2017-09-09 06:00

2017-09-09 06:00

Ny digital karta till det övernaturliga

VÄRMLAND: Institutet för språk och folkminnen gör tusentals berättelser mer tillgängliga

Tomtar, häxor och djävulen. Sägenkartan gör tusentals berättelser om det övernaturliga mer tillgängliga för allmänheten.

Institutet för språk och folkminnen släppte den nya digitala plattformen för en dryg vecka sedan. Av de 5 000 berättelserna från hela Sverige som nu digitaliserats kommer en femtedel, 965, från Värmland. De flesta upptecknade på 1920-1940-talet.

– Det är ett litet urval av de gissningsvis en halv miljon sägner från hela Sverige som finns i institutets samlingar från de åren. Det finns också nyare intervjuer men vi har valt ut just den här perioden eftersom det finns ett stort intresse för äldre sägner och folktro, berättar forskningsarkivarie Fredrik Skott.

Hoppas på hjälp

Arbetet med den nya digitala plattformen har pågått i drygt ett år och planen är att kontinuerligt fylla på med mer material. Ett arbete som tar tid.

– Vi kommer att fortsätta skriva in mycket själva, men vi hoppas också på att kunna få stöd av intresserade. Vissa har redan hört av sig och vill hjälpa till att skriva in sägner från sitt område, säger han.

En femtedel från Värmland

Att så många som 965 sägner kommer just från Värmland beror på en person – Ragnar Nilsson som föddes i Bro socken för att senare under livet bosätta sig i Södra Ny.

– Han bodde på Värmlandsnäs hela livet och var en av Sveriges främsta upptecknare av sådana här sägner, säger Fredrik Skott.

Han berättar att Ragnar Nilsson bland annat jobbade med post och lantbruk, dessutom skrev han i lokaltidningar.

– Arkivets anställda höll många föreläsningar runt om i Sverige på den tiden och en av åhörarna var Ragnar Nilsson som kände att det här var någonting som han ville arbeta med, berättar Fredrik Skott.

Betalt per sida

Och Ragnar Nilsson gick helhjärtat in för uppgiften. Han fick betalt per sida och kunde mer eller mindre försörja sig på sina intervjuer från 1926 till en bit in på 1950-talet. Institutet för språk och folkminnen har sammanlagt 60 000 sidor i sitt arkiv med handskrivna intervjureferat som är gjorda av Ragnar Nilsson.

– Han började på 1920-talet. Då intervjuade han äldre släktingar och andra gamla människor i Södra Ny. Därefter åkte han runt hela Värmlandsnäs och sedan till nästan alla värmländska och dalsländska socknar och letade upp äldre personer som berättade om 1800-talets folkliv, både om seder och bruk, hur man firade jul och midsommar, men även om diktning, sagor, sägner, rim och ramsor.

Lyktgubbar

Eftersom personerna som Ragnar Nilsson och andra nedtecknare runt om i Sverige intervjuade var äldre och de i sin tur ofta berättade om saker de upplevt tidigare i livet handlar mångt och mycket om folktron under andra halvan av 1800-talet. Människorna tolkade världen med de referensramar som rådde då.

– Idag kanske vi tolkar ett konstigt ljusfenomen som UFO:n. Såg man ett okänt ljussken förr i tiden kunde man tro att det var en lyktgubbe. En lyktgubbe var spöket efter en lantmätare som hade tagit mutor och mätt markerna fel. Då fick han som straff att gå i gångarna och mäta marken efter döden, berättar Fredrik Skott.

Dåtidens rädslor

Förutom det övernaturliga ger sägnerna en inblick i dåtidens rädslor.

– Bland annat för ”det eller de andra”. Det kunde vara det man uppfattade som väsen, okända människor eller personer på bygden som stack ut, som till exempel prästen.

Sägenkartan är mycket pedagogiskt uppbyggd. Det är lätt att snabbt hitta sägner som berör ett visst ämne eller är från ett speciellt område i Sverige eftersom det går att söka på orter, kategori och fri text.

– Känner man till mer om en person som berättat om en viss sägen är man välkommen att höra av sig till oss. Det är en chans att öka kunskapen om det här materialet, säger Fredrik Skott.

Dialektkarta nästa år

Men digitaliseringen av Institutet för språk och folkminnens samlingar stannar inte vid sägenkartan. Nästa år kommer de att lansera en dialektkarta där man kan lyssna på inspelningar av människor.

– Inspelningarna blev stora på 1940-talet. Då åkte man runt och intervjuade personer och spelade in dem på grammofonskivor. Där kan man få höra folk prata på 1940-talsvärmländska om sitt liv. Dialektkartan är ett lite större projekt. Berättelserna är oftast mycket personliga och därför kontaktar vi alla släktingar och hör om det är okej eftersom det är så nära i tiden. Sägnerna berättar oftast vandringshistorier och de är inte lika personliga.

Fotnot: Här hittar du sägenkartan:sprakochfolkminnen.se/sagenkartan

Institutet för språk och folkminnen släppte den nya digitala plattformen för en dryg vecka sedan. Av de 5 000 berättelserna från hela Sverige som nu digitaliserats kommer en femtedel, 965, från Värmland. De flesta upptecknade på 1920-1940-talet.

– Det är ett litet urval av de gissningsvis en halv miljon sägner från hela Sverige som finns i institutets samlingar från de åren. Det finns också nyare intervjuer men vi har valt ut just den här perioden eftersom det finns ett stort intresse för äldre sägner och folktro, berättar forskningsarkivarie Fredrik Skott.

Hoppas på hjälp

Arbetet med den nya digitala plattformen har pågått i drygt ett år och planen är att kontinuerligt fylla på med mer material. Ett arbete som tar tid.

– Vi kommer att fortsätta skriva in mycket själva, men vi hoppas också på att kunna få stöd av intresserade. Vissa har redan hört av sig och vill hjälpa till att skriva in sägner från sitt område, säger han.

En femtedel från Värmland

Att så många som 965 sägner kommer just från Värmland beror på en person – Ragnar Nilsson som föddes i Bro socken för att senare under livet bosätta sig i Södra Ny.

– Han bodde på Värmlandsnäs hela livet och var en av Sveriges främsta upptecknare av sådana här sägner, säger Fredrik Skott.

Han berättar att Ragnar Nilsson bland annat jobbade med post och lantbruk, dessutom skrev han i lokaltidningar.

– Arkivets anställda höll många föreläsningar runt om i Sverige på den tiden och en av åhörarna var Ragnar Nilsson som kände att det här var någonting som han ville arbeta med, berättar Fredrik Skott.

Betalt per sida

Och Ragnar Nilsson gick helhjärtat in för uppgiften. Han fick betalt per sida och kunde mer eller mindre försörja sig på sina intervjuer från 1926 till en bit in på 1950-talet. Institutet för språk och folkminnen har sammanlagt 60 000 sidor i sitt arkiv med handskrivna intervjureferat som är gjorda av Ragnar Nilsson.

– Han började på 1920-talet. Då intervjuade han äldre släktingar och andra gamla människor i Södra Ny. Därefter åkte han runt hela Värmlandsnäs och sedan till nästan alla värmländska och dalsländska socknar och letade upp äldre personer som berättade om 1800-talets folkliv, både om seder och bruk, hur man firade jul och midsommar, men även om diktning, sagor, sägner, rim och ramsor.

Lyktgubbar

Eftersom personerna som Ragnar Nilsson och andra nedtecknare runt om i Sverige intervjuade var äldre och de i sin tur ofta berättade om saker de upplevt tidigare i livet handlar mångt och mycket om folktron under andra halvan av 1800-talet. Människorna tolkade världen med de referensramar som rådde då.

– Idag kanske vi tolkar ett konstigt ljusfenomen som UFO:n. Såg man ett okänt ljussken förr i tiden kunde man tro att det var en lyktgubbe. En lyktgubbe var spöket efter en lantmätare som hade tagit mutor och mätt markerna fel. Då fick han som straff att gå i gångarna och mäta marken efter döden, berättar Fredrik Skott.

Dåtidens rädslor

Förutom det övernaturliga ger sägnerna en inblick i dåtidens rädslor.

– Bland annat för ”det eller de andra”. Det kunde vara det man uppfattade som väsen, okända människor eller personer på bygden som stack ut, som till exempel prästen.

Sägenkartan är mycket pedagogiskt uppbyggd. Det är lätt att snabbt hitta sägner som berör ett visst ämne eller är från ett speciellt område i Sverige eftersom det går att söka på orter, kategori och fri text.

– Känner man till mer om en person som berättat om en viss sägen är man välkommen att höra av sig till oss. Det är en chans att öka kunskapen om det här materialet, säger Fredrik Skott.

Dialektkarta nästa år

Men digitaliseringen av Institutet för språk och folkminnens samlingar stannar inte vid sägenkartan. Nästa år kommer de att lansera en dialektkarta där man kan lyssna på inspelningar av människor.

– Inspelningarna blev stora på 1940-talet. Då åkte man runt och intervjuade personer och spelade in dem på grammofonskivor. Där kan man få höra folk prata på 1940-talsvärmländska om sitt liv. Dialektkartan är ett lite större projekt. Berättelserna är oftast mycket personliga och därför kontaktar vi alla släktingar och hör om det är okej eftersom det är så nära i tiden. Sägnerna berättar oftast vandringshistorier och de är inte lika personliga.

Fotnot: Här hittar du sägenkartan:sprakochfolkminnen.se/sagenkartan

De dödas julotta

Att de döda skulle ha julotta på morgonen, innan folk kom till kyrkan, det har hänt här. Det var en gumma, som inte visste vad klockan var utan kom för tidigt till kyrkan. När hon kom in i kyrkan, så fick hon se att alla var vita. Hon skulle skynda tillbaka ut, men de döda hann att riva av henne schalen och kappan. De skulle ha offer för att hon skulle få gå.

(Berättelsen kommer från Gräsmarks socken.)

Källa: Carl-Martin Bergstrand 1948: Värmlandssägner. Göteborg. S.