2017-04-01 06:00

2017-04-01 06:00

Per Albinstugor avsett för skogsbygdens folk

KRÖNIKA: TORLEIF STYFFE

Gamla timrade bondgårdar med ståtlig historia liksom de egendomslösas torpstugor finns bevarade på våra olika hembygdsgårdar, även minnen från den finska bosättningen i skogsmarken.

Och väl är det, för in på 1900-talet fick timmerhusen stå tillbaka för de brädklädda stugorna av en helt annan typ. De gamla knuttimrade parstugorna ersattes av rödmålade stugor med vita knutar, men nu har åren gått och även dessa småstugor börjar bli historia. Hur tar vi tillvara dessa för framtiden?


En hustyp som fick stort genomslag på 1930-talet – inte minst i norra Värmland – var den så kallade Per Albinstugan eller Per Albintorpet, som fick sitt namn efter den dåvarande statsministern Per Albin Hansson. Det var under en tid av fattigdom och arbetslöshet som Per Albinministären 1933 skapade ett gynnsamt statligt småbrukarlån som var avsett för skogsbygdens folk, ett sätt att hindra flykten från landsbygden.

Även den som hade små resurser skulle kunna bygga ett hus och dryga ut inkomsten med ett litet jordbruk. På tio år lär mellan 6 000 och 7 000 hus ha uppförts, varav en femtedel i Jämtland. Avsikten var att det skulle ha blivit än fler.


Lånet var till en början maximerat till cirka 6 000 kronor, och med hjälp av detta skulle man kunna uppföra ett bostadshus på 45 kvadratmeter med (oinredd) övervåning. Staten tillhandahöll ritning med trapphus, kök och kammare i nedre våningen, kanske med en liten alkov, och möjlighet att inreda övervåningen.

Husgrunden var i stort sett kvadratisk. En uthusbyggnad med vedbod, lada, visthus, utedass och murad lagård hörde till. Här skulle finnas plats för ett par kor, gris och kanske några getter. En och annan hade häst.


Några byggde sitt hus ovanpå en källare, andra valde torpargrund och grävde en jordkällare i någon slänt. Ett stycke åkermark på upptill ett par hektar avstyckades för varje gård.

Många Per Albinstugor växte upp på 1930-talet, ibland i små grupper som i Ransby och Långav/Södra Persby. En sådan liten by i byn växte upp på Näs, på den lägre platån väster om Dalby kyrka. Fyra Per Albinhus uppfördes ungefär samtidigt där omkring 1935 med gemensam väg från landsvägen ner genom skolhusdalen.

De som fullföljde drömmen om ett eget boende på denna plats var Janne Sjö, Per Sandin, Hilmer Karlsson och Henning Karlsson. En kuriositet i sammanhanget är att de fyra husen, trots att de ligger tätt i en liten grupp, ligger på två olika hemman, Långav och Södra Persby. Ett uthus tycks ligga mitt i själva gränslinjen.


Karin Sjöö, nu avliden sedan flera år, var dotter i ett av de fyra husen på Näs. Hon berättade att fadern Janne fick ett lån som kunde ha rört sig om 8 000 kronor, som skulle amorteras med 300 kronor om året. Av detta blev en liten del efterskänkt på slutet.

Henning Karlsson hade huset intill sin far Hilmers. Enligt sonen Hugo var det skogsbolagen som drev på för att få dessa småbruk till stånd, detta för att man ville se till att få behålla arbetskraften. Mölnbacka-Trysil spelade en viktig roll i detta. Det var skogens folk som utnyttjade de förmånliga lånen och satte upp sina bostäder.

Vattenförsörjningen var många gånger problematisk. På Näs drogs man länge med vatten som smakade illa och missfärgade kläderna. Först på 1990-talet hittade man tjänligt vatten – på 130 meters djup.


Hugo har många goda minnen från uppväxten på Näs. Sammanhållningen var mycket stark. Alla hade samma svårigheter att kämpa med, och alla ställde upp och bistod varandra. Många ungar fanns i husen, och mycket av fritiden handlade om idrott. Antalet ungar skulle ha fyllt ett fotbollslag men det var mest skidor och friidrott man ägnade sig åt. För Hugo och hans syskon blev idrotten ett livslångt engagemang.

I dag finns den lilla husgruppen kvar, stugorna har rustats upp och moderniserats, men inga fastboende finns kvar. När ägarna inte själva kan nyttja husen hyr de periodvis ut dem till korttidsanställda vid Branäs alpinanläggning. Liknande öde delar de med många andra Per Albinhus – de har blivit fritidshus och rustats upp till tidens behov, men är exteriört ganska oförändrade som en påminnelse om en gången epok i vår svenska historia.

 

 

 

Och väl är det, för in på 1900-talet fick timmerhusen stå tillbaka för de brädklädda stugorna av en helt annan typ. De gamla knuttimrade parstugorna ersattes av rödmålade stugor med vita knutar, men nu har åren gått och även dessa småstugor börjar bli historia. Hur tar vi tillvara dessa för framtiden?


En hustyp som fick stort genomslag på 1930-talet – inte minst i norra Värmland – var den så kallade Per Albinstugan eller Per Albintorpet, som fick sitt namn efter den dåvarande statsministern Per Albin Hansson. Det var under en tid av fattigdom och arbetslöshet som Per Albinministären 1933 skapade ett gynnsamt statligt småbrukarlån som var avsett för skogsbygdens folk, ett sätt att hindra flykten från landsbygden.

Även den som hade små resurser skulle kunna bygga ett hus och dryga ut inkomsten med ett litet jordbruk. På tio år lär mellan 6 000 och 7 000 hus ha uppförts, varav en femtedel i Jämtland. Avsikten var att det skulle ha blivit än fler.


Lånet var till en början maximerat till cirka 6 000 kronor, och med hjälp av detta skulle man kunna uppföra ett bostadshus på 45 kvadratmeter med (oinredd) övervåning. Staten tillhandahöll ritning med trapphus, kök och kammare i nedre våningen, kanske med en liten alkov, och möjlighet att inreda övervåningen.

Husgrunden var i stort sett kvadratisk. En uthusbyggnad med vedbod, lada, visthus, utedass och murad lagård hörde till. Här skulle finnas plats för ett par kor, gris och kanske några getter. En och annan hade häst.


Några byggde sitt hus ovanpå en källare, andra valde torpargrund och grävde en jordkällare i någon slänt. Ett stycke åkermark på upptill ett par hektar avstyckades för varje gård.

Många Per Albinstugor växte upp på 1930-talet, ibland i små grupper som i Ransby och Långav/Södra Persby. En sådan liten by i byn växte upp på Näs, på den lägre platån väster om Dalby kyrka. Fyra Per Albinhus uppfördes ungefär samtidigt där omkring 1935 med gemensam väg från landsvägen ner genom skolhusdalen.

De som fullföljde drömmen om ett eget boende på denna plats var Janne Sjö, Per Sandin, Hilmer Karlsson och Henning Karlsson. En kuriositet i sammanhanget är att de fyra husen, trots att de ligger tätt i en liten grupp, ligger på två olika hemman, Långav och Södra Persby. Ett uthus tycks ligga mitt i själva gränslinjen.


Karin Sjöö, nu avliden sedan flera år, var dotter i ett av de fyra husen på Näs. Hon berättade att fadern Janne fick ett lån som kunde ha rört sig om 8 000 kronor, som skulle amorteras med 300 kronor om året. Av detta blev en liten del efterskänkt på slutet.

Henning Karlsson hade huset intill sin far Hilmers. Enligt sonen Hugo var det skogsbolagen som drev på för att få dessa småbruk till stånd, detta för att man ville se till att få behålla arbetskraften. Mölnbacka-Trysil spelade en viktig roll i detta. Det var skogens folk som utnyttjade de förmånliga lånen och satte upp sina bostäder.

Vattenförsörjningen var många gånger problematisk. På Näs drogs man länge med vatten som smakade illa och missfärgade kläderna. Först på 1990-talet hittade man tjänligt vatten – på 130 meters djup.


Hugo har många goda minnen från uppväxten på Näs. Sammanhållningen var mycket stark. Alla hade samma svårigheter att kämpa med, och alla ställde upp och bistod varandra. Många ungar fanns i husen, och mycket av fritiden handlade om idrott. Antalet ungar skulle ha fyllt ett fotbollslag men det var mest skidor och friidrott man ägnade sig åt. För Hugo och hans syskon blev idrotten ett livslångt engagemang.

I dag finns den lilla husgruppen kvar, stugorna har rustats upp och moderniserats, men inga fastboende finns kvar. När ägarna inte själva kan nyttja husen hyr de periodvis ut dem till korttidsanställda vid Branäs alpinanläggning. Liknande öde delar de med många andra Per Albinhus – de har blivit fritidshus och rustats upp till tidens behov, men är exteriört ganska oförändrade som en påminnelse om en gången epok i vår svenska historia.

 

 

 

  • Torleif Styffe