunda Klarälven.
Klaran, som sjösattes 1908, överraskade med att hela sin tid ligga snett i vattnet, men den tuffade ändå på till 1926. Också några små motorbåtar trafikerade älven.
År 1900 kom så den ångbåt som stod i en klass för sig beträffande bekvämlighet, nämligen Wingäng, som höll ut ända till 1926. Den var byggd i första hand för passagerartrafik men hade lastpråmar på släp. Wingäng gjorde resan Edebäck – Vingängsjön på ett halvt dygn och återresan tog ungefär lika länge. 165 passagerare fick plats på båten och de tre pråmarna kunde ta en last på 150 ton.
Wingäng hade ett stort antal fasta tilläggsplatser, men genom att flagga kunde man dessutom få båten att stanna på mellanliggande stationer. På en enda tur från Edebäck kunde det således hända, att båten fick göra 26 uppehåll, och vid någon speciell tur kunde man ha inte mindre än 1 500 paket att lämna av. Så nog kunde det vara svårt att hålla tidtabellens tider.
Ett stort problem med ångbåtstrafiken var att det ofta blev torrperioder med lågt vattenstånd mitt i sommaren, och båtarnas säsong förkortades till några få månader. Det stod snart klart att de skulle förlora i konkurrens med biltrafiken.
1930, det år som Edebäck satte punkt för ångbåtstrafiken på Klarälven, skrotades Wingäng efter att ha legat på land i Edebäck i fyra år.
Men nu finns alltså planer på att återigen starta en ångbåtslinje på älven och knyta ihop Edebäck med Ovansjöbygden. Nu gäller det turisttrafik, det som förr kallades lustturer, och den båt som ska frakta turisterna är en kopia av den populära Wingäng. Ännu finns inte denna båt, men om de planer som just nu smids går i lås ska den sjösättas inom några år.
Uppfinnaren och idékläckaren Ulf Markström i Sysslebäck har i många år umgåtts med planerna på en ny Wingängbåt och han är en av tankesmederna bakom projektet. Nu ingår han i en arbetsgrupp tillsammans med Bosse Halvarsson, Birgitta Karstensson och Christer Karstensson.
En första (och kanske största) uppgift för gruppen blir att finansiera projektet. Där har man diskuterat försäljning av andelar och man hoppas på hjälp från de stora bolagen inom turism, skog och kraft.
Själva skrovet skulle mycket väl kunna byggas på CT Plast i Sysslebäck, där man redan har stor erfarenhet av båtbygge. Och stora plastbåtar är fullt möjliga att bygga.
Vissa avsteg från ursprungsmodellen tänker man sig alltså. Plasten ersätter plåten, och jetmotorer ersätter propellrarna. De är mer effektiva och passar bättre i den grunda älven med dess föränderliga sandbotten.
En annan förändring mot ursprungliga Wingäng är att man tänker sig en betydligt större salong/restaurang för att få plats med många gäster på lustturerna. För lustturer är alltså vad båten är avsedd för – någon schemalagd linjetrafik lär det inte bli frågan om.
Men ännu är planerna bara i sin linda, och mycket arbete återstår innan Wingäng II kan göra sin jungfruresa och den nordvärmländska turismsatsningen kan få ett attraktivt tillskott.
