2017-09-12 06:00

2017-09-12 06:00

Carl Henrik Martling

TILL MINNE

Förre kyrkosekreteraren och överhovpredikanten Carl Henrik Martling avled 29 augusti. Han sörjes närmast av sin hustru Gun, född Svennung, samt barnen Elisabet (bibliotekarie) och Göran (musiker och kompositör).

Som student och doktorand i Uppsala var Martling med sin djupa basstämma ett fynd för både Domkyrkokören och Allmänna Sången. Han prästvigdes 1948 av biskop Arvid Runestam för Karlstads stift. Efter olika förordnanden blev han kyrkoherde i Fryksände pastorat 1966. Tiden i Värmland gav honom ett rejält förråd av goda historier och skrönor, som han ägde konsten att berätta med glimten i ögat.

Han disputerade 1958 på en avhandling om nattvardskrisen i Karlstads stift under 1800-talets senare hälft. Den gav honom en docentur i praktisk teologi med kyrkorätt vid Uppsala universitet. Som den teolog och organisatör han var, tjänstgjorde han med den äran som övermarskalk vid Uppsala Ärkesätes internationellt sett märkliga 800-årsjubileum år 1964. Till sin glädje fick han våren 2009 uppleva ännu en promotion i Uppsala – nu som jubeldoktor.

I kraft av sin breda teologiska kunskap, sin förmåga att strukturera sitt eget arbete och sin gåva att inspirera olika medarbetare kom han att kunna redovisa en rad uppdrag inom Svenska kyrkan: Direktor för Lekmannaskolan 1971-76, direktor för Svenska kyrkans centralråd 1976-84, kyrkosekreterare i Svenska kyrkans centralstyrelse 1985-90. I den sistnämnda positionen blev han tänkvärt nog ansvarig för den slutliga översynen av det liturgiskt väl genomarbetade material, som efter kyrkomötets beslut kom att bli 1986 års kyrkohandbok.

Ett uppdrag som särskilt gladde honom var att han under åren 1988-96 fick tjänstgöra som överhovpredikant och därmed preses i Hovkonsistoriet. Trots många biskopsförslag blev han aldrig utnämnd – såsom överhovpredikant beskrev han sig själv som ”biskops vederlike”.

Ett annat viktigt åtagande var att han under åren 1991-2005 såsom preses ledde Samfundet Pro Fide et Christianismo. En rad viktiga bokutgivningar såg dagens ljus under hans tid, kanske inte minst serien Sveriges kyrkohistoria i åtta välmatade band.

Hans eget författarskap blev omfattande: En stor serie predikoutkast över kyrkoårets samtliga texter, liturgihistoria, kyrkokunskap, handbok för kyrkvärdar, en serie om historiska sällsamheter i Svenska kyrkans stift, teologiskt begrundade kommentarer om kyrkorum och gudstjänst, lexika av liturgisk och allmänkyrklig karaktär samt mycket, mycket mera. Med sitt enkla, tydliga språk ägde han förmågan att skildra och kommentera både enklare och mer intrikata frågeställningar.

En omfattande festskrift till Martlings 65-årsdag 1990 behandlade typiskt nog lekfolkets uppdrag i Svenska kyrkan. Det var ett ganska naturligt ämnesval. Många av hans populärt hållna faktaböcker hade i bästa mening lekfolket – och församlingsprästerna – som sina mottagare.

För oss som i honom mötte en vän och handledare blev det tomt, när efter hand hans teologiskt liturgiska kommentarer upphörde i och med att åldern till sist tog ut sin rätt. Idag tackar vi himmelens och jordens Gud för den uthålligt breda tjänst, som blev Carl Henrik Martlings särskilda kännetecken.

Gunnar Weman

ärkebiskop em.

Som student och doktorand i Uppsala var Martling med sin djupa basstämma ett fynd för både Domkyrkokören och Allmänna Sången. Han prästvigdes 1948 av biskop Arvid Runestam för Karlstads stift. Efter olika förordnanden blev han kyrkoherde i Fryksände pastorat 1966. Tiden i Värmland gav honom ett rejält förråd av goda historier och skrönor, som han ägde konsten att berätta med glimten i ögat.

Han disputerade 1958 på en avhandling om nattvardskrisen i Karlstads stift under 1800-talets senare hälft. Den gav honom en docentur i praktisk teologi med kyrkorätt vid Uppsala universitet. Som den teolog och organisatör han var, tjänstgjorde han med den äran som övermarskalk vid Uppsala Ärkesätes internationellt sett märkliga 800-årsjubileum år 1964. Till sin glädje fick han våren 2009 uppleva ännu en promotion i Uppsala – nu som jubeldoktor.

I kraft av sin breda teologiska kunskap, sin förmåga att strukturera sitt eget arbete och sin gåva att inspirera olika medarbetare kom han att kunna redovisa en rad uppdrag inom Svenska kyrkan: Direktor för Lekmannaskolan 1971-76, direktor för Svenska kyrkans centralråd 1976-84, kyrkosekreterare i Svenska kyrkans centralstyrelse 1985-90. I den sistnämnda positionen blev han tänkvärt nog ansvarig för den slutliga översynen av det liturgiskt väl genomarbetade material, som efter kyrkomötets beslut kom att bli 1986 års kyrkohandbok.

Ett uppdrag som särskilt gladde honom var att han under åren 1988-96 fick tjänstgöra som överhovpredikant och därmed preses i Hovkonsistoriet. Trots många biskopsförslag blev han aldrig utnämnd – såsom överhovpredikant beskrev han sig själv som ”biskops vederlike”.

Ett annat viktigt åtagande var att han under åren 1991-2005 såsom preses ledde Samfundet Pro Fide et Christianismo. En rad viktiga bokutgivningar såg dagens ljus under hans tid, kanske inte minst serien Sveriges kyrkohistoria i åtta välmatade band.

Hans eget författarskap blev omfattande: En stor serie predikoutkast över kyrkoårets samtliga texter, liturgihistoria, kyrkokunskap, handbok för kyrkvärdar, en serie om historiska sällsamheter i Svenska kyrkans stift, teologiskt begrundade kommentarer om kyrkorum och gudstjänst, lexika av liturgisk och allmänkyrklig karaktär samt mycket, mycket mera. Med sitt enkla, tydliga språk ägde han förmågan att skildra och kommentera både enklare och mer intrikata frågeställningar.

En omfattande festskrift till Martlings 65-årsdag 1990 behandlade typiskt nog lekfolkets uppdrag i Svenska kyrkan. Det var ett ganska naturligt ämnesval. Många av hans populärt hållna faktaböcker hade i bästa mening lekfolket – och församlingsprästerna – som sina mottagare.

För oss som i honom mötte en vän och handledare blev det tomt, när efter hand hans teologiskt liturgiska kommentarer upphörde i och med att åldern till sist tog ut sin rätt. Idag tackar vi himmelens och jordens Gud för den uthålligt breda tjänst, som blev Carl Henrik Martlings särskilda kännetecken.

Gunnar Weman

ärkebiskop em.