2017-05-13 06:00

2017-05-13 06:00

Den fjorttn maj ska göken ga'l...

Den fjorttn maj ska göken ga’l ôm han (så) e tå tackjärn – den fjortonde maj ska göken gala om den så är av tackjärn. Så bombsäkert var detta faktum att det blev till ett ordspråk i Dalby – och i morgon är vi där. Då gal göken. Hör ni den inte då är det inte gökens fel, utan då är det ni som befinner er på fel ställe.

Många äldre Dalbybor kommer säkert ihåg lärarinnan Anna Johnsson från Backa. Hon har själv berättat från sin tid på lärarseminariet, då en lärare ställde frågan: ”När kommer göken på våren?” Då viftade Anna ivrigt med handen och fick svara ”Den fjortonde maj”, något hon sedan ofta blev påmind om. Det folkliga talesättet hade blivit till en självklar sanning hos den unga oskuldsfulla damen.

Visdomsord och mustiga ordstäv har det funnits gott om i gamla tiders Dalby. Många är bevarade i skriftlig form, men knappast några av dem har funnit vägen till de yngre generationernas vokabulär. Ett litet urval ska jag i alla fall presentera här. Några kanske kan komma till användning.

Väderspådomar har nog alltid förekommit och kan vara bra att imponera med. En sådan är ”när mû’lnn (molnet) tar sola skvätt dä tu’r-n”, liksom ”tårsdags äfta jãr frädas vär, å lörda’n e sin egen kãr”.

Man kunde också kika in i framtiden på annat än väderleken: ”Nu kom dã skvallerkäringã, för dã fräsã i ommen (spisen)”. ”Nu får je snart ta'ck e falska människi för sist”. Det sistnämnda uttrycket har brukats om det kliat i höger hand.

Om man råkade få i vrångstrupen var saken klar: ”Dã e nô'n sûm messunnã mã matn”.

I de fall två personer råkat säga något på samma gång, innebar det att de skulle hamna på samma gästabud: ”Ve kom på sa’mm jässpe”, sa man då. Den som ofrivilligt rimmade i sitt tal skulle snart få ett brev: ”Jã rimmã för brev”.

Sköna, poetiska beskrivningar av naturfenomen har växt fram ur folkdjupet: ”Han har hängt ut lökta i kväll”, kunde det heta när det var klart månsken, och den kalla nordanvinden kunde beskrivas så här: ”Nu har dä nole (norra) spjäll kom ôpp”.

Många andra ordspråk och talesätt från Dalby finns bevarade, och flera av dem finns säkert på andra orter.

”Man kan int foder (fordra) mer än tre marker talg tå en träbock”, lärde mig Signe Eskilsson Smed, därmed menande att inte ställa orimliga krav. En mentor under min första lärartid rekommenderade också dessa ord att trösta sig med, om man kände att den pedagogiska förmågan inte alltid räckte till.

”Gröten har fött ôpp fler än den har slej ihöl (slagit ihjäl)”, kan vi läsa i Bäckvalls Elfdalsarkivet. Detta kunde den få höra som klagade på maten. På tal om mat som mordredskap förekom ett uttryck som kunde användas om en limpa som blivit på tok för hård: ”Dä skull gå å slô ihöl dalkãrã mä-o”. Varför just dalkarlar finns inte förklarat i Dalbyordboken, där uttrycket är hämtat. I denna utmärkta skrift finns fler målande talesätt att citera:

”Lang sûm gammel testmänt”, kunde sägas om en lång arbetsdag.

 

”Dã ska bli anner bullã, sa bagãrn när han sket i trûg (tråget).”

 

”Han skull slipes på en hal (hård) Orsasten mä stortånan fö'r (före)” var ett straff av det strängaste slaget.

 

”Jã e stinn sûm en änger i en gammelost” innebar höjden av mättnadskänsla.

 

”Te skri'v på snö'n å krävvi (kräva) räven”, sades om osäkra fordringar.

 

”Jã tuggã int mer än en gang at svina” innebar att man inte ville repetera det man sagt för den som ändå inte fattade.

 

”Dã va en sûm feck lorttn unna lack-klövan, dã” – dvs. en det var bra fart på.

 

”Dã e en tå (antingen) häfta än (eller) sketa (diarré)”, alltså aldrig riktigt lagom.

 

”Han ser ut sûm han skull ha vû'r bå ôpphängn å nersläfft å dängn”, alltså en person som var ordentligt tilltufsad. Hade man dessutom ålderskrämpor hette det att man hade ”för gammel blogg”. Stora fötter kunde orsaka trakasserier: ”Han dûg int te vä'nn skonna förrn han kom borti ett vägskäl.”

 

”Ho vartt gjord utta skyggarn (utanför gärdsgården)” var en beskrivning av ett barn som gjorts utanför äktenskapet.

 

”Han e i Kanan i dag” sa man om en som var full och sorglös, medan den som däremot var överhopad med arbete kunde sägas ”ha full buga'n (bärredskap)”.

 

”Nu e allt dynga grön!” kan översättas med ”Nu är det som förgjort!”

 

De ordspråk som följer nedan får tala för sig själva:

 

”Lort å fattidom e fell dä enda sûm dã int har vû'r nôa brist på i denne ga'rn (gården).”

 

”När musa e mätt, da blir mjöl beskt.”

 

”Dã e för sent å snyt sã nãr näsa e bo'rt.”

 

”Ho va se fin se ho vesst int hôr rävva satt på-o.”

 

”Pänningã e dä enda en fatti stacker har.”

 

En annan typ av talesätt som varit vanliga i Dalby är ordstäv, där man citerar en (namngiven) person. Meningen eller humorn i detta kan vara svår att begripa för den oinvigde. Ett exempel på detta: ”Dä va brått (kvickt) gjort, sa han Ask-Halvard när han hov (hävde) Jönsiken i bäcken.” Vem denne Jönsiken var vet jag inte, och om Ask-Halvard vet jag bara att han var en Ransbyfödd man i Sysslebäck. Förklaringen blev inte lika långlivad som själva citatet.

Ett annat gammal stäv som Signe Eskilsson Smed återgav ur sitt rika förråd: ”Renlihet är bra, sa käringa, vä’nd särken ôm julãftan.”

Medan alla dessa visdomsord sakta får sjunka in i medvetandet, kan det vara på sin plats att gå ut och lyssna på göken när den inviger sommaren. Men vänta till den 14 maj. Då hör ni honom hur säkert som helst – bara ni står på rätt ställe.

 

 

 

Den fjorttn maj ska göken ga’l ôm han (så) e tå tackjärn – den fjortonde maj ska göken gala om den så är av tackjärn. Så bombsäkert var detta faktum att det blev till ett ordspråk i Dalby – och i morgon är vi där. Då gal göken. Hör ni den inte då är det inte gökens fel, utan då är det ni som befinner er på fel ställe.

Många äldre Dalbybor kommer säkert ihåg lärarinnan Anna Johnsson från Backa. Hon har själv berättat från sin tid på lärarseminariet, då en lärare ställde frågan: ”När kommer göken på våren?” Då viftade Anna ivrigt med handen och fick svara ”Den fjortonde maj”, något hon sedan ofta blev påmind om. Det folkliga talesättet hade blivit till en självklar sanning hos den unga oskuldsfulla damen.

Visdomsord och mustiga ordstäv har det funnits gott om i gamla tiders Dalby. Många är bevarade i skriftlig form, men knappast några av dem har funnit vägen till de yngre generationernas vokabulär. Ett litet urval ska jag i alla fall presentera här. Några kanske kan komma till användning.

Väderspådomar har nog alltid förekommit och kan vara bra att imponera med. En sådan är ”när mû’lnn (molnet) tar sola skvätt dä tu’r-n”, liksom ”tårsdags äfta jãr frädas vär, å lörda’n e sin egen kãr”.

Man kunde också kika in i framtiden på annat än väderleken: ”Nu kom dã skvallerkäringã, för dã fräsã i ommen (spisen)”. ”Nu får je snart ta'ck e falska människi för sist”. Det sistnämnda uttrycket har brukats om det kliat i höger hand.

Om man råkade få i vrångstrupen var saken klar: ”Dã e nô'n sûm messunnã mã matn”.

I de fall två personer råkat säga något på samma gång, innebar det att de skulle hamna på samma gästabud: ”Ve kom på sa’mm jässpe”, sa man då. Den som ofrivilligt rimmade i sitt tal skulle snart få ett brev: ”Jã rimmã för brev”.

Sköna, poetiska beskrivningar av naturfenomen har växt fram ur folkdjupet: ”Han har hängt ut lökta i kväll”, kunde det heta när det var klart månsken, och den kalla nordanvinden kunde beskrivas så här: ”Nu har dä nole (norra) spjäll kom ôpp”.

Många andra ordspråk och talesätt från Dalby finns bevarade, och flera av dem finns säkert på andra orter.

”Man kan int foder (fordra) mer än tre marker talg tå en träbock”, lärde mig Signe Eskilsson Smed, därmed menande att inte ställa orimliga krav. En mentor under min första lärartid rekommenderade också dessa ord att trösta sig med, om man kände att den pedagogiska förmågan inte alltid räckte till.

”Gröten har fött ôpp fler än den har slej ihöl (slagit ihjäl)”, kan vi läsa i Bäckvalls Elfdalsarkivet. Detta kunde den få höra som klagade på maten. På tal om mat som mordredskap förekom ett uttryck som kunde användas om en limpa som blivit på tok för hård: ”Dä skull gå å slô ihöl dalkãrã mä-o”. Varför just dalkarlar finns inte förklarat i Dalbyordboken, där uttrycket är hämtat. I denna utmärkta skrift finns fler målande talesätt att citera:

”Lang sûm gammel testmänt”, kunde sägas om en lång arbetsdag.

 

”Dã ska bli anner bullã, sa bagãrn när han sket i trûg (tråget).”

 

”Han skull slipes på en hal (hård) Orsasten mä stortånan fö'r (före)” var ett straff av det strängaste slaget.

 

”Jã e stinn sûm en änger i en gammelost” innebar höjden av mättnadskänsla.

 

”Te skri'v på snö'n å krävvi (kräva) räven”, sades om osäkra fordringar.

 

”Jã tuggã int mer än en gang at svina” innebar att man inte ville repetera det man sagt för den som ändå inte fattade.

 

”Dã va en sûm feck lorttn unna lack-klövan, dã” – dvs. en det var bra fart på.

 

”Dã e en tå (antingen) häfta än (eller) sketa (diarré)”, alltså aldrig riktigt lagom.

 

”Han ser ut sûm han skull ha vû'r bå ôpphängn å nersläfft å dängn”, alltså en person som var ordentligt tilltufsad. Hade man dessutom ålderskrämpor hette det att man hade ”för gammel blogg”. Stora fötter kunde orsaka trakasserier: ”Han dûg int te vä'nn skonna förrn han kom borti ett vägskäl.”

 

”Ho vartt gjord utta skyggarn (utanför gärdsgården)” var en beskrivning av ett barn som gjorts utanför äktenskapet.

 

”Han e i Kanan i dag” sa man om en som var full och sorglös, medan den som däremot var överhopad med arbete kunde sägas ”ha full buga'n (bärredskap)”.

 

”Nu e allt dynga grön!” kan översättas med ”Nu är det som förgjort!”

 

De ordspråk som följer nedan får tala för sig själva:

 

”Lort å fattidom e fell dä enda sûm dã int har vû'r nôa brist på i denne ga'rn (gården).”

 

”När musa e mätt, da blir mjöl beskt.”

 

”Dã e för sent å snyt sã nãr näsa e bo'rt.”

 

”Ho va se fin se ho vesst int hôr rävva satt på-o.”

 

”Pänningã e dä enda en fatti stacker har.”

 

En annan typ av talesätt som varit vanliga i Dalby är ordstäv, där man citerar en (namngiven) person. Meningen eller humorn i detta kan vara svår att begripa för den oinvigde. Ett exempel på detta: ”Dä va brått (kvickt) gjort, sa han Ask-Halvard när han hov (hävde) Jönsiken i bäcken.” Vem denne Jönsiken var vet jag inte, och om Ask-Halvard vet jag bara att han var en Ransbyfödd man i Sysslebäck. Förklaringen blev inte lika långlivad som själva citatet.

Ett annat gammal stäv som Signe Eskilsson Smed återgav ur sitt rika förråd: ”Renlihet är bra, sa käringa, vä’nd särken ôm julãftan.”

Medan alla dessa visdomsord sakta får sjunka in i medvetandet, kan det vara på sin plats att gå ut och lyssna på göken när den inviger sommaren. Men vänta till den 14 maj. Då hör ni honom hur säkert som helst – bara ni står på rätt ställe.

 

 

 

  • TORLEIF STYFFE