I Värmland kan Björn vara länsråd och vissångare
KRÖNIKA: Torleif Styffe
Estradör Sandborgh från Östmark tog jobbet och har sedan till och med vikarierat som landshövding. En sjungande sådan.
;)
Som underhållande ambassadör för Värmland och den värmländska kulturen har han framträtt på de flesta scenerna i landskapet. Starkast förknippad är han med allsångskvällarna i Östmark, som försiggår under ett par fredagskvällar i juli och har en snart halvsekellång historia.
För många börjar kvällen redan före fem på eftermiddagen, då de anländer och ser till att få bra sittplatser i logen på hembygdsgården Hagen, för det är där man håller till. Sedan fylls det på tills logen är full, och de som inte får plats sätter sig på medhavda stolar ute på gräsbacken. Samma sak varje gång.
Också på scenen blir trängseln snart lika stor, för dit kommer artister från hela Värmland, och många kommer från de norska gränstrakterna. Även tillresta turister ställer upp, och rikskändisar som Bosse Parnevik har uppträtt i Hagen. Upp emot tjoget medverkande är inget ovanligt. Ingen artist får honorar (men de kommer ändå för glädjen att få medverka) och publiken behöver inte betala inträde. Vi kan inte ta inträde, för vi vet ju inte om det kommer några artister, när ingen bokas i förväg och inget är annonserat, säger arrangerande hembygdsföreningen i Östmark.
Men artister har aldrig saknats, tvärtom blir programmet ofta så fullt att det pågår från klockan sju till framemot midnatt. Lite slantar får föreningen in på försäljning av korv, hamburgare och lotter.
En obestridlig förklaring till denna framgång är Björn Sandborgh, som från scenen dirigerar tillställningen med samma självklara auktoritet som han har gjort de senaste 43 åren. Själv säger han blygsamt att man lyckats tack vare en öppen scen med ett tillåtande klimat, där alla medverkar på sina villkor, alla från renodlade amatörer till professionella musiker. Såväl kända storheter som vanligt fûlk ska känna sig välkomna och bekväma i sin medverkan. Här är det självklart med respekt för olika förmågor.
Och blandat program blir det. Gärdebylåten inleder kvällen och har så – av någon anledning – gjort från första början. Sedan är det igång. Björn frågar var tillresta gäster kommer ifrån och försöker sedan hitta en passande allsång med anknytning till deras hemorter. Ibland lyckas det bra, ibland lite mindre bra, men publiken uppskattar det och ribban är lagd – det får bli lite fel, och roligt ska det vara.
Stämningen infinner sig snabbt. Allsånger varvas med solonummer av storheter som dragspelaren Kjetil Skaslien, som för övrigt ofta är med och ackompanjerar. Bland många återkommande gäster finns munspelarna Håkan Larsson och Helge Balkåsen liksom sångarbröderna Halvarsson från Oleby, Håkan Hjerdt från Ekshärad och Björns egna sjungande och spelande barn.
Glada sånger, historier och skratt avlöses av vackra visor och en och annan lyrisk utgjutelse, och det är egentligen så Björn vill ha det – allvar och skämt i växelverkan. Och visst är detta hämtat ur den värmländska folksjälen. Redan Gustaf Fröding angav tonen i Gitarr och dragharmonika, och i samma tradition arbetade bland andra glädjespridaren Gunde Johansson. Bakom hans skämtsamma yta fanns ett stort djup och en folkbildarsjäl.
När Björn är ute som visartist eller trubadur på olika tillställningar runt om i länet är det denna blandning som gäller. Med lyhördhet, erkänd berättartalang och suverän sångröst berikar han hembygdsgårdar och festlokaler med värmländsk glädje på en resonansbotten av allvar. Främst älskar han att framföra Fröding, men flera andra värmländska poeter finns med i hans repertoar. Stig Berg var en samarbetspartner i många år. Många av de framförda visorna har han själv tonsatt, och historierna hämtar han från vardagen. Berättandet är en plikt i Värmland, är en tes han förespråkar och själv lever upp till. Det värmländska och det som har en äkta ton har en god ambassadör i Björn Sandborgh.
Björn som underhållare har fyra krav på sig själv:
– För det första ska det vara trevliga visor av god kvalitet, för det andra ska det finnas allvar med bland skämten, för det tredje ska det finnas med någon information om Värmland och för det fjärde ska dialekten hållas fram.
Att informera om Värmland blir ofta i hans fall att prata väl om finnskogen. Till hans glädje har han märkt att det har skett en omsvängning i hur man ser på dessa utmarker – det är nu inte bara rumsrent utan rentav positivt att vara finnättling. Och i Värmland finns fler monument över svedjefinnarna än det finns till och med i Finland. Det har växt fram en stolthet ur ett underläge.
Fast Björn själv kommer från finnbygderna väcktes hans intresse på allvar först då han satt som student i Uppsala och läste dikter av Axel Frithiofsson från Lekvattnet. Då förvandlades också den forne dansbandsmusikern till vissångare och kompositör.
– Men nu är jag så gammal så nu sjunger jag vad jag vill, även i dansbandsstil, något som knappt var tillåtet under sextiotalets visvåg.
– Humorn är ett verktyg för att lösa knutar, säger Björn och detta verktyg använder han ofta, inte minst på Hagen. Här kommer också andra historieberättare till tals. Men även den trevligaste av allsångskvällar måste få ett slut, och det närmar sig midnatt. Björn tackar publiken:
– Tack för att ni kom! Tänk så tråkigt det skulle ha varit för oss på scenen om ni inte hade kommit, men å andra sidan hade det ju varit tråkigt för er att sitta där nere om inte vi på scenen hade kommit.
Så avslutas en minnesvärd julikväll och mörkret omfamnar så sakta Östmark. Numera har Björn gångavstånd hem från Hagen. Han och hans Anna har återupprättat en gård helt nära intill, och där tillbringas en stor del av fritiden.
Om ett år får Björn ännu mer fritid, för då uppnår han pensionsåldern, men pensionera sig från sjungandet och historieberättandet, det tänker han inte göra, tvärtom torde den delen få ökat utrymme. Tack och lov för det, tänker jag som inte alls är insatt i arbetsuppgifterna för ett länsråd, men som misstänker att det kan vara lättare att fylla en plats i administrationen än att få fram en vissångare och historieberättare av Björns kapacitet.
Fotnot: Björn Sandborgh är faktiskt inte den ende östmarking som varit landshövding. Finnättlingen Karl Johan Olsson, född 6 maj 1893 i Östmark, var landshövding i Örebro län 1947–1960. (Källa: Wikipedia)
