2017-05-11 06:00

2017-05-11 06:00

Var flygrädd men en dödspilot som spelare

PERSONLIGT: Lars Clarin offrade sig alltid på bandyplanen

En kämpe av renaste vatten. Med en offervilja som gick utanpå det mesta.
Lars Clarin, nyligen fyllda 65 år, var en klippa i Boltic-försvaret. Han var beredd att alltid ställa upp i försvarsarbetet. Beredd att stå i vägen vid hörnor, frislagssituationer. Lämnade aldrig en bandydag utan diverse kroppsliga blåmärken.

En del kallade ibland honom för bandydåre eftersom han alltid gav allt för den enda klubb han spelat för, det vill säga Boltic.

Lars Clarin var polis både till yrke och att hålla ihop mittenförsvaret i klubben.

Småskadad var han ofta men bet alltid ihop och ställde alltid upp till spel.

– Bandyn som sådan har givit mig en del smällar. Men faktum är att det är först de två senaste åren jag börjat lida av lite krämpor. Har problem med den vänstra höften som jag troligen måste operera. Jag vet inte, men det är ju möjligt att det beror på något som haft med bandyn att göra, säger Lars.

Det onda började med att han fick dragningar i ena ljumsken.

Ortopeden Dick Larsson, som ju vid sidan av Boltic också hade Färjestad som sitt skötebarn som läkare, gav en förvarning.

– Han sa att när man blir äldre och börjar känna av ljumskarna då kan det onda vara på väg mot höften. Exakt det har drabbat mig.

Lars, som inte får heta annat än Clarin i umgängeskretsen, berättar det när jag hälsar på honom en solvarm dag på det vinterbonade torpet i Snårstatorp, drygt halvmilen från Ulvsby som är närmaste tätort.

Lars bjuder på kaffe och vetelängd samtidigt som vi pratar om gamla bandytider.

– Jäkla bra lag vi hade under hela 1980-talet Fick personligen uppleva de sex första av de nio SM-gulden. Vi var otroligt vältränade. Givetvis genom Curt Einarssons försorg. Han tillät ingen att falla ur ramen. Det skulle jobbas hela tiden.

Sex av nio SM-guld

Det gick ut på att alla försvarare skulle ta sitt ansvar bakåt, medan forwards fick fria tyglar att satsa på offensiven

Lars bor tillsammans med sambon Pernilla ute på vischan i ett rödmålat trähus med vita knutar. Alla grannar bor i grannområdet men ändå på ett ganska beskedligt avstånd.

Även så Tommy Samuelsson, med hockeyn numera i Ingolstadt i Tyskland och Perra Johnsson som ju i vintras fick lämna Leksand efter att ha åkt ur elitserien.

– Jag och Pernilla har bott i området sedan tio år tillbaka. Åren dessförinnan tillbringade vi i lägenhet på Vågmästaren i Karlstad.

– Pernilla har ju alltid varit en hästtjej. Här finns fina betesmarker för dem, och hon har fem-sex stycken. I yngre dagar tävlade hon, men i samband med ett fall tvingades hon sluta efter att ha brutit en fotled som sedan omopererats flera gånger och ändå inte blivit riktigt bra.

Pensionär i förtid

Lars och Pernilla träffades på jobbet. Som poliser. Pernilla jobbar fortfarande kvar medan Lars gick i pension 2016. Under 45 års tid arbetade han huvudsakligen på kriminalen (krim).

– Jag ville gå lite i förtid bland annat på grund av arbetsfördelningen inom poliskåren. När region Bergslagen, med säte i Örebro, även tog över Värmland, blev allt mycket sämre i Karlstad. En uppfattning jag delar med många andra poliser. Det har blivit för byråkratiskt uppstyrt. Vi är lite bakbundna, allt ska bestämmas av de chefer som sitter i Örebro.

Nu sitter du och mest njuter av naturen i närområdet, eller hur?

– Ja, så kan man kanske se det. I varje fall stormtrivs Pernilla här. Vore det inte för min trilskande höft skulle jag säkert röra på mig mer. Men vi är ändå några gamla Bolticare som ses kontinuerligt en dag i veckan

Räknar samtidigt upp namn som ”Pinnen” Ramström, ”Fille” Broström, Mats Carlsson. Gunnar Föhr, Peder Emanuelsson, Leif Odhe, Bengt Karlsson och Bengt Johansson.

– Vi är några färre än förut. Men alla vi hänger i. Vi är 60–65-plussare som träffas varje onsdag halv tio och går en halvmil i I 2-skogen. Vi är ganska vältrimmade allihopa. Någon har förstås lagt på sig något kilo.

Jag saknar Bempa. Vet du om han håller i gång?

– Han bor ju sedan många år tillbaka i Sutterhöjden utanför Molkom, men jag vet inte hur det är med flåset numera. Han är dock välkommen om han kommer. Men han spelar väl golf fortfarande, antar jag.

Hur är det med flygresorna numera?

– Det funkar inte. Det är också en av anledningarna till att Malin, en av tre döttrar, aldrig får något besök av oss. Hon bor i Jakarta på Java. Så hon får resa hit i stället.

Under åren med Boltic var Lars känd för att alltid åka tåg när buss inte var något alternativ.

När Boltic en gång i Europacupen skulle möta Zorkij i Krasnogosk, några mil utanför Moskva, var han tvungen ta tåget för att kunna spela. Det innebar fem dagars frånvaro från Karlstad när matchen var slut

På bandyplanen var han själv personen som offrade sig i alla upptänkliga situationer. En bandyns dödspilot.

När hemresan var väl i hamn efter Moskva rubricerade NWT det med ”den flygrädde dödspiloten.”

– Jag kommer ihåg det där, och blir pinsamt påmind om det än i dag, faktiskt, säger Lars och skrattar till.

Han har varit urbolticare alltsedan tio års ålder. Debuterade i A-laget 1969. Slutade 1986. Till en början med Boltic-grundaren Lars ”Snöret” Berg som tränare och legendariske spelaren Sune Almkvist som lagledare.

Inom polisyrket har han varit med och främst bearbetat den grövre brottsligheten. Belönades för sin noggrannhet. 2001. Fick svenska Carnegiefondens stipendium som tecken på det.

– Det skedde vid en uppvaktning på Sandgrund. På något sätt blev jag ditlurad av några arbetskamrater. När mitt namn ropades ut på prisutdelningen blev jag helt tagen av det. Hade ingen som helst aning att jag skulle uppmärksammas, säger han.

Hoppar vi till sist över till bandyn igen, hade du någon föraning om att Boltic en gång skulle bli ett mästarlag?

– Nej, alltihop är egentligen en saga. Vi var bandyns Åshöjden som kom från ingenting, egentligen. Ett kvarterslag från Herrhagen. Vi hade inga såna drömmar.

– Men det är ju sant. Som sagt, jag har själv sex SM-guld och lite annat också, avrundar han.

En del kallade ibland honom för bandydåre eftersom han alltid gav allt för den enda klubb han spelat för, det vill säga Boltic.

Lars Clarin var polis både till yrke och att hålla ihop mittenförsvaret i klubben.

Småskadad var han ofta men bet alltid ihop och ställde alltid upp till spel.

– Bandyn som sådan har givit mig en del smällar. Men faktum är att det är först de två senaste åren jag börjat lida av lite krämpor. Har problem med den vänstra höften som jag troligen måste operera. Jag vet inte, men det är ju möjligt att det beror på något som haft med bandyn att göra, säger Lars.

Det onda började med att han fick dragningar i ena ljumsken.

Ortopeden Dick Larsson, som ju vid sidan av Boltic också hade Färjestad som sitt skötebarn som läkare, gav en förvarning.

– Han sa att när man blir äldre och börjar känna av ljumskarna då kan det onda vara på väg mot höften. Exakt det har drabbat mig.

Lars, som inte får heta annat än Clarin i umgängeskretsen, berättar det när jag hälsar på honom en solvarm dag på det vinterbonade torpet i Snårstatorp, drygt halvmilen från Ulvsby som är närmaste tätort.

Lars bjuder på kaffe och vetelängd samtidigt som vi pratar om gamla bandytider.

– Jäkla bra lag vi hade under hela 1980-talet Fick personligen uppleva de sex första av de nio SM-gulden. Vi var otroligt vältränade. Givetvis genom Curt Einarssons försorg. Han tillät ingen att falla ur ramen. Det skulle jobbas hela tiden.

Sex av nio SM-guld

Det gick ut på att alla försvarare skulle ta sitt ansvar bakåt, medan forwards fick fria tyglar att satsa på offensiven

Lars bor tillsammans med sambon Pernilla ute på vischan i ett rödmålat trähus med vita knutar. Alla grannar bor i grannområdet men ändå på ett ganska beskedligt avstånd.

Även så Tommy Samuelsson, med hockeyn numera i Ingolstadt i Tyskland och Perra Johnsson som ju i vintras fick lämna Leksand efter att ha åkt ur elitserien.

– Jag och Pernilla har bott i området sedan tio år tillbaka. Åren dessförinnan tillbringade vi i lägenhet på Vågmästaren i Karlstad.

– Pernilla har ju alltid varit en hästtjej. Här finns fina betesmarker för dem, och hon har fem-sex stycken. I yngre dagar tävlade hon, men i samband med ett fall tvingades hon sluta efter att ha brutit en fotled som sedan omopererats flera gånger och ändå inte blivit riktigt bra.

Pensionär i förtid

Lars och Pernilla träffades på jobbet. Som poliser. Pernilla jobbar fortfarande kvar medan Lars gick i pension 2016. Under 45 års tid arbetade han huvudsakligen på kriminalen (krim).

– Jag ville gå lite i förtid bland annat på grund av arbetsfördelningen inom poliskåren. När region Bergslagen, med säte i Örebro, även tog över Värmland, blev allt mycket sämre i Karlstad. En uppfattning jag delar med många andra poliser. Det har blivit för byråkratiskt uppstyrt. Vi är lite bakbundna, allt ska bestämmas av de chefer som sitter i Örebro.

Nu sitter du och mest njuter av naturen i närområdet, eller hur?

– Ja, så kan man kanske se det. I varje fall stormtrivs Pernilla här. Vore det inte för min trilskande höft skulle jag säkert röra på mig mer. Men vi är ändå några gamla Bolticare som ses kontinuerligt en dag i veckan

Räknar samtidigt upp namn som ”Pinnen” Ramström, ”Fille” Broström, Mats Carlsson. Gunnar Föhr, Peder Emanuelsson, Leif Odhe, Bengt Karlsson och Bengt Johansson.

– Vi är några färre än förut. Men alla vi hänger i. Vi är 60–65-plussare som träffas varje onsdag halv tio och går en halvmil i I 2-skogen. Vi är ganska vältrimmade allihopa. Någon har förstås lagt på sig något kilo.

Jag saknar Bempa. Vet du om han håller i gång?

– Han bor ju sedan många år tillbaka i Sutterhöjden utanför Molkom, men jag vet inte hur det är med flåset numera. Han är dock välkommen om han kommer. Men han spelar väl golf fortfarande, antar jag.

Hur är det med flygresorna numera?

– Det funkar inte. Det är också en av anledningarna till att Malin, en av tre döttrar, aldrig får något besök av oss. Hon bor i Jakarta på Java. Så hon får resa hit i stället.

Under åren med Boltic var Lars känd för att alltid åka tåg när buss inte var något alternativ.

När Boltic en gång i Europacupen skulle möta Zorkij i Krasnogosk, några mil utanför Moskva, var han tvungen ta tåget för att kunna spela. Det innebar fem dagars frånvaro från Karlstad när matchen var slut

På bandyplanen var han själv personen som offrade sig i alla upptänkliga situationer. En bandyns dödspilot.

När hemresan var väl i hamn efter Moskva rubricerade NWT det med ”den flygrädde dödspiloten.”

– Jag kommer ihåg det där, och blir pinsamt påmind om det än i dag, faktiskt, säger Lars och skrattar till.

Han har varit urbolticare alltsedan tio års ålder. Debuterade i A-laget 1969. Slutade 1986. Till en början med Boltic-grundaren Lars ”Snöret” Berg som tränare och legendariske spelaren Sune Almkvist som lagledare.

Inom polisyrket har han varit med och främst bearbetat den grövre brottsligheten. Belönades för sin noggrannhet. 2001. Fick svenska Carnegiefondens stipendium som tecken på det.

– Det skedde vid en uppvaktning på Sandgrund. På något sätt blev jag ditlurad av några arbetskamrater. När mitt namn ropades ut på prisutdelningen blev jag helt tagen av det. Hade ingen som helst aning att jag skulle uppmärksammas, säger han.

Hoppar vi till sist över till bandyn igen, hade du någon föraning om att Boltic en gång skulle bli ett mästarlag?

– Nej, alltihop är egentligen en saga. Vi var bandyns Åshöjden som kom från ingenting, egentligen. Ett kvarterslag från Herrhagen. Vi hade inga såna drömmar.

– Men det är ju sant. Som sagt, jag har själv sex SM-guld och lite annat också, avrundar han.

Boltics storhetstid

SM-guld: Nio (1979, 1980, 1981, 1982, 1983, 1984, 1985, 1988, 1995.

Finalförluster: 1986, 1987, 1992, 1993.

Finalsegrar i Europacupen (mot Zorkij och Jenisej): 1980, 1981.

Segrar World Cup ( i Ljusdal: 1980, 1981 1982).

Allsvensk debut: 1976. Samma år invigdes Tingvalla Isstadion.

Historiskt år: 1981, då Boltic tog SM-guld, vann Europacupen och World Cup. Färjestad vann sitt första SM-guld.

Året efter Boltic-damernas första SM-guld och herrlagets fjärde SM-guld.

Publikrekord: 4 796 i SM-semifinalen mot Selånger

Publikrekord på gamla bandybanan på Tingvalla: 9 884 när Göta mötte Örebro 1957.

Källa: