2017-09-02 06:00

2017-09-02 06:00

Prata på så räddar du dialektorden

Språkfrågor är ständigt aktuella. Det finns många funderingar kring uttal, betydelse och förändringar, och detta gäller inte minst dialekterna.

Eftersom jag har lett ett projekt med arbete kring Dalbyordboken får jag ofta frågor i ämnet, och dialekten i Dalby talas ju i mångt och mycket likadant i hela övre halvan av Värmland. Mycket som gäller Dalby är alltså tillämpbart neremot gränsen mot Kils och Forshagas kommuner.

Vanligaste frågan är: Har du hört det här ordet? och då gäller det gamla ord som mer eller mindre har tagits ur bruk. Näst vanligast: Varför finns inte det här ordet med i Dalbyordboken?

Vi ska fördjupa oss lite i detta och börjar med den sista frågan. Att ett gammalt dialektord skulle saknas i Dalbyordboken är inte otänkbart men högst osannolikt. Där finns omkring 25 000 uppslagsord med alla dess böjningsformer, ord som ansågs ha använts före år 1900.

Att det kan vara svårt att hitta det sökta ordet i ordboken har sin förklaring. Principen är att varje uppslagsord stavas efter riksspråklig eller språkhistorisk norm, det vill säga så som ordet skulle stavas på svenska eller som det en gång hetat i fornsvenskan eller fornnordiskan. Alltså stavas det inte efter uttalet, men däremot följer alltid en uttalsbeteckning efter uppslagsordet.

På det viset är Knut Warmlands Värmländsk ordbok lättare att använda, för där styrs uppslagsorden av uttalet och man behöver aldrig fundera på vilket grundord man ska gå tillbaka till. Som exempel kan jag nämna att jag en gång fick frågan varför inte ett så vanligt ord som stomp (limpa) fanns med i Dalbyordboken. En snabb kontroll visade att det förstås gjorde det, men inte som uppslagsordet stomp utan som stump. Därefter följde den fonetiska skriften. I Warmlands ordbok däremot går man direkt på uppslagsordet stomp, och där finns stump med som en förklaring.

Flera liknande exempel är lätta att finna. Bûlli-järn är ett ord som till och med den språkligt bildade hembygdsforskaren Ingvar Larsson sade sig sakna i Dalbyordboken. Hur skulle han kunna lista ut att det gällde att söka under ursprungsordet bördjärn? Där råkade jag hitta det i arbetet med boken. Hos Warmland söker man på bûl-järn och hittar det snabbt. Men när man väl hittat orden i Dalbyordboken får man en mycket ingående beskrivning fonetiskt, grammatiskt och semantiskt.

Så ni undrar vad ett bûllijärn är? Kunde just tänka mig det. Jo, det är förklarat som det järn som håller upp spiskåpan. Inte alldeles lätt att veta.

Bland andra svårhittade ord finns det gamla dialektordet sche`vvel, som betyder flat sten eller som verb att kasta smörgås (på vattenytan). Skivra söker man på.

För att få fram information om ordet tärri (tjata) söker man på targa. Te å tärri å frå’g kunde sägas om en tjatig frågeställare. Ho tärri mä’-n se ho hell på å ot ut-n (att plåga ihjäl honom), var ett uttryck.

Verbet me`ggel kunde betyda att röra sig sakta. Ordformen levde länge kvar fast i substantivet senmeggel. Men uppslagsordet skrivs migla.

Så kan vi gå över på den vanligaste frågan som jag ofta får: Har du hört det här ordet? Frågan dyker upp då och då eftersom det ju är många ord som har tjänat ut men som ändå väcker goda minnen när de kommer upp över ytan. För övrigt räcker det med att slå upp sidor slumpvis i ordboken för att hitta ord som är på väg ut ur språket. Tyvärr finns de på många sidor. Jag ska ge exempel på ett knippe sådana ord som ändå inte är äldre än att de begreps – och användes – av såväl far som farfar.

Två ord som kom upp under ett samtal med två äldre damer häromsistens var tãrvel och hävvlã. Ordet tãrvel fanns inte i mitt ordförråd men en dam i sällskapet hade förklaringen som jag senare också fann i ordboken: ”lång stång med i ena ändan påträdd lång träklinga, drygt 2 famnar (3,5 m) lång stång av gran, något grövre än skaftet på en handräfsa; har brukats från farkost vid fiske med fösnät, varvid genom stötar och oväsen i vatten fisken skrämts in i nätet.” Detta är ett exempel på ett ord som försvunnit genom att själva handhavandet upphört. Samma sak gäller för ordet hävvlã (hävvel i singularis). Det var en beteckning för två långa (ca 4 m) slanor som bars av en person fram och en bak och som var lastade med hö eller lövkärvar. Ett enkelt och billigt transportmedel.

Listan över förbrukade ord skulle kunna göras lång.

Ällest (eljest) var det vanliga ordet för annars. Dä e bäst du har hästn besche’ln (betslad), ällest se kutã’-n ifrå-rrã. – Hônt jãr du ällest ôm daga’n da?

Tras (strax). Kom tras på stönna! (Kom genast!). Dã jãr ont tras neamä kne (under knäet).

Streck (liten stig). Vã fû’lld streck ä’nn fram-at sätra.

Stäcket (kort). Han har en stäcketen hals.

Kveller (porla starkt). Dã kvellrã i bäcken.

Se`ckel (dregla eller dregel).

Fe’rr (som skrivs firra) förklaras så här: ”darra eller dallra med mycket korta och snabba svängningar; pirra). Ordet används fortfarande i benämningen ferrsena, senan över armbågen.

Bö´rri (stolt). Han vartt se börri för dessa ny’ skonna han feck.

Hä’s (flåsa). Han ko’m häsnes sûm en blåsbölli.

Fjä’ls (skaka). Te fjä’ls lôppa’n tur fä’lln.

Spi’t (sticka – både som substantiv och verb). Åska slogg ner i stôlpen se spita’n spu’tt (sprutade). Dã e se kallt se rã spitã i fingra’n.

Tjett (språng). Ta en tjett.

Stö (stadig). Han e stö te å skju’t. Tappen satt stött i flaska.

Nôllit (ganska mycket). Även i uttrycket Dã va allt nôllit!

Gannes (ofärdig, skadad). Jã e se gannes i ryggen. Kona ha bröt gannes sã.

Listan över utrotningshotade (och utrotade) dialektord skulle kunna göras mycket längre. Enda chansen att rädda dem är att använda dem.

 

 

Fotnot: ã uttalas som ä-ljudet i riksspråkets järn.

 

 

Eftersom jag har lett ett projekt med arbete kring Dalbyordboken får jag ofta frågor i ämnet, och dialekten i Dalby talas ju i mångt och mycket likadant i hela övre halvan av Värmland. Mycket som gäller Dalby är alltså tillämpbart neremot gränsen mot Kils och Forshagas kommuner.

Vanligaste frågan är: Har du hört det här ordet? och då gäller det gamla ord som mer eller mindre har tagits ur bruk. Näst vanligast: Varför finns inte det här ordet med i Dalbyordboken?

Vi ska fördjupa oss lite i detta och börjar med den sista frågan. Att ett gammalt dialektord skulle saknas i Dalbyordboken är inte otänkbart men högst osannolikt. Där finns omkring 25 000 uppslagsord med alla dess böjningsformer, ord som ansågs ha använts före år 1900.

Att det kan vara svårt att hitta det sökta ordet i ordboken har sin förklaring. Principen är att varje uppslagsord stavas efter riksspråklig eller språkhistorisk norm, det vill säga så som ordet skulle stavas på svenska eller som det en gång hetat i fornsvenskan eller fornnordiskan. Alltså stavas det inte efter uttalet, men däremot följer alltid en uttalsbeteckning efter uppslagsordet.

På det viset är Knut Warmlands Värmländsk ordbok lättare att använda, för där styrs uppslagsorden av uttalet och man behöver aldrig fundera på vilket grundord man ska gå tillbaka till. Som exempel kan jag nämna att jag en gång fick frågan varför inte ett så vanligt ord som stomp (limpa) fanns med i Dalbyordboken. En snabb kontroll visade att det förstås gjorde det, men inte som uppslagsordet stomp utan som stump. Därefter följde den fonetiska skriften. I Warmlands ordbok däremot går man direkt på uppslagsordet stomp, och där finns stump med som en förklaring.

Flera liknande exempel är lätta att finna. Bûlli-järn är ett ord som till och med den språkligt bildade hembygdsforskaren Ingvar Larsson sade sig sakna i Dalbyordboken. Hur skulle han kunna lista ut att det gällde att söka under ursprungsordet bördjärn? Där råkade jag hitta det i arbetet med boken. Hos Warmland söker man på bûl-järn och hittar det snabbt. Men när man väl hittat orden i Dalbyordboken får man en mycket ingående beskrivning fonetiskt, grammatiskt och semantiskt.

Så ni undrar vad ett bûllijärn är? Kunde just tänka mig det. Jo, det är förklarat som det järn som håller upp spiskåpan. Inte alldeles lätt att veta.

Bland andra svårhittade ord finns det gamla dialektordet sche`vvel, som betyder flat sten eller som verb att kasta smörgås (på vattenytan). Skivra söker man på.

För att få fram information om ordet tärri (tjata) söker man på targa. Te å tärri å frå’g kunde sägas om en tjatig frågeställare. Ho tärri mä’-n se ho hell på å ot ut-n (att plåga ihjäl honom), var ett uttryck.

Verbet me`ggel kunde betyda att röra sig sakta. Ordformen levde länge kvar fast i substantivet senmeggel. Men uppslagsordet skrivs migla.

Så kan vi gå över på den vanligaste frågan som jag ofta får: Har du hört det här ordet? Frågan dyker upp då och då eftersom det ju är många ord som har tjänat ut men som ändå väcker goda minnen när de kommer upp över ytan. För övrigt räcker det med att slå upp sidor slumpvis i ordboken för att hitta ord som är på väg ut ur språket. Tyvärr finns de på många sidor. Jag ska ge exempel på ett knippe sådana ord som ändå inte är äldre än att de begreps – och användes – av såväl far som farfar.

Två ord som kom upp under ett samtal med två äldre damer häromsistens var tãrvel och hävvlã. Ordet tãrvel fanns inte i mitt ordförråd men en dam i sällskapet hade förklaringen som jag senare också fann i ordboken: ”lång stång med i ena ändan påträdd lång träklinga, drygt 2 famnar (3,5 m) lång stång av gran, något grövre än skaftet på en handräfsa; har brukats från farkost vid fiske med fösnät, varvid genom stötar och oväsen i vatten fisken skrämts in i nätet.” Detta är ett exempel på ett ord som försvunnit genom att själva handhavandet upphört. Samma sak gäller för ordet hävvlã (hävvel i singularis). Det var en beteckning för två långa (ca 4 m) slanor som bars av en person fram och en bak och som var lastade med hö eller lövkärvar. Ett enkelt och billigt transportmedel.

Listan över förbrukade ord skulle kunna göras lång.

Ällest (eljest) var det vanliga ordet för annars. Dä e bäst du har hästn besche’ln (betslad), ällest se kutã’-n ifrå-rrã. – Hônt jãr du ällest ôm daga’n da?

Tras (strax). Kom tras på stönna! (Kom genast!). Dã jãr ont tras neamä kne (under knäet).

Streck (liten stig). Vã fû’lld streck ä’nn fram-at sätra.

Stäcket (kort). Han har en stäcketen hals.

Kveller (porla starkt). Dã kvellrã i bäcken.

Se`ckel (dregla eller dregel).

Fe’rr (som skrivs firra) förklaras så här: ”darra eller dallra med mycket korta och snabba svängningar; pirra). Ordet används fortfarande i benämningen ferrsena, senan över armbågen.

Bö´rri (stolt). Han vartt se börri för dessa ny’ skonna han feck.

Hä’s (flåsa). Han ko’m häsnes sûm en blåsbölli.

Fjä’ls (skaka). Te fjä’ls lôppa’n tur fä’lln.

Spi’t (sticka – både som substantiv och verb). Åska slogg ner i stôlpen se spita’n spu’tt (sprutade). Dã e se kallt se rã spitã i fingra’n.

Tjett (språng). Ta en tjett.

Stö (stadig). Han e stö te å skju’t. Tappen satt stött i flaska.

Nôllit (ganska mycket). Även i uttrycket Dã va allt nôllit!

Gannes (ofärdig, skadad). Jã e se gannes i ryggen. Kona ha bröt gannes sã.

Listan över utrotningshotade (och utrotade) dialektord skulle kunna göras mycket längre. Enda chansen att rädda dem är att använda dem.

 

 

Fotnot: ã uttalas som ä-ljudet i riksspråkets järn.

 

 

  • Torleif Styffe