2017-04-15 06:00

2017-04-15 06:00

Publikens kärlek fanns där hela tiden

KRÖNIKA: TORLEIF STYFFE

Sven-Ingvars är inget vanligt dansband, de är konstnärer. Ett yttrande med ungefär den lydelsen fälldes en gång, jag tror det var av Mats Wickén som själv var en av gruppens flitigaste tonsättare. Och detta är det lätt att hålla med om. Här ligger säkert förklaringen till gruppens enorma framgångar under en lång period.

En genuin musikalitet och spelglädje hos två av grundarna, Sven-Erik Magnusson och Ingvar Karlsson, som i kombination med Sven Svärds PR-sinne gav förutsättningarna för en framgångssaga utan motstycke i nordisk populärmusik. Därtill ett mod att pröva nya obanade stigar, modet att sjunga på värmländska, att hotta upp gamla omoderna sånger och inte minst att ge sig på nationalskalden Fröding. Min egen enkla analys är att det i första hand är Sven-Eriks röst och Ingvars gitarr som är Sven-Ingvars. Detta har jag redovisat mer ingående i en tidigare NWT-krönika.


Gruppens betydelse som stilbildare kan inte överskattas, och efterföljarna blev många. Under en så lång period som 60 år hann gruppen med att få blandad kritik alltifrån töntstämpel till närmast geniförklaring. Men publikens kärlek fanns där stadigt hela tiden. Sven-Ingvarssångerna blev nya tidens stamsånger. Alla kunde dem. Även lättviktiga sånger fick tyngd i Sven-Eriks tolkningar.

Tillåt mig att bli lite vemodig och personlig efter det som hänt. Jag väcktes halv sju den 22 mars av ett telefonsamtal från Radio Värmland, där de bad om en intervju om mina tankar kring Sven-Eriks tragiska bortgång. Jag kände att jag inte orkade samla tankarna och klara detta på ett bra sätt utan bad om att få telefonera in några tankar, sedan hjärnan hunnit ikapp. De ord jag fann får kompletteras med denna krönika.

Det känns lite barnsligt att tala om idoler, men det kan inte hjälpas att jag gav Sven-Ingvars och speciellt Sven-Erik denna status när jag hörde deras tidiga låtar i radion, framför allt ”Te dans med Karlstadstösera”. Så kom den ena pärlan efter den andra. Det var gamla visor och slagdängor som fick nytt liv, och så följde sånger av Ingvar Hellberg, Owe Törnquist, Rune Wallebom och Thore Skogman.


Jag minns hur jag i de yngre tonåren fick bli med min storebror till Orrskogen i Malung på en danskväll och hur jag – utan att ens fundera på att ta några danssteg – satt hela kvällen och bara lyssnade beundrande till gruppen med det egna soundet. Senare hörde jag dem då och då så ofta jag fick tillfälle på festplatser i Värmland och på norska sidan och köpte flera av gruppens skivor. Min beundran för Sven-Ingvars har jag ännu kvar.

Under min gymnasietid började jag skriva vistexter med det främsta målet att få dem antagna av Sven-Ingvars. Jag sneglade väl lite på Ingvar Hellbergs texter, men fick snart också andra förebilder. Så hände det 1970 att Sven-Ingvars spelade in min och Leif Nygrens ”En sådan sommar får vi aldrig mer igen”, och i den vevan blev jag tillfrågad av Sven Svärd om jag inte kunde skriva en ny text till Hellbergs hyllningslåt ”Grattis Karlstad, årets stad”, som ju blivit lite inaktuell. Jag nappade förstås på detta och båda sångerna kom med på LP:n Sven-Ingvars i Carnegie Hall. Ett mål var lyckligt nått.


Det är klart att det kändes stort att få höra mina egna ord sjungas ur munnen på min gamle idol. Stort var det också när han ville tonsätta några av mina texter och spela in dem, vilket han gjorde på ett mycket förtjänstfullt sätt. Jag vet att han blev särskilt nöjd med ”När solen färgar juninatten”, som han avslutade de flesta konserterna med.

Undra på att jag blev både rörd och stolt efter konserter på Sandgrundsudden, då han fick de 25 000 i publiken att ge mig en applåd för denna visa. Känslan är svår att beskriva. Hela äran fick jag helt oförtjänt både då och vid andra tillfällen, för jag hörde aldrig att han nämnde att det var han själv som skrivit den vackra melodin till min text.

Tack Sven-Erik för din stora betydelse för Värmland och för populärmusikens utveckling. Tack för den inspiration du gav mig till mitt skrivande! Jag siktade ju aldrig från början på att skriva poesi, vad jag siktade på var att skriva låtar för Sven-Ingvars. Dit nådde jag. Om något sedan kom att räknas som poesi är det bara en bonus.


Ett stort tomrum blev det inte minst här i Värmland. Men vi får gå vidare. Den här krönikan skulle egentligen handla om hur vissa år blir fyllda av diverse jubileer, men tankarna ville åt ett annat håll. Men några rader i sammandrag får det bli eftersom just detta år innehåller en mängd jubileer. Personligt var ordet.

2017, i år, just denna månad, för fem år sedan jag skrev min första krönika för NWT. Det är en syssla som har berett mig stor glädje, och särskilt positivt är det med alla glada tillrop och kommentarer från läsarna. Jag hoppas kunna fortsätta ett tag till och passar på att tacka alla som följt med genom åren.

2017 fyller Värmländska Akademien 15 år och vi hoppas att årsskriften ska vara klar när auktionen hålls på Sillegården i augusti.

2017 är det 20-årsjubileum för den nordvärmländska konserten ”Och det hände sig vid Gammelvägen”. Återupplivning sker i Dalby kyrka.

2017 fyller Montana förlag 30 år och detta ska firas med en bok om Ransby.

2017 firar jag 50 år som medlem i STIM, dessutom är det 50 år efter studentexamen i Torsby. Båda dessa fakta tar jag som ett tecken på att mina ungdomsår hör till en svunnen tid.

2017 är det 50 år sedan Karlstad fick sin universitetsfilial, där jag var en av studenterna. En bok om filialens första år är under utarbetande på universitetet.

2017 är det också 50-årsjubileum för Björn Sandborghs populära viskvällar i Hagen i Östmark. Detta firas med ett par viskvällar i juli.

2017 fyller min lillebror 60 år. Detta får mig att inse att min ungdomstid nog är över.

2017 fyller min munspelskollega Helge Balkåsen 90 år. Man får förmoda att detta kommer att firas med musik.

2017 skulle författaren och krögaren Erik Tellander ha fyllt 100 år, något som nog kommer att få sin egen krönika i NWT.

2017 uppmärksammas också att det är 100 år sedan poeten Oscar Stjerne lämnade det jordiska.

 

Sven-Ingvars är inget vanligt dansband, de är konstnärer. Ett yttrande med ungefär den lydelsen fälldes en gång, jag tror det var av Mats Wickén som själv var en av gruppens flitigaste tonsättare. Och detta är det lätt att hålla med om. Här ligger säkert förklaringen till gruppens enorma framgångar under en lång period.

En genuin musikalitet och spelglädje hos två av grundarna, Sven-Erik Magnusson och Ingvar Karlsson, som i kombination med Sven Svärds PR-sinne gav förutsättningarna för en framgångssaga utan motstycke i nordisk populärmusik. Därtill ett mod att pröva nya obanade stigar, modet att sjunga på värmländska, att hotta upp gamla omoderna sånger och inte minst att ge sig på nationalskalden Fröding. Min egen enkla analys är att det i första hand är Sven-Eriks röst och Ingvars gitarr som är Sven-Ingvars. Detta har jag redovisat mer ingående i en tidigare NWT-krönika.


Gruppens betydelse som stilbildare kan inte överskattas, och efterföljarna blev många. Under en så lång period som 60 år hann gruppen med att få blandad kritik alltifrån töntstämpel till närmast geniförklaring. Men publikens kärlek fanns där stadigt hela tiden. Sven-Ingvarssångerna blev nya tidens stamsånger. Alla kunde dem. Även lättviktiga sånger fick tyngd i Sven-Eriks tolkningar.

Tillåt mig att bli lite vemodig och personlig efter det som hänt. Jag väcktes halv sju den 22 mars av ett telefonsamtal från Radio Värmland, där de bad om en intervju om mina tankar kring Sven-Eriks tragiska bortgång. Jag kände att jag inte orkade samla tankarna och klara detta på ett bra sätt utan bad om att få telefonera in några tankar, sedan hjärnan hunnit ikapp. De ord jag fann får kompletteras med denna krönika.

Det känns lite barnsligt att tala om idoler, men det kan inte hjälpas att jag gav Sven-Ingvars och speciellt Sven-Erik denna status när jag hörde deras tidiga låtar i radion, framför allt ”Te dans med Karlstadstösera”. Så kom den ena pärlan efter den andra. Det var gamla visor och slagdängor som fick nytt liv, och så följde sånger av Ingvar Hellberg, Owe Törnquist, Rune Wallebom och Thore Skogman.


Jag minns hur jag i de yngre tonåren fick bli med min storebror till Orrskogen i Malung på en danskväll och hur jag – utan att ens fundera på att ta några danssteg – satt hela kvällen och bara lyssnade beundrande till gruppen med det egna soundet. Senare hörde jag dem då och då så ofta jag fick tillfälle på festplatser i Värmland och på norska sidan och köpte flera av gruppens skivor. Min beundran för Sven-Ingvars har jag ännu kvar.

Under min gymnasietid började jag skriva vistexter med det främsta målet att få dem antagna av Sven-Ingvars. Jag sneglade väl lite på Ingvar Hellbergs texter, men fick snart också andra förebilder. Så hände det 1970 att Sven-Ingvars spelade in min och Leif Nygrens ”En sådan sommar får vi aldrig mer igen”, och i den vevan blev jag tillfrågad av Sven Svärd om jag inte kunde skriva en ny text till Hellbergs hyllningslåt ”Grattis Karlstad, årets stad”, som ju blivit lite inaktuell. Jag nappade förstås på detta och båda sångerna kom med på LP:n Sven-Ingvars i Carnegie Hall. Ett mål var lyckligt nått.


Det är klart att det kändes stort att få höra mina egna ord sjungas ur munnen på min gamle idol. Stort var det också när han ville tonsätta några av mina texter och spela in dem, vilket han gjorde på ett mycket förtjänstfullt sätt. Jag vet att han blev särskilt nöjd med ”När solen färgar juninatten”, som han avslutade de flesta konserterna med.

Undra på att jag blev både rörd och stolt efter konserter på Sandgrundsudden, då han fick de 25 000 i publiken att ge mig en applåd för denna visa. Känslan är svår att beskriva. Hela äran fick jag helt oförtjänt både då och vid andra tillfällen, för jag hörde aldrig att han nämnde att det var han själv som skrivit den vackra melodin till min text.

Tack Sven-Erik för din stora betydelse för Värmland och för populärmusikens utveckling. Tack för den inspiration du gav mig till mitt skrivande! Jag siktade ju aldrig från början på att skriva poesi, vad jag siktade på var att skriva låtar för Sven-Ingvars. Dit nådde jag. Om något sedan kom att räknas som poesi är det bara en bonus.


Ett stort tomrum blev det inte minst här i Värmland. Men vi får gå vidare. Den här krönikan skulle egentligen handla om hur vissa år blir fyllda av diverse jubileer, men tankarna ville åt ett annat håll. Men några rader i sammandrag får det bli eftersom just detta år innehåller en mängd jubileer. Personligt var ordet.

2017, i år, just denna månad, för fem år sedan jag skrev min första krönika för NWT. Det är en syssla som har berett mig stor glädje, och särskilt positivt är det med alla glada tillrop och kommentarer från läsarna. Jag hoppas kunna fortsätta ett tag till och passar på att tacka alla som följt med genom åren.

2017 fyller Värmländska Akademien 15 år och vi hoppas att årsskriften ska vara klar när auktionen hålls på Sillegården i augusti.

2017 är det 20-årsjubileum för den nordvärmländska konserten ”Och det hände sig vid Gammelvägen”. Återupplivning sker i Dalby kyrka.

2017 fyller Montana förlag 30 år och detta ska firas med en bok om Ransby.

2017 firar jag 50 år som medlem i STIM, dessutom är det 50 år efter studentexamen i Torsby. Båda dessa fakta tar jag som ett tecken på att mina ungdomsår hör till en svunnen tid.

2017 är det 50 år sedan Karlstad fick sin universitetsfilial, där jag var en av studenterna. En bok om filialens första år är under utarbetande på universitetet.

2017 är det också 50-årsjubileum för Björn Sandborghs populära viskvällar i Hagen i Östmark. Detta firas med ett par viskvällar i juli.

2017 fyller min lillebror 60 år. Detta får mig att inse att min ungdomstid nog är över.

2017 fyller min munspelskollega Helge Balkåsen 90 år. Man får förmoda att detta kommer att firas med musik.

2017 skulle författaren och krögaren Erik Tellander ha fyllt 100 år, något som nog kommer att få sin egen krönika i NWT.

2017 uppmärksammas också att det är 100 år sedan poeten Oscar Stjerne lämnade det jordiska.

 

  • Torleif Styffe