2017-09-09 06:00

2017-09-09 06:00

Till minne: Carl Henrik Martling

TILL MINNE

Förre kyrkosekreteraren och överhovpredikanten Carl Henrik Martling har avlidit i en ålder av 92 år. Hans närmaste är hustrun Gun samt barnen Elisabet och Göran.

En aktiv kyrkoman på många olika områden, en mycket produktiv författare, en trogen värmlänning och min mentor under studietiden har lämnat oss.

Här tecknas några personliga minnen. Hans insatser som teolog, författare och ledamot i olika kyrkliga styrelser må andra, mer initierade personer teckna.

Carl Henrik Martling undervisade i den så kallade teologiska översiktskursen vid Uppsala universitet i början av 1960-talet. Hans pedagogiska ådra kom väl till pass. Vi uppskattade hans undervisning. Han var engagerad vid Värmlands studentnation och blev en av dess hedersledamöter.

Martling, som var en duktig organisatör, tjänstgjorde med den äran som övermarskalk vid Uppsala ärkestifts 800-årsjubileum 1964.

Genom arbetet med doktorsavhandlingen ”Nattvardskrisen i Karlstads stift under 1800-talets senare hälft” blev han en stor kännare av det kyrkliga och frikyrkliga församlingslivet i stiftet.

Martling har betytt oerhört mycket för lekmannarörelsen i Svenska kyrkan genom sina böcker om lekmannaskap, kyrkvärdskap och liturgi. Han fick utveckla verksamheten vid Svenska kyrkans lekmannaskola i Sigtuna, vars rektor han blev 1971. Detta år blev han preses vid prästmötet i Karlstad och skrev avhandlingen ”Diakon, veniat, assistentpräst”. Han begåvades 1990 med en festskrift med den träffande titeln: ”Med engagemang och medansvar – en bok om lekmannaskapet i Svenska kyrkan”.

Carl Henrik Martling var en lärdomsgigant som förmådde att föra ut sin lärdom på ett lättfattligt och begripligt sätt. Även under den sista levnadstiden sysslade han med översättningsarbete från latinet. I sina memoarer ”Biskops vederlike - minnen och reaktioner” 2015 tar han fram många trevliga minnen från kyrkoherdetiden i Värmland (1966-1971) och med glimten i ögat kunde han berätta dem.

Carl-Henrik hade en personlig framtoning. När vår familj besökte lekmannaskolan, när våra barn var små, kom det en lång man som böjde sig ner, intresserade sig för barnen och gick och hämtade godis till dem.

Vi är många som saknar honom. Och vi tackar Gud för det han betytt och uträttat.

Gunnar Edström

Uppsala, före detta elev, före detta kyrkoherde i Kristinehamn och värmlänning

En aktiv kyrkoman på många olika områden, en mycket produktiv författare, en trogen värmlänning och min mentor under studietiden har lämnat oss.

Här tecknas några personliga minnen. Hans insatser som teolog, författare och ledamot i olika kyrkliga styrelser må andra, mer initierade personer teckna.

Carl Henrik Martling undervisade i den så kallade teologiska översiktskursen vid Uppsala universitet i början av 1960-talet. Hans pedagogiska ådra kom väl till pass. Vi uppskattade hans undervisning. Han var engagerad vid Värmlands studentnation och blev en av dess hedersledamöter.

Martling, som var en duktig organisatör, tjänstgjorde med den äran som övermarskalk vid Uppsala ärkestifts 800-årsjubileum 1964.

Genom arbetet med doktorsavhandlingen ”Nattvardskrisen i Karlstads stift under 1800-talets senare hälft” blev han en stor kännare av det kyrkliga och frikyrkliga församlingslivet i stiftet.

Martling har betytt oerhört mycket för lekmannarörelsen i Svenska kyrkan genom sina böcker om lekmannaskap, kyrkvärdskap och liturgi. Han fick utveckla verksamheten vid Svenska kyrkans lekmannaskola i Sigtuna, vars rektor han blev 1971. Detta år blev han preses vid prästmötet i Karlstad och skrev avhandlingen ”Diakon, veniat, assistentpräst”. Han begåvades 1990 med en festskrift med den träffande titeln: ”Med engagemang och medansvar – en bok om lekmannaskapet i Svenska kyrkan”.

Carl Henrik Martling var en lärdomsgigant som förmådde att föra ut sin lärdom på ett lättfattligt och begripligt sätt. Även under den sista levnadstiden sysslade han med översättningsarbete från latinet. I sina memoarer ”Biskops vederlike - minnen och reaktioner” 2015 tar han fram många trevliga minnen från kyrkoherdetiden i Värmland (1966-1971) och med glimten i ögat kunde han berätta dem.

Carl-Henrik hade en personlig framtoning. När vår familj besökte lekmannaskolan, när våra barn var små, kom det en lång man som böjde sig ner, intresserade sig för barnen och gick och hämtade godis till dem.

Vi är många som saknar honom. Och vi tackar Gud för det han betytt och uträttat.

Gunnar Edström

Uppsala, före detta elev, före detta kyrkoherde i Kristinehamn och värmlänning