2017-06-30 07:21

2017-06-30 07:21

Har parkerat lastbilen

PERSONLIGT: Livet som yrkeschaufför

Lars-Eric Sundin: Det var meningen att jag skulle köra lastbil ett tag innan jag fortsatte studera. Nu är jag 66 år och har just i dagarna kommit ur hytten.

Tänk att man kommit till den dag när man ska sluta arbeta. Det vill säga, sluta att ha en fast anställning. Det är ju inte fråga om att med krokig rygg helt utsliten gå hem, stödd på en käpp med en guldklocka i ena handen, sätta sig i en gungstol, klappa en katt och vicka på en lös tand.

Ingen käpp behövs, och man får inte längre någon guldklocka heller för den delen. Och jag har varken gungstol, katt eller lös tand. Ännu. Nej, här ska levas när man nu har tid, lyxkryssningar, ändlöst slöande på lyxhotell i Karibien, förstaklassflygresor.

Nej vänta nu, så blir det nog inte heller.

Bröd och stål

Mitt första riktiga lastbilsjobb fick jag 1971 på Herman Geijer & Co, en bygg- och stålgrossist. Fast egentligen körde jag brödbil på Håwe-bageriet 1969 som sommarjobb.

Många yrkesförare i Karlstad i min generation verkar ha varit på Håwe och kört i början. Bekantskapen med lastbilar började faktiskt i femårsåldern, åkte med i brist på annan dagisplats, mestadels vid Kooperativa Charkuterifabriken vid Herrhagen, där min moder arbetade med att skura lådor.

Fick lastbilskort av sig självt

Geijers var ett handelsföretag, därför fick man köra de största lastbilarna med vanligt bilkörkort till dess att nya körkortsklasser infördes i mitten av sjuttiotalet. Då fick alla som kört lastbil tidigare det nya kortet.

Jag körde en byggbil först, därefter en Volvo N 88 med trailer och kran på. Körde plåt, stål, balk, armeringsjärn åt olika håll i Värmland och lite utanför under nio år. Bortsett från en teorilektion när jag följde mamma Gurli till körskolan 1958 har jag aldrig sett en trafikskola från bil- eller insidan. Med det nya körkortet kunde man köra på åkerier också, bekantade mig med bil och släp genom att köra bytesresor åt Arne Andersson till Eskilstuna.

Första resan körde jag in fel väg och hamnade vid en låst grind. Det var bara att backa ut på stora vägen i trafiken igen, det gick det med.

Kör i naturen

Det blev tio år som taxiförare innan jag återvände till lastbilarna i slutet av åttiotalet. Därefter körde jag styckegods, tankbil och fjärrgodsbilar dag som natt.

Jag var på lite olika åkerier och körde fjärrlinjer till Malmö, Helsingborg, Göteborg, Stockholm, Gävle, Borlänge, Oslo, Sundsvall och säkert något mer. Fjärrlinjen jag körde de sista åren omfattade femtio mil varje gång. Man får ibland frågan om det inte är tråkigt att sitta alldeles ensam och köra samma väg natt efter natt. Jag kan inte påstå det. Det är inte ett jobb där klockan sniglar sig fram.

Man får tid till eftertanke och begrundan. Man befinner sig ute i naturen på konstiga tider på dygnet.

Sommarnätter när sol och moln bildar fantastiska skådespel på himlen, vinternätter med gnistrande kyla, månsken som får iskristallerna att glittra, annalkande blysvarta väderfronter, blixtnedslag, snöstormar, norrsken, till och med ett par meteoritnedslag har jag sett. Man passerar samma platser alla årstider och under skiftande ljusförhållanden och kan då se hur färger, kontraster, skuggor och intryck skiftar, något som får det att rycka i kamerafingrarna.

Utveckling gör körningen lättare

Det har förstås skett stora förändringar i yrket under de fyrtiofem år jag varit verksam. Vägnätet har byggts ut till oigenkännlighet, större orter har förbifarter så man behöver inte trassla sig igenom stadskärnor längre.

Den ökade säkerhet som bättre vägar skulle ge verkar många trafikanter ta ut i mindre marginaler istället, och en i många stycken underdimensionerad trafikövervakning har lett till att mycket tokiga beteenden har slagit rot. Den största förändringen har skett på fordonssidan.

Att vara förare nu jämfört med på sjuttiotalet är en himmelsvid skillnad. Automatiska växellådor, farthållare och olika hjälpsystem för inbromsningar har införts, hytter med luftkonditionering och ergonomiska förarstolar gör körningen mindre tröttsam.

Om man inte blir uttråkad förstås, det skulle rentav vara roligt att bängla med en osynkroniserad växellåda och dubbeltrampad koppling för skojs skull någon gång. Har gjort det med någon gammal militärbil.

Många mil och ton

Hur långt har jag då kört?

De senaste åren blev det ungefär 1100 mil per månad. Avståndet till månen är 384 400 km. Borde ha avverkat fyra rundor till månen tur och retur förutom de tio åren i taxi.

Hur mycket gods?

Ytterligt vanskligt att beräkna, men 225.000 ton mellan tumme och pekfingret.

Kanske inte konstigt att jag känt mig lite trött på sistone. Helt färdig med lastbilarna blir man nog inte ändå.

Det är brist på förare, och behov av folk som kan rycka in som reserver lär alltid finnas.

Tänk att man kommit till den dag när man ska sluta arbeta. Det vill säga, sluta att ha en fast anställning. Det är ju inte fråga om att med krokig rygg helt utsliten gå hem, stödd på en käpp med en guldklocka i ena handen, sätta sig i en gungstol, klappa en katt och vicka på en lös tand.

Ingen käpp behövs, och man får inte längre någon guldklocka heller för den delen. Och jag har varken gungstol, katt eller lös tand. Ännu. Nej, här ska levas när man nu har tid, lyxkryssningar, ändlöst slöande på lyxhotell i Karibien, förstaklassflygresor.

Nej vänta nu, så blir det nog inte heller.

Bröd och stål

Mitt första riktiga lastbilsjobb fick jag 1971 på Herman Geijer & Co, en bygg- och stålgrossist. Fast egentligen körde jag brödbil på Håwe-bageriet 1969 som sommarjobb.

Många yrkesförare i Karlstad i min generation verkar ha varit på Håwe och kört i början. Bekantskapen med lastbilar började faktiskt i femårsåldern, åkte med i brist på annan dagisplats, mestadels vid Kooperativa Charkuterifabriken vid Herrhagen, där min moder arbetade med att skura lådor.

Fick lastbilskort av sig självt

Geijers var ett handelsföretag, därför fick man köra de största lastbilarna med vanligt bilkörkort till dess att nya körkortsklasser infördes i mitten av sjuttiotalet. Då fick alla som kört lastbil tidigare det nya kortet.

Jag körde en byggbil först, därefter en Volvo N 88 med trailer och kran på. Körde plåt, stål, balk, armeringsjärn åt olika håll i Värmland och lite utanför under nio år. Bortsett från en teorilektion när jag följde mamma Gurli till körskolan 1958 har jag aldrig sett en trafikskola från bil- eller insidan. Med det nya körkortet kunde man köra på åkerier också, bekantade mig med bil och släp genom att köra bytesresor åt Arne Andersson till Eskilstuna.

Första resan körde jag in fel väg och hamnade vid en låst grind. Det var bara att backa ut på stora vägen i trafiken igen, det gick det med.

Kör i naturen

Det blev tio år som taxiförare innan jag återvände till lastbilarna i slutet av åttiotalet. Därefter körde jag styckegods, tankbil och fjärrgodsbilar dag som natt.

Jag var på lite olika åkerier och körde fjärrlinjer till Malmö, Helsingborg, Göteborg, Stockholm, Gävle, Borlänge, Oslo, Sundsvall och säkert något mer. Fjärrlinjen jag körde de sista åren omfattade femtio mil varje gång. Man får ibland frågan om det inte är tråkigt att sitta alldeles ensam och köra samma väg natt efter natt. Jag kan inte påstå det. Det är inte ett jobb där klockan sniglar sig fram.

Man får tid till eftertanke och begrundan. Man befinner sig ute i naturen på konstiga tider på dygnet.

Sommarnätter när sol och moln bildar fantastiska skådespel på himlen, vinternätter med gnistrande kyla, månsken som får iskristallerna att glittra, annalkande blysvarta väderfronter, blixtnedslag, snöstormar, norrsken, till och med ett par meteoritnedslag har jag sett. Man passerar samma platser alla årstider och under skiftande ljusförhållanden och kan då se hur färger, kontraster, skuggor och intryck skiftar, något som får det att rycka i kamerafingrarna.

Utveckling gör körningen lättare

Det har förstås skett stora förändringar i yrket under de fyrtiofem år jag varit verksam. Vägnätet har byggts ut till oigenkännlighet, större orter har förbifarter så man behöver inte trassla sig igenom stadskärnor längre.

Den ökade säkerhet som bättre vägar skulle ge verkar många trafikanter ta ut i mindre marginaler istället, och en i många stycken underdimensionerad trafikövervakning har lett till att mycket tokiga beteenden har slagit rot. Den största förändringen har skett på fordonssidan.

Att vara förare nu jämfört med på sjuttiotalet är en himmelsvid skillnad. Automatiska växellådor, farthållare och olika hjälpsystem för inbromsningar har införts, hytter med luftkonditionering och ergonomiska förarstolar gör körningen mindre tröttsam.

Om man inte blir uttråkad förstås, det skulle rentav vara roligt att bängla med en osynkroniserad växellåda och dubbeltrampad koppling för skojs skull någon gång. Har gjort det med någon gammal militärbil.

Många mil och ton

Hur långt har jag då kört?

De senaste åren blev det ungefär 1100 mil per månad. Avståndet till månen är 384 400 km. Borde ha avverkat fyra rundor till månen tur och retur förutom de tio åren i taxi.

Hur mycket gods?

Ytterligt vanskligt att beräkna, men 225.000 ton mellan tumme och pekfingret.

Kanske inte konstigt att jag känt mig lite trött på sistone. Helt färdig med lastbilarna blir man nog inte ändå.

Det är brist på förare, och behov av folk som kan rycka in som reserver lär alltid finnas.

  • Lars-Eric Sundin