2017-06-23 06:00

2017-06-27 08:25

Skaparglädjen kände inga gränser

KRÖNIKA

Att beskriva Erik Tellander är inte helt lätt. Många minns honom som krögare på Finnskoga Wärdshus, andra som trivselspridare, och själv minns jag honom starkast som författare. Författaren Erik Tellander – det skulle han ha gillat, men det dröjde innan han nådde dit. I år skulle han ha fyllt 100 år den 29 juni. Vilken fest han skulle ha ordnat!

Han föddes på Spikgården i Kärrbackstrand i norra Värmland 1917, och som nyfiken småpojke deltog han i småbrukets alla sysslor. Allt som hände runt omkring honom tycks han ha lagt på minnet och sedan glatt oss med i sina memoarer.

Fadern var konstnären Per Tellander från Vitsand, som blev förälskad i småbrukardottern Maria och hamnade i Kärrbackstrand. Egentligen skulle Erik ha tagit över småbruket – eller blivit skogsarbetare, som ynglingar i hans ålder i norra Värmland blev vid den tiden. Han provade en vinter som femtonåring men kom snart underfund med att han inte var utrustad med timmerhuggarkropp utan kanske skulle passa bättre som militärmusiker. Men inte heller som musikelev i Skövde fann han sig till rätta. Han återvände hem och blev expedit på Konsum. Det yrket hade en viss status och det passade Erik. Han vikarierade i butiker ända ner till Ekshärad, där han också mötte sin blivande hustru, Gulli.

Snart hamnade han i Stockholm, där han nådde framgångar inom handelns och reklamens värld. Hans medfödda drift att underhålla och roa förde honom in i arbete med radio och film. Dessutom startade han och drev Klarälvdalingarnas Gille i Stockholm, där han ledde glada sammankomster.

Som liten lekte han krögare, ett yrke som låg i generna. Hans mormors far var värdshusägaren Krogubben, och modern drev pensionatsrörelse i mindre skala. För pojken Erik blev kottarna pensionatsgäster, när andra barn använde dem som får och kor. Det är därför inte underligt att Erik lämnade en framgångsrik karriär i Stockholm och senare i Kiruna för att bli värdshusvärd. När han på 1960-talet erbjöds att ta över Långbergets sporthotell tvekade han inte länge. Ett nattligt telefonsamtal följt av klartecken från en yrvaken hustru var allt som behövdes. En barndomsdröm blev sann. Kottarna skulle få liv och bli människor.

Inom värmländsk turism var han en pionjär. På Långberget, och framför allt på Finnskoga Wärdshus som han byggde upp i Höljes 1968, skulle han få pröva många av sina turistiska idéer. Han satsade på nävgröt, kolbullar, stekt småabborre och annan lokal fattigmansföda, han drog iväg med turisterna på övernattning i timmerkojor, han tog med dem på slädfärder till julottan och han underhöll dem med sång och kåserier om livet i finnskogarna. Annonserna i tidningen väckte uppmärksamhet genom att de var skrivna på dialekt. På Finnskoga Wärdshus dansade man dessutom på koppargolv och flera danskvällar sändes i riksradion. Erik förstod vikten av att bjuda in folk med inflytande.

Efter några år sålde han värdshuset och blev turistkonsult på länsstyrelsen i Karlstad. Som pensionär återvände han till Norra Finnskoga full av minnen som han måste skriva ner.

– Det var som att komma in i mammas famn, sa han.

Samtidigt kände han sig som en främmande fågel i finnskogen, och nog stämde det. Hans sång ljöd alltid högre och vackrare än de andra fåglarnas och en flyttfågel var han förvisso, accepterad av bygdens folk men samtidigt en särling.

Nu förvandlades han till författaren Erik Tellander. Skrivit hade han alltid gjort men nu mer systematiskt. Han skaffade en dator och satt långa arbetsdagar vid den.

Skrivandet var en medfödd gudagåva hos Erik. Han hade ett eget lättflytande språk som badade i humor. Denna humor, som ibland måste dräneras något, blandade han med mustiga eder när sådana krävdes, och med poetiskt skönt klingande ord. Det var ofta ord från litteraturen eller från den lokala dialekten, och där han inte fann några passande ord skapade han lätt egna. Den förmågan hade han redan som liten pilt då han förklarade hur det såg ut i faderns mörkrum: ”Lampa lyser rö-svart.” Erik var en mästare i att måla med ord för att skapa stämningar, ljud och dofter.

Någon månad före Eriks 80-årsdag, kom han till mig med en stor osorterad bunt med berättelser från ungdomen och frågade om jag hade lust att läsa. Egentligen hade jag inte tid, men jag satte mig och bläddrade på kvällen. Jag blev genast fångad av texten, ringde upp honom och förklarade att all annan utgivning fick vänta, för det här var sensationellt bra. Berättelserna var skrivna med en språklig spänst och minnesbilderna var tydliga och trovärdigt berättade. Allt var så levande framställt att det lämnade papperet och fyllde rummet.

Nu började ett intensivt år. Jag var fritidsförläggare med heltidsjobb som lärare, men jag kände att det skulle vara närmast kriminellt att inte ge ut detta dokument. Varje ledig stund gick åt till att sortera i hans berättelser och stryka med rödpennan när berättarglädjen skenade alltför otyglat. Hans energi och skaparglädje kände inga gränser.

Ärligt talat dröjde det innan jag och Erik blev goda vänner. Under hans värdshusår hade vi sporadisk kontakt, och jag tyckte att han ibland var arrogant och självcentrerad. Detta förändrades under hans äldre dagar då vi arbetade med ”boka”, och det slutade med att vi blev nära vänner. Vi hade roligt tillsammans. Många, långa samtal gick ut på att han ville testa de dialektala uttrycken så de skulle kännas äkta. (kunde verkligen Gammelstu-Kalle ha uttryckt det så här?”). Inget lämnades åt slumpen.

Boken blev en framgång. ”Så här var det – jaggu mäj!” var klar 1998 och flera recensenter var hänförda. Han liknades till och med vid självaste Harry Martinsson och fick årets författarstipendium från Föreningen Värmlandslitteratur. Första upplagan var snart slut.

Ingen, allra minst Erik själv, tänkte på att han var gammal och kanske behövde slå av på takten. I stället fortsatte han skriva, och en fortsättning som innehöll minnen från beredskapsåren lades samman med första boken och kom ut i handeln 2007 (då Erik tyvärr var borta). ”Så här var det – jaggu mäj!” fick sällskap mellan pärmarna med ”Med minnen i beredskap”.

Erik var närmast besatt av att dokumentera sin hembygd. Av Kulturkoppra försågs han med bandspelare och kassettband och med dessa besökte han äldre människor och gjorde långa intervjuer. Matvanor, skola, lekar, byarnas befolkning, beredskapen, allt mellan himmel och jord finns bevarat på kassettbanden från Eriks 40 intervjuer. En skatt för efterlevande!

Som ett sista ”uppdrag” åt Kulturkoppra sammanställde han de dialektord han samlat på lappar i byxfickorna och fick hjälp med att skriva ner dem fonetiskt. Dessutom läste han in orden, och resultatet av denna möda finns i en utställning på Dalby hembygdsgård. Det bästa från intervjuerna finns på www.nordvarmland.com.

År 2000 tystnade den främmande fågeln i finnskogen för gott, och även om fågelsången till viss del finns bevarad blir livet i finnskogarna aldrig riktigt detsamma igen.

 

 

 

Han föddes på Spikgården i Kärrbackstrand i norra Värmland 1917, och som nyfiken småpojke deltog han i småbrukets alla sysslor. Allt som hände runt omkring honom tycks han ha lagt på minnet och sedan glatt oss med i sina memoarer.

Fadern var konstnären Per Tellander från Vitsand, som blev förälskad i småbrukardottern Maria och hamnade i Kärrbackstrand. Egentligen skulle Erik ha tagit över småbruket – eller blivit skogsarbetare, som ynglingar i hans ålder i norra Värmland blev vid den tiden. Han provade en vinter som femtonåring men kom snart underfund med att han inte var utrustad med timmerhuggarkropp utan kanske skulle passa bättre som militärmusiker. Men inte heller som musikelev i Skövde fann han sig till rätta. Han återvände hem och blev expedit på Konsum. Det yrket hade en viss status och det passade Erik. Han vikarierade i butiker ända ner till Ekshärad, där han också mötte sin blivande hustru, Gulli.

Snart hamnade han i Stockholm, där han nådde framgångar inom handelns och reklamens värld. Hans medfödda drift att underhålla och roa förde honom in i arbete med radio och film. Dessutom startade han och drev Klarälvdalingarnas Gille i Stockholm, där han ledde glada sammankomster.

Som liten lekte han krögare, ett yrke som låg i generna. Hans mormors far var värdshusägaren Krogubben, och modern drev pensionatsrörelse i mindre skala. För pojken Erik blev kottarna pensionatsgäster, när andra barn använde dem som får och kor. Det är därför inte underligt att Erik lämnade en framgångsrik karriär i Stockholm och senare i Kiruna för att bli värdshusvärd. När han på 1960-talet erbjöds att ta över Långbergets sporthotell tvekade han inte länge. Ett nattligt telefonsamtal följt av klartecken från en yrvaken hustru var allt som behövdes. En barndomsdröm blev sann. Kottarna skulle få liv och bli människor.

Inom värmländsk turism var han en pionjär. På Långberget, och framför allt på Finnskoga Wärdshus som han byggde upp i Höljes 1968, skulle han få pröva många av sina turistiska idéer. Han satsade på nävgröt, kolbullar, stekt småabborre och annan lokal fattigmansföda, han drog iväg med turisterna på övernattning i timmerkojor, han tog med dem på slädfärder till julottan och han underhöll dem med sång och kåserier om livet i finnskogarna. Annonserna i tidningen väckte uppmärksamhet genom att de var skrivna på dialekt. På Finnskoga Wärdshus dansade man dessutom på koppargolv och flera danskvällar sändes i riksradion. Erik förstod vikten av att bjuda in folk med inflytande.

Efter några år sålde han värdshuset och blev turistkonsult på länsstyrelsen i Karlstad. Som pensionär återvände han till Norra Finnskoga full av minnen som han måste skriva ner.

– Det var som att komma in i mammas famn, sa han.

Samtidigt kände han sig som en främmande fågel i finnskogen, och nog stämde det. Hans sång ljöd alltid högre och vackrare än de andra fåglarnas och en flyttfågel var han förvisso, accepterad av bygdens folk men samtidigt en särling.

Nu förvandlades han till författaren Erik Tellander. Skrivit hade han alltid gjort men nu mer systematiskt. Han skaffade en dator och satt långa arbetsdagar vid den.

Skrivandet var en medfödd gudagåva hos Erik. Han hade ett eget lättflytande språk som badade i humor. Denna humor, som ibland måste dräneras något, blandade han med mustiga eder när sådana krävdes, och med poetiskt skönt klingande ord. Det var ofta ord från litteraturen eller från den lokala dialekten, och där han inte fann några passande ord skapade han lätt egna. Den förmågan hade han redan som liten pilt då han förklarade hur det såg ut i faderns mörkrum: ”Lampa lyser rö-svart.” Erik var en mästare i att måla med ord för att skapa stämningar, ljud och dofter.

Någon månad före Eriks 80-årsdag, kom han till mig med en stor osorterad bunt med berättelser från ungdomen och frågade om jag hade lust att läsa. Egentligen hade jag inte tid, men jag satte mig och bläddrade på kvällen. Jag blev genast fångad av texten, ringde upp honom och förklarade att all annan utgivning fick vänta, för det här var sensationellt bra. Berättelserna var skrivna med en språklig spänst och minnesbilderna var tydliga och trovärdigt berättade. Allt var så levande framställt att det lämnade papperet och fyllde rummet.

Nu började ett intensivt år. Jag var fritidsförläggare med heltidsjobb som lärare, men jag kände att det skulle vara närmast kriminellt att inte ge ut detta dokument. Varje ledig stund gick åt till att sortera i hans berättelser och stryka med rödpennan när berättarglädjen skenade alltför otyglat. Hans energi och skaparglädje kände inga gränser.

Ärligt talat dröjde det innan jag och Erik blev goda vänner. Under hans värdshusår hade vi sporadisk kontakt, och jag tyckte att han ibland var arrogant och självcentrerad. Detta förändrades under hans äldre dagar då vi arbetade med ”boka”, och det slutade med att vi blev nära vänner. Vi hade roligt tillsammans. Många, långa samtal gick ut på att han ville testa de dialektala uttrycken så de skulle kännas äkta. (kunde verkligen Gammelstu-Kalle ha uttryckt det så här?”). Inget lämnades åt slumpen.

Boken blev en framgång. ”Så här var det – jaggu mäj!” var klar 1998 och flera recensenter var hänförda. Han liknades till och med vid självaste Harry Martinsson och fick årets författarstipendium från Föreningen Värmlandslitteratur. Första upplagan var snart slut.

Ingen, allra minst Erik själv, tänkte på att han var gammal och kanske behövde slå av på takten. I stället fortsatte han skriva, och en fortsättning som innehöll minnen från beredskapsåren lades samman med första boken och kom ut i handeln 2007 (då Erik tyvärr var borta). ”Så här var det – jaggu mäj!” fick sällskap mellan pärmarna med ”Med minnen i beredskap”.

Erik var närmast besatt av att dokumentera sin hembygd. Av Kulturkoppra försågs han med bandspelare och kassettband och med dessa besökte han äldre människor och gjorde långa intervjuer. Matvanor, skola, lekar, byarnas befolkning, beredskapen, allt mellan himmel och jord finns bevarat på kassettbanden från Eriks 40 intervjuer. En skatt för efterlevande!

Som ett sista ”uppdrag” åt Kulturkoppra sammanställde han de dialektord han samlat på lappar i byxfickorna och fick hjälp med att skriva ner dem fonetiskt. Dessutom läste han in orden, och resultatet av denna möda finns i en utställning på Dalby hembygdsgård. Det bästa från intervjuerna finns på www.nordvarmland.com.

År 2000 tystnade den främmande fågeln i finnskogen för gott, och även om fågelsången till viss del finns bevarad blir livet i finnskogarna aldrig riktigt detsamma igen.

 

 

 

  • Torleif Styffe