2017-07-08 06:00

2017-07-08 06:00

Bjurberget, en by mitt i finnskogen

FINNSKOGA

Följ med till Bjurberget, en liten by i Södra Finnskoga. Trots en lång historia av avfolkning lever byn än, inte bara de få dagar på sommaren som närliggande Älgsjövallen har fester.

Byns historia går tillbaka till 1600-talets mitt, då de finska svedjefinnarna befolkade området runt gränsen mellan norra Värmland och Hedmark i Norge. 1650 togs byn upp som nybygge på Transtrands ägor (Möres enligt Broberg), och 1656 skattlades den till ¼ hemman. De äldsta omnämnda är en Johan samt Filip Persson Neuvoinen. Johan försvinner ur längderna men Filip finns kvar och efter honom får byn det finska namnet Neuvoila (Neuvola).

Filip hade barnen Jöns, Henrik, Per, Erik och Filip samt dottern Britta. Bjurberget blev delat mellan Jöns och Filip. Här blev fast bosättning, här fanns tydligen bra svedjemarker. Ett alltför utvidgat svedjande satte ibland avtryck i domböckerna.

På 1700-talet nämns åtta åbor (bönder) och Bjurberget räknas till de större byarna – i medeltal låg både finnbyarna och byarna i svenskbygden på cirka sex åbor per by.

I Jacobsson-Wizelius skrift ”Ack Värmeland du sköna” anges ur husförhörslängden ett invånarantal på hela 143 personer år 1860. Dessa var fördelade på fem gårdar, sex torp och två backstugor. Folkökningen hade god fart på finnskogen. De var inte bara i askan man sådde. Invånare levde på boskapsskötsel, jord och skog. Skogsbruket blev en allt viktigare inkomstkälla, tills maskinerna trängde in under andra hälften av 1900-talet.

Det dröjde innan folket på finnskogen fick någorlunda farbara vägar. Omkring 1700 röjdes några mindre vägar upp för förbindelsen med Klarälvdalen, där bland annat kyrkorna fanns. En gammal väg som finns med på en karta från 1720–21 ledde från Möre till Kringsberget och via Bjurberget till Röjden.

Först på 1800-talet byggdes i finnskogen vägar värda namnet. Då fick Bjurberget förbindelse norrut mot Bograngen och söderut mot Fryksdalen. Denna väg byggdes till stor del som nödhjälpsarbete. Lite egendomligt kan tyckas att bönderna i Klarälvdalen hade ansvaret för skötseln av var sin bit av denna väg, bara för att den gick över deras gamla marker. Så hade till exempel en jordägare i Kärrbackstrand ansvaret för en vägsträcka norr om Bjurberget.

I mitten av 1900-talet anlades bilväg från Bjurberget till Röjden dessutom till Östmark via Mackartjärn.

Hur många vet att det har funnits gästgivargård i Bjurberget? 1832 bestämdes att ständiga gästgivargårdar skulle finnas i Södra Transtrand, Ransby, Slättne, Bograngen, Medskogen och Bjurberget. Men redan året innan reste Noak Hedrén hästskjuts från Flatåsen till Bjurbergets gästgivargård. Han har berättat att både han och skjutsbonden valde att gå bakom kärran för att spara hästen, som var försvagad på grund av missväxt. Denna missväxt må ha varit orsaken till att Hedrén vid gästgivargården fick smaka kaka gjord av islandslav. ”Detta bröd äts ej av svinkreaturen”, noterade han.

1852 kom en annan resenär, Maximilian Axelson, till byn. Han kunde berätta att man vid gästgivargården språkade ”än på den mest rådbråkade svenska ... än på finska”. Likaså kunde prosten John Finnson berätta från sin uppväxt i början av 1900-talet att många i trakten av Bjurberget ännu var finsktalande. Detta trots att skolorna gjorde sitt bästa för att utrota finska språket, och skolor fanns i Södra Finnskoga redan 1826. Biskopen som gjorde visitation 1836 anmärkte på att barnen i södra delen av finnskogen hade svårt att lära bokstavsljuden, då de ännu talade finska.

Bjurbergets fick en ställning som ett litet centrum i sin del av finnskogen, men så kom det katastrofala 1960-talet. Mekaniseringen i skogen drev folk till tätorterna, den skola som byggts i Bjurberget omkring 1930 lades ner 1967, och ungarna bussades till Bograngen, telegrafen försvann 1961, och 1973 var det färdigt med den 75 år gamla poststationen.

För att få en inblick i Bjurberget av i dag besöker jag min gamle vän Stig Arnesson, som har varit motorn i det mesta som rört sammanhållning och trivsel i bygden. De 85 levnadsåren har inte dränerat honom på energi. Han bjuder på kaffe med egenbakat bröd och kan bekräfta min lista över nedläggningar.

– Raset kom med mekaniseringen i skogen, och skogsbygden blev mycket hårt drabbad, säger Stig. Förutom skola, post och telegraf fanns vid tiden före tillbakagången vårt åkeri som min far startade 1932, två taxibilar, två butiker, två bensinmackar och ett kafé i byn. Fotbollsklubben IFK Bjurberget bildades 1947, då med entusiaster från Röjdens IK. Ordenshuset gick för högtryck med filmer och danser, och en kväll trängdes hela 800 personer i lokalen.

Av dessa verksamheter finns i dag åkeriet kvar, där Stig ännu arbetar och som han driver tillsammans med sönerna.

Ett glädjeämne är att hembygdsföreningen fått ny luft och att där händer en del vid rökstugan i Rikkenberg.

Annars är det förstås Älgsjövallen strax utanför byn som är Stigs ögonsten. Där har han varit drivande kraft alltsedan starten 1957 och har gjort bekantskap med de flesta stora artisterna i underhållningsbranschen sedan dess. Nu planerar han för 60-årsjubileet nästa år.

– Det blir en tur dit mest varje dag.

Man kan undra hur det går med den berömda festplatsen den dag inte Stig längre orkar. Som i många andra ideella verksamheter blir det allt svårare att skaffa medhjälpare. Beträffande byns framtid är det svårt till och med för en optimist som Stig att ha stora förhoppningar. Enligt Jacobson-Wizelius fanns det 32 hushåll med sammanlagt 83 personer i byn år 1971, och 13 år senare 70 invånare fördelade på 24 hushåll. Efter en snabb koll av läget 2017 får Stig fram att det i dag bor cirka 30 personer i byn. Av de 38 fastigheterna är bara hälften permanent bebodda.

Jag avslutar besöket med en rundtur genom byn med Stig. Sommardagen är vacker i all blomsterprakt, och gårdarna välskötta. Sedan åker jag hem till mitt, och Stig åker till Älgsjövallen för att klippa gräset.

Byns historia går tillbaka till 1600-talets mitt, då de finska svedjefinnarna befolkade området runt gränsen mellan norra Värmland och Hedmark i Norge. 1650 togs byn upp som nybygge på Transtrands ägor (Möres enligt Broberg), och 1656 skattlades den till ¼ hemman. De äldsta omnämnda är en Johan samt Filip Persson Neuvoinen. Johan försvinner ur längderna men Filip finns kvar och efter honom får byn det finska namnet Neuvoila (Neuvola).

Filip hade barnen Jöns, Henrik, Per, Erik och Filip samt dottern Britta. Bjurberget blev delat mellan Jöns och Filip. Här blev fast bosättning, här fanns tydligen bra svedjemarker. Ett alltför utvidgat svedjande satte ibland avtryck i domböckerna.

På 1700-talet nämns åtta åbor (bönder) och Bjurberget räknas till de större byarna – i medeltal låg både finnbyarna och byarna i svenskbygden på cirka sex åbor per by.

I Jacobsson-Wizelius skrift ”Ack Värmeland du sköna” anges ur husförhörslängden ett invånarantal på hela 143 personer år 1860. Dessa var fördelade på fem gårdar, sex torp och två backstugor. Folkökningen hade god fart på finnskogen. De var inte bara i askan man sådde. Invånare levde på boskapsskötsel, jord och skog. Skogsbruket blev en allt viktigare inkomstkälla, tills maskinerna trängde in under andra hälften av 1900-talet.

Det dröjde innan folket på finnskogen fick någorlunda farbara vägar. Omkring 1700 röjdes några mindre vägar upp för förbindelsen med Klarälvdalen, där bland annat kyrkorna fanns. En gammal väg som finns med på en karta från 1720–21 ledde från Möre till Kringsberget och via Bjurberget till Röjden.

Först på 1800-talet byggdes i finnskogen vägar värda namnet. Då fick Bjurberget förbindelse norrut mot Bograngen och söderut mot Fryksdalen. Denna väg byggdes till stor del som nödhjälpsarbete. Lite egendomligt kan tyckas att bönderna i Klarälvdalen hade ansvaret för skötseln av var sin bit av denna väg, bara för att den gick över deras gamla marker. Så hade till exempel en jordägare i Kärrbackstrand ansvaret för en vägsträcka norr om Bjurberget.

I mitten av 1900-talet anlades bilväg från Bjurberget till Röjden dessutom till Östmark via Mackartjärn.

Hur många vet att det har funnits gästgivargård i Bjurberget? 1832 bestämdes att ständiga gästgivargårdar skulle finnas i Södra Transtrand, Ransby, Slättne, Bograngen, Medskogen och Bjurberget. Men redan året innan reste Noak Hedrén hästskjuts från Flatåsen till Bjurbergets gästgivargård. Han har berättat att både han och skjutsbonden valde att gå bakom kärran för att spara hästen, som var försvagad på grund av missväxt. Denna missväxt må ha varit orsaken till att Hedrén vid gästgivargården fick smaka kaka gjord av islandslav. ”Detta bröd äts ej av svinkreaturen”, noterade han.

1852 kom en annan resenär, Maximilian Axelson, till byn. Han kunde berätta att man vid gästgivargården språkade ”än på den mest rådbråkade svenska ... än på finska”. Likaså kunde prosten John Finnson berätta från sin uppväxt i början av 1900-talet att många i trakten av Bjurberget ännu var finsktalande. Detta trots att skolorna gjorde sitt bästa för att utrota finska språket, och skolor fanns i Södra Finnskoga redan 1826. Biskopen som gjorde visitation 1836 anmärkte på att barnen i södra delen av finnskogen hade svårt att lära bokstavsljuden, då de ännu talade finska.

Bjurbergets fick en ställning som ett litet centrum i sin del av finnskogen, men så kom det katastrofala 1960-talet. Mekaniseringen i skogen drev folk till tätorterna, den skola som byggts i Bjurberget omkring 1930 lades ner 1967, och ungarna bussades till Bograngen, telegrafen försvann 1961, och 1973 var det färdigt med den 75 år gamla poststationen.

För att få en inblick i Bjurberget av i dag besöker jag min gamle vän Stig Arnesson, som har varit motorn i det mesta som rört sammanhållning och trivsel i bygden. De 85 levnadsåren har inte dränerat honom på energi. Han bjuder på kaffe med egenbakat bröd och kan bekräfta min lista över nedläggningar.

– Raset kom med mekaniseringen i skogen, och skogsbygden blev mycket hårt drabbad, säger Stig. Förutom skola, post och telegraf fanns vid tiden före tillbakagången vårt åkeri som min far startade 1932, två taxibilar, två butiker, två bensinmackar och ett kafé i byn. Fotbollsklubben IFK Bjurberget bildades 1947, då med entusiaster från Röjdens IK. Ordenshuset gick för högtryck med filmer och danser, och en kväll trängdes hela 800 personer i lokalen.

Av dessa verksamheter finns i dag åkeriet kvar, där Stig ännu arbetar och som han driver tillsammans med sönerna.

Ett glädjeämne är att hembygdsföreningen fått ny luft och att där händer en del vid rökstugan i Rikkenberg.

Annars är det förstås Älgsjövallen strax utanför byn som är Stigs ögonsten. Där har han varit drivande kraft alltsedan starten 1957 och har gjort bekantskap med de flesta stora artisterna i underhållningsbranschen sedan dess. Nu planerar han för 60-årsjubileet nästa år.

– Det blir en tur dit mest varje dag.

Man kan undra hur det går med den berömda festplatsen den dag inte Stig längre orkar. Som i många andra ideella verksamheter blir det allt svårare att skaffa medhjälpare. Beträffande byns framtid är det svårt till och med för en optimist som Stig att ha stora förhoppningar. Enligt Jacobson-Wizelius fanns det 32 hushåll med sammanlagt 83 personer i byn år 1971, och 13 år senare 70 invånare fördelade på 24 hushåll. Efter en snabb koll av läget 2017 får Stig fram att det i dag bor cirka 30 personer i byn. Av de 38 fastigheterna är bara hälften permanent bebodda.

Jag avslutar besöket med en rundtur genom byn med Stig. Sommardagen är vacker i all blomsterprakt, och gårdarna välskötta. Sedan åker jag hem till mitt, och Stig åker till Älgsjövallen för att klippa gräset.

  • Torleif Styffe

Poesi

Axel Andersson, nu avliden, var byns begåvade poet, min arbetskamrat under några år.

Ett exempel på hans verskonst:

LÖNETÄNKANDE

Profiten

för profeten

har ofta varit liten.

Han har dock evigheten

att svälja ner förtreten.