2017-08-07 06:00

2017-08-07 06:00

Nordkalotten på två veckor

RESESKILDRING: En resa genom tre länder

400 mil avverkade vi på vår resa i år. Vi åkte i en tvåsitsig sportbil och körde öppet ute i friska luften nästan hela tiden. Det var både kör- och naturupplevelse, geografi- och historielektion samtidigt.

Om man tittar på en karta över Europa finner man att Värmland inte alls är någon utkant. Tvärtemot, det ligger tämligen mitt i vad gäller avstånd. Då får man bortse från befolkningsmängd, ekonomisk tyngdpunkt, maktcentra och annat oväsentligt. Förr året åkte vi på bergsvägar till Rivieran, i år vände vi kosan ungefär lika långt åt andra hållet.

Nordkalotten, området norr om polcirkeln, var det vi skulle ta en titt på. Vi korsade Bottenviken med färja och kom till Vaasa, staden som anlades av Karl IX 1609, han som även anlade Karlstad när han var hertig Karl. Det som senare blev Finland var den östra delen av Sverige ända till 1809.

I järnets rike

Vägen förde oss norrut i Tornedalen via Pajala till Kiruna, mitt och Helenas första besök där. Platsen är verkligen präglad av gruvdriften, man kan gott säga att staden ligger vid gruvan. Det var redan på 1600-talet som man uppmärksammade de rika järnmalmsfyndigheterna.

Malmen fraktades med renslädar men det var först under slutet av 1800-talet som järnvägens tillkomst med spår till Luleå och till den vintertid isfria hamnen i Narvik gav förutsättningar för storskalig brytning. Den moderna staden Kiruna växte fram under 1900-talet, men nu måste stadskärnan rivas på grund av rasrisken då gruvan förgrenas allt mer.

Ett nytt centrum kommer att byggas öster om det nuvarande. Många gamla byggnader kommer då att flyttas dit, ett enormt projekt.

Vägar ingen självklarhet

Det fanns tidigare ingen landsväg mellan Kiruna och Narvik. 1982 var den svenska delen färdigbyggd. Den norska delen blev klar 1984, fast en mindre väg fanns där tidigare. Vägen heter från 1992 E10 och går från Luleå till Å längst ut på Lofoten.

Varken malmtåg eller vägbyggen fanns i våra tankar där vi körde fram. Vi åkte nästan hela vägen i en öppen bil för att inte missa något av den storslagna naturupplevelsen. Fjällvärlden är oändlig, tystnaden när man stannat overklig.

Ett av Europas finaste resmål

Från Narvik åkte vi mot vårt egentliga mål Lofoten, där vi skulle stanna två nätter. Det var inte riktigt midnattssol, men nästan, det blev aldrig mörkt.

Det skiftande ljusspelet över klippor och hav under olika tider av dygnet ger storslagna effekter och man tröttnar aldrig på utsikten. Den slingrande vägen ut till Å längst ut bjuder på nya sensationer efter varje ny kurva. De små samhällena klamrar sig fast på smala landremsor med ryggen mot bergväggen och fötterna nätt och jämt utom räckhåll för det stigande och sjunkande tidvattnet.

Ändå finns här och där sandstränder. Fiske har varit och är den huvudsakliga näringen. Vid vår vistelse där var havet spegelblankt och det var 26 grader varmt på land. Så har det inte alltid varit för generationer av fiskare, havet har givit och tagit.

I samernas land

På hemvägen stannade vi en av nätterna vid polcirkeln. Europaväg 6 går här över Saltfjellet, en av Norges största fjällkedjor och som sträcker sig från kusten till svenska gränsen. Det höglänta området med fem fjälltoppar över 1500 meter saknade länge väg och är ett mycket viktigt område för samisk kultur ända sedan 800-talet.

E6 är på sina ställen i norra Norge både smal och slingrande, över Saltfjellet förvisso inte så kurvig, men det har under åren varit en utmaning att hålla vägen öppen vintertid. Den första vägen byggdes mellan åren 1929–1937. Samerna i området ville dela med sig om var man inte skulle dra vägen efter generationers erfarenhet av var det drev ihop mest snö, men det var ingen som ville lyssna på detta.

De första årtiondena var vägen stängd på vintern, först 1968 blev vägen öppen hela året. Järnvägen Nordlandsbanan var en ingenjörsteknisk utmaning. Målsättningen var att förbinda landets södra och norra delar, vilka ligger isolerat från varandra av fjordar och höga berg. Arbetet pågick från början av förra seklet och våren 1940 var rälsen på plats fram till Mosjøen från söder, längre norrut hade arbetet påbörjats. De tyska ockupanterna ville få till stånd en utbyggnad ända till Kirkenes och drev på arbetet.

Från 1943 utfördes arbetet av tusentals krigsfångar från öst som levde och dog under slavliknande förhållanden. Banan är en del av förbindelsen Mellan Trondheim och Bodø och blev klar 1961.

I svenska fjällen

Vår resa förde oss vidare in i Sverige, gränspassagen underströks av ett gupp, när den norska asfalterade vägen övergick i en svensk grusväg. Två nätter bodde vi på fjällhotell i Jämtland och Härjedalen. Man är inte så ofta i de svenska fjälltrakterna där om man inte åker skidor på vintern.

Området är väl värt ett besök på sommaren även om man inte tänker vandra miltals i fjällen, vacker natur, trevliga människor och inte alltför turistmålsmässigt hysteriskt.

Om man tittar på en karta över Europa finner man att Värmland inte alls är någon utkant. Tvärtemot, det ligger tämligen mitt i vad gäller avstånd. Då får man bortse från befolkningsmängd, ekonomisk tyngdpunkt, maktcentra och annat oväsentligt. Förr året åkte vi på bergsvägar till Rivieran, i år vände vi kosan ungefär lika långt åt andra hållet.

Nordkalotten, området norr om polcirkeln, var det vi skulle ta en titt på. Vi korsade Bottenviken med färja och kom till Vaasa, staden som anlades av Karl IX 1609, han som även anlade Karlstad när han var hertig Karl. Det som senare blev Finland var den östra delen av Sverige ända till 1809.

I järnets rike

Vägen förde oss norrut i Tornedalen via Pajala till Kiruna, mitt och Helenas första besök där. Platsen är verkligen präglad av gruvdriften, man kan gott säga att staden ligger vid gruvan. Det var redan på 1600-talet som man uppmärksammade de rika järnmalmsfyndigheterna.

Malmen fraktades med renslädar men det var först under slutet av 1800-talet som järnvägens tillkomst med spår till Luleå och till den vintertid isfria hamnen i Narvik gav förutsättningar för storskalig brytning. Den moderna staden Kiruna växte fram under 1900-talet, men nu måste stadskärnan rivas på grund av rasrisken då gruvan förgrenas allt mer.

Ett nytt centrum kommer att byggas öster om det nuvarande. Många gamla byggnader kommer då att flyttas dit, ett enormt projekt.

Vägar ingen självklarhet

Det fanns tidigare ingen landsväg mellan Kiruna och Narvik. 1982 var den svenska delen färdigbyggd. Den norska delen blev klar 1984, fast en mindre väg fanns där tidigare. Vägen heter från 1992 E10 och går från Luleå till Å längst ut på Lofoten.

Varken malmtåg eller vägbyggen fanns i våra tankar där vi körde fram. Vi åkte nästan hela vägen i en öppen bil för att inte missa något av den storslagna naturupplevelsen. Fjällvärlden är oändlig, tystnaden när man stannat overklig.

Ett av Europas finaste resmål

Från Narvik åkte vi mot vårt egentliga mål Lofoten, där vi skulle stanna två nätter. Det var inte riktigt midnattssol, men nästan, det blev aldrig mörkt.

Det skiftande ljusspelet över klippor och hav under olika tider av dygnet ger storslagna effekter och man tröttnar aldrig på utsikten. Den slingrande vägen ut till Å längst ut bjuder på nya sensationer efter varje ny kurva. De små samhällena klamrar sig fast på smala landremsor med ryggen mot bergväggen och fötterna nätt och jämt utom räckhåll för det stigande och sjunkande tidvattnet.

Ändå finns här och där sandstränder. Fiske har varit och är den huvudsakliga näringen. Vid vår vistelse där var havet spegelblankt och det var 26 grader varmt på land. Så har det inte alltid varit för generationer av fiskare, havet har givit och tagit.

I samernas land

På hemvägen stannade vi en av nätterna vid polcirkeln. Europaväg 6 går här över Saltfjellet, en av Norges största fjällkedjor och som sträcker sig från kusten till svenska gränsen. Det höglänta området med fem fjälltoppar över 1500 meter saknade länge väg och är ett mycket viktigt område för samisk kultur ända sedan 800-talet.

E6 är på sina ställen i norra Norge både smal och slingrande, över Saltfjellet förvisso inte så kurvig, men det har under åren varit en utmaning att hålla vägen öppen vintertid. Den första vägen byggdes mellan åren 1929–1937. Samerna i området ville dela med sig om var man inte skulle dra vägen efter generationers erfarenhet av var det drev ihop mest snö, men det var ingen som ville lyssna på detta.

De första årtiondena var vägen stängd på vintern, först 1968 blev vägen öppen hela året. Järnvägen Nordlandsbanan var en ingenjörsteknisk utmaning. Målsättningen var att förbinda landets södra och norra delar, vilka ligger isolerat från varandra av fjordar och höga berg. Arbetet pågick från början av förra seklet och våren 1940 var rälsen på plats fram till Mosjøen från söder, längre norrut hade arbetet påbörjats. De tyska ockupanterna ville få till stånd en utbyggnad ända till Kirkenes och drev på arbetet.

Från 1943 utfördes arbetet av tusentals krigsfångar från öst som levde och dog under slavliknande förhållanden. Banan är en del av förbindelsen Mellan Trondheim och Bodø och blev klar 1961.

I svenska fjällen

Vår resa förde oss vidare in i Sverige, gränspassagen underströks av ett gupp, när den norska asfalterade vägen övergick i en svensk grusväg. Två nätter bodde vi på fjällhotell i Jämtland och Härjedalen. Man är inte så ofta i de svenska fjälltrakterna där om man inte åker skidor på vintern.

Området är väl värt ett besök på sommaren även om man inte tänker vandra miltals i fjällen, vacker natur, trevliga människor och inte alltför turistmålsmässigt hysteriskt.

  • Lars-Eric Sundin