2017-07-22 06:00

2017-07-22 06:00

Tankar från en grinig gubbe

KRÖNIKA

En gubbe i min ålder har rätt att vara lite grinig av sig. Nu var det dessvärre en tid sedan jag befann mig i denna sinnesstämning, men när jag riktigt börjar tänka efter, så är det inte särskilt svårt att hitta anledningar att få i gång adrenalinet.

Riktigt grinig håller jag på att bli på Facebook, så till den grad att jag funderar på att säga upp bekantskapen. De börjar gripa in i mitt liv på ett obehagligt sätt. Jag hade knappt hunnit ut från en pizzeria vi besökte i Orsa förrän jag ombads av Facebook att betygsätta densamma. När vi var i Göteborg för en tid sedan fick min fru en fråga på FB om vad hon tyckte om den ICA-butik hon enligt FB nyss besökt. Nu var det så att vi inte ens var in i nämnda butik men tydligen hade råkat passera den alldeles för långsamt, så FB trodde att vi hade varit inne.

Storebror FB är mer vaksam än någonsin. Jag misstänker att han manipulerar på annat vis också. Här har jag fått ett meddelande från en person som accepterar min vänförfrågan, trots att jag aldrig ställt frågan. Var ska detta sluta? Helst ska jag också låta omvärlden veta var jag varje stund befinner mig. Vem skulle ha glädje av att veta det förutom eventuella inbrottstjuvar?

Denna internetbevakning gäller inte minst reklamen. Om jag har tittat på en ny kamera på nätet kommer dagen därpå en hel mängd förslag på kameror. Detta gäller alla slags varor. Underligare ändå var att det på min dator började dyka upp varor som min fru kikat efter på sin dator. Damkläder och recept på rotsaker har jag absolut inte letat efter. Men hur gör internet denna koppling mellan min och min frus dator?

Riktigt pinsamt kan det ju bli om jag söker födelsedagspresenter till henne och hon i sin dator får se vad jag letat efter och därvid bygger upp förväntningar. Och så får hon något helt annat och mindre värdefullt.

Än har jag inte gett upp kampen om ordet ”var” som alltmer ersätts av ”vart”. ”Vart bor du?” hör man oftare än ”Var bor du?” även bland journalister och så kallat bildat folk. Men jag fick nytt hopp när jag före sommarlovet undervisade en mellanstadieklass och det visade sig att eleverna fattade skillnaden hur lätt som helst. Ska det då inte gå att lära vuxna? Jag har också noterat hur folk till och med i ledande positioner har svårt med skillnaden mellan ”de” och ”dem”. (Jodå, jag vet det där med att kasta sten i glashus men tänker inte skylta med de dumheter jag upptäckt i efterhand i mina egna texter).

Fake news har blivit ett känt begrepp i och med att Donald Trump obegripligt nog blivit vald till Förenta staternas president.

Fake news eller ett feldaterat aprilskämt, tänkte jag, då jag läste i bladet om ett förslag till detaljplan som skulle tillåta bygge av ett höghus bland de gamla trähusen inne i kvarteret Almen i Karlstad. En sexton våningar hög glaspinne skulle sticka upp ur den vackraste stadsdelen i Karlstad. ”De föreslagna byggnadernas placering och utformning är avvägda utifrån omgivande kulturmiljövärden och stadsbild”, läser jag på Karlstad kommuns hemsida. Hur tänker man?

En trend bland beslutsfattarna skulle man kunna tro när man också läser om Torsby kommuns planer att tillåta bygge av två hyreshus inne på det kulturhistoriskt intressanta bruksområdet mitt inne i centrum. Nära nog på armlängds avstånd från Röjdälven. I kommunen bor tre invånare på varje kvadratkilometer, så nog ska det gå att hitta ett annat lämpligt utrymme utanför detta skyddsvärda område.

Vad är det för krafter i tiden som på detta vis tränger undan de kulturella och estetiska värdena? Och för vilken kategori människor görs dessa ingrepp?

Som gammal Ransbybo kan jag också passa på och tipsa kommunen (det har jag förresten redan gjort) om att det borde vara naturligare att låta den nybyggda småstaden på Branäsbergets baksida uppe på berget få sitt eget reningsverk i stället för att dess lortvatten ska transporteras hela den långa vägen ner till reningsverket i tätorten Ransby på andra sidan älven med de nackdelar detta kan medföra för de närboende. Uppe på berget finns plats för hur många reningsverk som helst på betryggande avstånd från från bebyggelsen.

Jag vill minnas att en tidning eller något av etermedierna utlyste en tävling om Värmlands vackraste väg. Jag ska inte ge mig in i den diskussionen men kan däremot ge ett tips på vad som skulle kunna kallas Värmlands fulaste väg. Och nu talar jag inte om omgivningen utan om själva vägbanan. Den vägsträcka jag avser är den sista biten av vägen ner till Ransbysågen. Den som vill ha en illustration av ordet krackelering kan göra ett studiebesök där, men se upp för potthålen så ni inte bryter fotlederna.

Slutligen vill jag vädja till någon ansvarig i kyrkorådet eller fullmäktige eller vilket organ det vara må, kanske självaste biskopen: rädda det äldsta järnkorset på Dalby kyrkogård innan det helt faller isär. Det är på god väg och som det ser ut nu är det inte särskilt hedrande för det gamla par som vilar därunder sedan snart 200 år. Och när jag ändå vänder mig till er – kan det finnas en möjlighet att som ett EU-projekt restaurera muren, där den börjat rasa? Nog ska det väl gå att få den i anständigt skick när kineserna lyckades bygga hela den långa kinesiska muren som är 640 mil lång. Från stiftet har jag i alla fall fått löfte om att informationstavlan vid ingången till kyrkogården ska bytas ut. Där finns en del felaktigheter. Kan den inte bytas ut bör den åtminstone tas ner.

Några ord om plast. Kampanjen mot plastpåsar är på sitt sätt lovvärd, men hur gör man med soporna som inte går att kompostera? Slänger allt direkt i tunna eller nedkast eller i papperspåsar som blöts upp? Skulle man inte i första hand inrikta kampanjen mot all onödig plast runt reklamblad, tidskrifter, cd-skivor och andra prylar som helt i onödan är inplastade och nära nog omöjliga att öppna?

Färdiggnällt. För den här gången.

 

Riktigt grinig håller jag på att bli på Facebook, så till den grad att jag funderar på att säga upp bekantskapen. De börjar gripa in i mitt liv på ett obehagligt sätt. Jag hade knappt hunnit ut från en pizzeria vi besökte i Orsa förrän jag ombads av Facebook att betygsätta densamma. När vi var i Göteborg för en tid sedan fick min fru en fråga på FB om vad hon tyckte om den ICA-butik hon enligt FB nyss besökt. Nu var det så att vi inte ens var in i nämnda butik men tydligen hade råkat passera den alldeles för långsamt, så FB trodde att vi hade varit inne.

Storebror FB är mer vaksam än någonsin. Jag misstänker att han manipulerar på annat vis också. Här har jag fått ett meddelande från en person som accepterar min vänförfrågan, trots att jag aldrig ställt frågan. Var ska detta sluta? Helst ska jag också låta omvärlden veta var jag varje stund befinner mig. Vem skulle ha glädje av att veta det förutom eventuella inbrottstjuvar?

Denna internetbevakning gäller inte minst reklamen. Om jag har tittat på en ny kamera på nätet kommer dagen därpå en hel mängd förslag på kameror. Detta gäller alla slags varor. Underligare ändå var att det på min dator började dyka upp varor som min fru kikat efter på sin dator. Damkläder och recept på rotsaker har jag absolut inte letat efter. Men hur gör internet denna koppling mellan min och min frus dator?

Riktigt pinsamt kan det ju bli om jag söker födelsedagspresenter till henne och hon i sin dator får se vad jag letat efter och därvid bygger upp förväntningar. Och så får hon något helt annat och mindre värdefullt.

Än har jag inte gett upp kampen om ordet ”var” som alltmer ersätts av ”vart”. ”Vart bor du?” hör man oftare än ”Var bor du?” även bland journalister och så kallat bildat folk. Men jag fick nytt hopp när jag före sommarlovet undervisade en mellanstadieklass och det visade sig att eleverna fattade skillnaden hur lätt som helst. Ska det då inte gå att lära vuxna? Jag har också noterat hur folk till och med i ledande positioner har svårt med skillnaden mellan ”de” och ”dem”. (Jodå, jag vet det där med att kasta sten i glashus men tänker inte skylta med de dumheter jag upptäckt i efterhand i mina egna texter).

Fake news har blivit ett känt begrepp i och med att Donald Trump obegripligt nog blivit vald till Förenta staternas president.

Fake news eller ett feldaterat aprilskämt, tänkte jag, då jag läste i bladet om ett förslag till detaljplan som skulle tillåta bygge av ett höghus bland de gamla trähusen inne i kvarteret Almen i Karlstad. En sexton våningar hög glaspinne skulle sticka upp ur den vackraste stadsdelen i Karlstad. ”De föreslagna byggnadernas placering och utformning är avvägda utifrån omgivande kulturmiljövärden och stadsbild”, läser jag på Karlstad kommuns hemsida. Hur tänker man?

En trend bland beslutsfattarna skulle man kunna tro när man också läser om Torsby kommuns planer att tillåta bygge av två hyreshus inne på det kulturhistoriskt intressanta bruksområdet mitt inne i centrum. Nära nog på armlängds avstånd från Röjdälven. I kommunen bor tre invånare på varje kvadratkilometer, så nog ska det gå att hitta ett annat lämpligt utrymme utanför detta skyddsvärda område.

Vad är det för krafter i tiden som på detta vis tränger undan de kulturella och estetiska värdena? Och för vilken kategori människor görs dessa ingrepp?

Som gammal Ransbybo kan jag också passa på och tipsa kommunen (det har jag förresten redan gjort) om att det borde vara naturligare att låta den nybyggda småstaden på Branäsbergets baksida uppe på berget få sitt eget reningsverk i stället för att dess lortvatten ska transporteras hela den långa vägen ner till reningsverket i tätorten Ransby på andra sidan älven med de nackdelar detta kan medföra för de närboende. Uppe på berget finns plats för hur många reningsverk som helst på betryggande avstånd från från bebyggelsen.

Jag vill minnas att en tidning eller något av etermedierna utlyste en tävling om Värmlands vackraste väg. Jag ska inte ge mig in i den diskussionen men kan däremot ge ett tips på vad som skulle kunna kallas Värmlands fulaste väg. Och nu talar jag inte om omgivningen utan om själva vägbanan. Den vägsträcka jag avser är den sista biten av vägen ner till Ransbysågen. Den som vill ha en illustration av ordet krackelering kan göra ett studiebesök där, men se upp för potthålen så ni inte bryter fotlederna.

Slutligen vill jag vädja till någon ansvarig i kyrkorådet eller fullmäktige eller vilket organ det vara må, kanske självaste biskopen: rädda det äldsta järnkorset på Dalby kyrkogård innan det helt faller isär. Det är på god väg och som det ser ut nu är det inte särskilt hedrande för det gamla par som vilar därunder sedan snart 200 år. Och när jag ändå vänder mig till er – kan det finnas en möjlighet att som ett EU-projekt restaurera muren, där den börjat rasa? Nog ska det väl gå att få den i anständigt skick när kineserna lyckades bygga hela den långa kinesiska muren som är 640 mil lång. Från stiftet har jag i alla fall fått löfte om att informationstavlan vid ingången till kyrkogården ska bytas ut. Där finns en del felaktigheter. Kan den inte bytas ut bör den åtminstone tas ner.

Några ord om plast. Kampanjen mot plastpåsar är på sitt sätt lovvärd, men hur gör man med soporna som inte går att kompostera? Slänger allt direkt i tunna eller nedkast eller i papperspåsar som blöts upp? Skulle man inte i första hand inrikta kampanjen mot all onödig plast runt reklamblad, tidskrifter, cd-skivor och andra prylar som helt i onödan är inplastade och nära nog omöjliga att öppna?

Färdiggnällt. För den här gången.

 

  • Torleif Styffe