2017-06-10 06:00

2017-06-10 06:00

Åter på trappan efter 50 år

Efter gott och väl ett helt yrkesliv stod vi där igen på trappan till det gamla gymnasiet i Torsby. Ingen kunde fatta att 50 år hade passerat sedan vi stod där senast. Då, våren 1967, var lättnaden och glädjen de helt överskuggande känslorna – vi hade alla kommit ut med äran och hedern i behåll och blivit godkända studenter. Ingen hade behövt att skamsen smyga ut bakvägen efter att ha kuggats i de muntliga förhören. Så illa kunde det gå ibland på den tiden. 1968 infördes mildare regler och efter dessa var alla godkända.

Känslan idag, juni 2017, när vi möttes på skolgården, var en stor respekt och litenhet inför tidens obönhörliga gång, men givetvis även en återseendets glädje. En fråga återkom gång på gång vid många handslag: ”Vem i all världen är den där människan?” Fler än jag tänkte: ”Är det bara jag som är lik mig från förr?” Som väl var hörde man inte så ofta frågan: ”Du känner väl igen mig?” Men när man väl fick namn på personerna framträdde de bleknade ungdomsdragen och tvärs igenom en något förändrad yta såg man eleven som stod här våren 1967.

Våra gamla lärare Mats Jonsson och Henrik Torstensson mötte upp på skolgården. Rektor Anna Renhult ställde välvilligt upp och släppte in oss i de forna undervisningslokalerna. Där började samtalen komma igång: ”Här satt jag närmast fönstret.” ”Minns du hur du hjälpte mig med tyskläxan?” ”Här gömde vi oss för lektor Fries.” ”Här inne förklarade Fries att det minsann inte fanns dummare folk än värmlänningar.” ”Minns du Carl Sture Lanker och terrängbanan?” ”Vad hette hon nu, den där franska lärarinnan, som ...?” Ja, minnena och frågorna trängde på. De gångna femtio åren började förvandlas till ett veck på tidslinjen.

Det var Torsten Malmström som förtjänstfullt hade kallat samman sina forna klasskamrater till detta återseende, med god hjälp av PA Sjögren. Efter vårt timslånga besök på skolan med fotografering på trappan gav de oss en rejäl håltimme med en stark rekommendation att besöka Wienerkonditoriet och där inta kaffe med mollusk, vilket nog alla gjorde, vidare att följa PA på en guidad tur till bruksområdet. Där berättade han livfullt om hur kommunen utan känsla för de gamla värdena släpper in bostadsbyggande på det kulturellt viktiga området och om hur flottningsrännan kanske ska rivas för att en del ungar har använt den som lekplats. Målet för vandringen var egentligen den gamla smedjan som PA med god hjälp försöker rädda för eftervärlden. Att vår återträffsdag sammanföll med årets nostalgidag i Torsby var mycket passande men troligen oplanerat. Vad man märkte inne i samhället av denna sistnämnda begivenhet var en mängd gamla amerikanare som rullade fram på Torsbys gator under dagen, ofta med hög men ibland förvånansvärt modern musik.

Dagen framskred och på aftonen samlades vi alla lite uppsträckta till middag och samspråk på Sahlströmsgården. Vi var inalles 26 gamla elever av de 38 som fanns med på förteckningen från studentmuntan. Tragiskt nog var fyra av de ursprungliga kamraterna avlidna.

På middagen deltog fyra högt uppskattade lärare. De var svensklärarna Anita Johansson och Martin Söderlund samt mattelärarna Bengt Johansson och Mats Jonsson. Dessa, som vi elever på den tiden ansåg som relativt gamla, hade nu blivit jämnåriga med oss på något underligt vis. Tiden är en skälm.

Minnena flödade och fyllde det forna loftet på Sahlströmsgården. Mycket handlade förstås om gymnasietiden och därpå följande yrkesliv – och givetvis om barnbarn – men glädjande nog inte så mycket om sjukdomar och krämpor, vilket kunde ha blivit ett huvudtema, då vi hade tre läkare i sällskapet. Då och då dök namnet Serum upp, inte som medicinsk term utan för att det var namnet på vår skoltidning. De flesta medarbetarna fanns på plats, bland andra en som blev lärare på journalisthögskolan i Göteborg och en annan som blev chefredaktör på Dagens Nyheter. Serum var tydligen en bra förberedelse för yrkeslivet. Själv kände jag mig något skamsen över några onödigt elaka karikatyrer av lärare som jag ritat för denna publikation.

Något skamset bekände också Hans Bergström som anlänt ända från USA att han nog kunde ha farit något mildare fram mot skolan och dess ledning under sin tid som ordförande i elevrådet. Vi får båda skylla på ungdomligt övermod.

I förväg hade nästan alla efter uppmaning lämnat in skriftliga korta levnadsbeskrivningar, och det visade sig att de flesta jobbat i skolans värld eller inom vårdsektorn, några på bibliotek, andra i näringslivet och ett lite mindre antal i offentlig förvaltning.

Några väl formulerade tal avlösta av dikter och roliga historier framfördes, och ju längre kvällen framskred desto yngre kände vi oss. Där satt vi igen, vi gamla elever tillsammans med våra lärare, nästan som förr, bara med den skillnaden att ett helt yrkesliv hade passerat. Ja, inte bara ett utan 26.

Efter gott och väl ett helt yrkesliv stod vi där igen på trappan till det gamla gymnasiet i Torsby. Ingen kunde fatta att 50 år hade passerat sedan vi stod där senast. Då, våren 1967, var lättnaden och glädjen de helt överskuggande känslorna – vi hade alla kommit ut med äran och hedern i behåll och blivit godkända studenter. Ingen hade behövt att skamsen smyga ut bakvägen efter att ha kuggats i de muntliga förhören. Så illa kunde det gå ibland på den tiden. 1968 infördes mildare regler och efter dessa var alla godkända.

Känslan idag, juni 2017, när vi möttes på skolgården, var en stor respekt och litenhet inför tidens obönhörliga gång, men givetvis även en återseendets glädje. En fråga återkom gång på gång vid många handslag: ”Vem i all världen är den där människan?” Fler än jag tänkte: ”Är det bara jag som är lik mig från förr?” Som väl var hörde man inte så ofta frågan: ”Du känner väl igen mig?” Men när man väl fick namn på personerna framträdde de bleknade ungdomsdragen och tvärs igenom en något förändrad yta såg man eleven som stod här våren 1967.

Våra gamla lärare Mats Jonsson och Henrik Torstensson mötte upp på skolgården. Rektor Anna Renhult ställde välvilligt upp och släppte in oss i de forna undervisningslokalerna. Där började samtalen komma igång: ”Här satt jag närmast fönstret.” ”Minns du hur du hjälpte mig med tyskläxan?” ”Här gömde vi oss för lektor Fries.” ”Här inne förklarade Fries att det minsann inte fanns dummare folk än värmlänningar.” ”Minns du Carl Sture Lanker och terrängbanan?” ”Vad hette hon nu, den där franska lärarinnan, som ...?” Ja, minnena och frågorna trängde på. De gångna femtio åren började förvandlas till ett veck på tidslinjen.

Det var Torsten Malmström som förtjänstfullt hade kallat samman sina forna klasskamrater till detta återseende, med god hjälp av PA Sjögren. Efter vårt timslånga besök på skolan med fotografering på trappan gav de oss en rejäl håltimme med en stark rekommendation att besöka Wienerkonditoriet och där inta kaffe med mollusk, vilket nog alla gjorde, vidare att följa PA på en guidad tur till bruksområdet. Där berättade han livfullt om hur kommunen utan känsla för de gamla värdena släpper in bostadsbyggande på det kulturellt viktiga området och om hur flottningsrännan kanske ska rivas för att en del ungar har använt den som lekplats. Målet för vandringen var egentligen den gamla smedjan som PA med god hjälp försöker rädda för eftervärlden. Att vår återträffsdag sammanföll med årets nostalgidag i Torsby var mycket passande men troligen oplanerat. Vad man märkte inne i samhället av denna sistnämnda begivenhet var en mängd gamla amerikanare som rullade fram på Torsbys gator under dagen, ofta med hög men ibland förvånansvärt modern musik.

Dagen framskred och på aftonen samlades vi alla lite uppsträckta till middag och samspråk på Sahlströmsgården. Vi var inalles 26 gamla elever av de 38 som fanns med på förteckningen från studentmuntan. Tragiskt nog var fyra av de ursprungliga kamraterna avlidna.

På middagen deltog fyra högt uppskattade lärare. De var svensklärarna Anita Johansson och Martin Söderlund samt mattelärarna Bengt Johansson och Mats Jonsson. Dessa, som vi elever på den tiden ansåg som relativt gamla, hade nu blivit jämnåriga med oss på något underligt vis. Tiden är en skälm.

Minnena flödade och fyllde det forna loftet på Sahlströmsgården. Mycket handlade förstås om gymnasietiden och därpå följande yrkesliv – och givetvis om barnbarn – men glädjande nog inte så mycket om sjukdomar och krämpor, vilket kunde ha blivit ett huvudtema, då vi hade tre läkare i sällskapet. Då och då dök namnet Serum upp, inte som medicinsk term utan för att det var namnet på vår skoltidning. De flesta medarbetarna fanns på plats, bland andra en som blev lärare på journalisthögskolan i Göteborg och en annan som blev chefredaktör på Dagens Nyheter. Serum var tydligen en bra förberedelse för yrkeslivet. Själv kände jag mig något skamsen över några onödigt elaka karikatyrer av lärare som jag ritat för denna publikation.

Något skamset bekände också Hans Bergström som anlänt ända från USA att han nog kunde ha farit något mildare fram mot skolan och dess ledning under sin tid som ordförande i elevrådet. Vi får båda skylla på ungdomligt övermod.

I förväg hade nästan alla efter uppmaning lämnat in skriftliga korta levnadsbeskrivningar, och det visade sig att de flesta jobbat i skolans värld eller inom vårdsektorn, några på bibliotek, andra i näringslivet och ett lite mindre antal i offentlig förvaltning.

Några väl formulerade tal avlösta av dikter och roliga historier framfördes, och ju längre kvällen framskred desto yngre kände vi oss. Där satt vi igen, vi gamla elever tillsammans med våra lärare, nästan som förr, bara med den skillnaden att ett helt yrkesliv hade passerat. Ja, inte bara ett utan 26.

  • Torleif Styffe